Jag tänkte gå in lite mer på det här med berättelserna om övergrepp som jag berörde i förra inlägget:
Generellt tycker jag att fokuset på ”berättelser” i den här typen av frågor blir för stort. Jag förstår funktionen med att ha exempel, men det känns som att det bara staplas exempel på exempel utan analys. Berättelser attraherar människor, de är lättbegripliga, samtidigt tror jag risken finns att det täcker över andra samtal. Jag tror också att det kan bli att en gottar sig i dessa ”berättelser”, ser dem som enskilda incidenter, istället för att koppla ihop det djupare. Jag tror absolut på att personliga erfarenheter måste tillmätas en stor vikt, men jag tror att vi kan prata om dem på väldigt olika sätt, och ofta känner jag att det fastnar vid redogörelser av händelseförlopp som människor ska förfasa sig över.
Det är just det här förfasandet som jag har svårt för. En hemsk berättelse läses upp, ju mer späckad desto bättre. Människor ska höra den här berättelsen och leva sig in och förstå allvaret.
Jag minns när en vän var tvungen att gå från en demonstration för att det lästes upp beskrivningar av övergrepp, eftersom det triggade igång minnen. Det borde inte vara okänt att sådana berättelser kan trigga igång skit, ändå så är dessa ett av de vanligaste inslagen på demonstrationer med sexuellt våld.
Jag frågar mig: vad fyller dessa berättelser för funktion? Jag tänker mig att de dels kan fylla den viktiga funktionen att någon annan hör och förstår att ”det där har jag också varit med om”. Detta är absolut relevant. Men jag tror att det även skapar en situation där människor kan distansera sig från saken; ”det där händer någon annan” alternativt ”det där har någon annan gjort”. Att det blir just en berättelse, ett livsöde som inte har särskilt mycket med ens eget liv att göra.
Det kan kännas som att en alltid liksom måste bevisa att sexuellt våld äger rum, att en måste bjuda på en smaskig historia för att folk ska lyssna. En ska bjuda på en liten övergreppshistoria som folk kan relatera till eller förfasa sig över. Jag undrar vilka publiken för dessa historier är. Som en person som växt upp under det ständiga hotet om sexuellt våld, eftersom jag är kvinna i ett patriarkat, känns det väldigt konstigt att dessa berättelser skulle behövas. Det som har fått mig att förstå att jag har blivit utsatt för sex mot min vilja har inte varit detta, utan djupare samtal kring sexualitet, integritet och så vidare. Jag tänker mig att den publik som lockas av dessa historier är människor som själva inte är utsatta för sexuellt våld, människor som kan kosta på sig att betrakta det på avstånd.
Jag tycker att det finns något exploaterande i detta. Människors livserfarenheter, som också är en kollektiv erfarenhet, ska liksom upp på en scen för att vi ska förmedla att den här frågan minsann är viktig. Måste vi läsa vittnesmål från våldtäkter för att folk ska förstå att det inte är okej? Skapar dessa vittnesmål ett bredare engagemang eller förståelse för frågan? Jag kan bara utgå från mig själv men jag har aldrig känt mig mer taggad på feminism när jag hör en riktigt vidrig berättelse om patriarkalt förtryck, jag känner snarast uppgivenhet. Med detta inte sagt att de riktigt vidriga berättelserna ska döljas, men frågan är om det är konstruktivt att aktivt lyfta fram dem i ljuset som jag upplever ofta görs.
Och jag tänker att det är lite så saker och ting funkar idag. För att något ska få mycket uppmärksamhet så måste det vara något särskilt, det måste vara smaskigt och så vidare. När folk läser eller hör om folk som blivit våldtagna så Förstår De Allvaret i det inträffade. Frågan är om de sedan går och gör något av denna insikt. Jag tvivlar på det. Jag tror inte en bygger långsiktigt engagemang genom att peka på enskilda händelser som är upprörande, utan framförallt tror jag att en måste ge människor ett sätt att förstå sin egen vardag ur ett feministiskt perspektiv. Uppmärksamhet i stunden är inte nödvändigtvis bara av godo, det kan också göra att en tappar fokus på längre sikt. Det som skapar uppmärksamhet är inte nödvändigtvis det som bygger en rörelse stark, och inte sällan kan det rentav vara så att de som är verkligt engagerade skräms bort eller blir trötta.
Det blir lätt att feminismen gäller någon annan. Någon annan som blir utsatt för övergrepp och förtryck. Någon annan vars historia de läser upp på scenen. Någon annan var historia vi ska bli emotionellt engagerade i. Men så länge kampen handlar om någon annan så är det också lätt att gå hem och tänka på något helt annat.
Det känns som att det här ett väldigt liberalt sätt att diskutera samhällsproblem som syns i alla samhällsdebatter. I och med att liberaler inte ”tror” på strukturer, varken som begrepp eller företeelse, så kan man bara diskutera samhället och det en vill motverka i samhället genom att lyfta fram symbolladdade exempel komma med en åtgärdsplan för hur man ska motverka just den specifika situationen i det specifika exemplet. Exempelvis, kommer man med en exempelhistoria om övergrepp berör den bara de personer som konkret berörs i berättelsen och diskussionen handlar om de specifika detaljerna som är värda att berätta om, istället för att det verkar rimligt att dra en bredare och mer allmän slutsats och analys, alltså att det handlar om ett strukturellt problem som berör a.l.l.a. Det här var inte särskilt genomtänkt eller välformulerat men det är något som jag funderat på.