Något av det mest skrämmande som finns i min värld är att begära män. Att se en man och tänka att honom skulle jag vilja vara intim med, ha sex med, ha en relation med. Så fort jag känner begär så blir jag sårbar, jag kanske inte får det jag vill ha. Att agera på mitt begär är etter värre, då kanske jag blir avvisad.
Jag tänker att det hänger ihop med att män i regel är de som förväntas ta initiativ i relationer. De förväntas ragga. Att som kvinna ha en egen sexualitet och försöka förverkliga den går emot kvinnorollen. Om en dessutom misslyckas med detta projekt är det etter värre, eftersom ”alla vet” hur lätt det är för kvinnor att få det de vill ha. I patriarkatet är det män som sitter inne på privilegiet att få begära. Det är mer okej för en man att försöka sig på att ragga på en kvinna som ligger helt utanför hans ”liga”. Män SKA jaga, det förutsätts att de ska göra det. Det är inte på samma sätt skamfullt för en man att göra det.
Detta gör att jag över huvud taget inte vågar formulera mina begär, ens för mig själv. Så fort en man fångar mitt intresse känner jag instinktivt rädsla. Jag har inte den mentala styrkan att försöka, misslyckas och sedan försöka igen med någon slags värdighet. Hellre väntar jag på att någon annan (en man) tar initiativen. Detta leder också till att min förmåga att styra situationen begränsas kraftigt. Jag kan bara välja mellan de alternativ som presenteras för mig, jag kan inte själv skapa en situation jag önskar.
Jag längtar efter att få begära. Jag skulle vilja kunna göra det utan skam, utan rädsla för att misslyckas. Jag skulle vilja slippa göra den där kalkylen varje gång; om jag misslyckas, vad händer då? Är det värt det? Utan istället kunna tänka ”jamen låt gå då, skitsamma om det inte går bra”. Jag vill också få vara en begärande människa, inte vara dömd till att bli bedömd av andras blickar.
Jag önskar också att kvinnor vågade begära och ragga. Det är så otroligt skrämmande för mig att av normen ”tvingas” göra det! I vissa sammanhang är det ännu värre, liksom inom pardansvärlden. Lindy hop fylls med ”normkritiska och medvetna människor” men jag är nog sällan i så könsstereotypa situationer som då! Att bjuda upp… Gud. Jag får hjärtklappning bara av tanken.
Och om jag känner så, då kan jag inte föreställa mig hur det skulle kunna vara om en inte förväntades ta dom här stegen av omgivningen! Måste vara hemskt!
(min tankestrategi är att jag är ännu räddare för alternativet, att kanske ”missa” mitt livs vän eller kärlek för att jag inte vågade prata med personen eller ta initiativet (vilket kan tas på många sätt, blickar kan vara nog så modiga som att gå fram på riktigt tycker jag!). Då ser jag det som att jag inte har så mycket alternativ. Men jag vågar ändå inte alltid..)
Så bra skrivet! Känner igen mig enormt mycket. Har alltid skämts över och mått dåligt över att jag känt begär. Har dessutom alltid gillat sex vilket en också blir väldigt skambelagd för om en råkar yppa det nån gång.
Känner precis som du rädsla om/när jag blir intresserad av någon och om det skulle vara så att jag tar initiativ så slutar liksom inte rädslan även om den andre skulle visa sig intresserad. Då är det som att hela jag skriker att det här kan inte gå för det har gått till på fel sätt. Nu kommer han egentligen att tycka att jag är en sån där hemsk framfusig kvinna och då kommer det aldrig att funka ”på riktigt”, han bara spelar med just nu för att få uppskattning/sex/whatever. Så jävla sämst.
Jag tror dock (utifrån min begränsade erfarenhet) att många män är trötta på att ta initiativ och mest gör det för att det förväntas av dem precis som att kvinnor INTE gör det för att det förväntas av dem. Här tror jag faktiskt att båda könen skulle tjäna på att dessa könsroller försvann. Jag trodde att jag totalt hade tappat sexlusten och slutat tända på min partner, men upptäckte att jag bara tyckte att det var så tråkigt att mest han tog initiativen. Jag tänder inte alls på att känna mig som ett objekt. Så jag var tvungen att utgå ifrån mig själv och mina begär och typ ”ta för mig” (hatar dock det uttrycket) även om det kändes skitläskigt. Allt blev dock mycket bättre i och med det, för honom också.
Jo det här tror jag också, och det är sorgligt att det är så.
”Män SKA jaga, det förutsätts att de ska göra det. Det är inte på samma sätt skamfullt för en man att göra det.”
Håller med att det ser ut så, men samtidigt är det skamfullt att jaga om det inte faller i god jord (misslyckas alltså). För andra män passar det heller inte alls. De längtar efter att bli valda snarare än tvärt om, eller äcklas över att försöka påverka någons vilja som någon framfusig försäljare.
Jag har varit i lägen där jag har varit närmast hundra på att det skulle bli någonting om jag bara började ragga tydligt, men har blivit så äcklad av situationen, kravet, normerna att jag ändå struntat i det, och det fastän jag kanske egentligen hade velat.
Kvar står en förvirrad dam och undrar om hon luktar konstigt eller nåt.
Spelet är så vidrigt. Vid ett fåtal tillfällen kan man observera något väldigt vackert, lustfyllt, och barnsligt ärligt hända mellan två personer, men nästan alltid är det sjavigt, insmort i fylla och rollspel kopplat till könsnormer. Jag har så stark aversion till det att jag nog har anammat en stil som omedvetet slår bort möjligheterna för romantiska vibbar att uppstå överhuvudtaget så att det går att slippa skiten helt.
Jag hoppas att jag har aldrig blir singel igen.
Vad märkligt.. jag hade missat att läsa Din post! Måste ha varit väldigt trött när jag skrev min.
I vilket fall som helst.. jag känner igen mig MYCKET i det du beskriver från ditt liv som du nog förstår utifrån min post! Även ifall jag inte är naturligt monogam så förstår jag mycket väl ditt konstaterande i slutet!
Jag läste ditt inlägg just nu och jag kan verkligen hålla med många av dina betraktelser.
Speciellt detta du sa:
”Det skapar också en värld där en hel del positiva handlingar ”förintas” pga dom inte är ”tillåtna” i detta ”spelet” och i dessa roller (man kan säga att resultatet blir en mindre kärleksfull värld)!
Jag tänker då på två saker.
Dels att människor ofta letar efter ett ”standardattraktivt” beteende/mall som ju är kopplade till könsnormerna. Det andra är viljan att bara visa upp sina starka sidor vilket gör en mer konstlad än naturlig. Det hänger väl ihop med det du sa om att ”inte vara JAG fullt ut”?
Om t ex sårbarhet, ”omognad”, barnslighet, klumpighet, uppspelthet, naivitet osv. är sådant som måste slätas över och döljas så ja, en skulle väl kunna säga att det blir en mer otrygg och mindre kärleksfull värld.
Detta har gjort att jag själv lättast dras till personer som inte klarar av eller helt enkelt inte bryr sig om att dölja brister och personlighetsdrag som allmänt skulle kunna uppfattas som oattraktiva. Och i gengäld försöker jag vara lika genomskinlig själv.
Nu är en stor anledning till mitt monogama sätt kanske inte just pga. olust till att konfronteras med ”dejtkulturen” utan mer en läggningsfråga. Jag ville nog bara säga att det i alla fall inte är något egentligt ställningstagande i det. 🙂
Citat:
”Dels att människor ofta letar efter ett ”standardattraktivt” beteende/mall som ju är kopplade till könsnormerna. Det andra är viljan att bara visa upp sina starka sidor vilket gör en mer konstlad än naturlig. Det hänger väl ihop med det du sa om att ”inte vara JAG fullt ut”?”
Exakt! Jag kan t om minnas den sista gången i Mitt liv där jag agerade ”som jag borde” (i just det fallet enligt typiska könsnormer) och jag kan väl påstå att jag höll fasen på att flippa ur helt utav det.. inte nog med att jag inte kände mig som mig själv… även min kropp flippade ur och ville bara därifrån. Såhär i efterhand (detta var några år sedan) så tänker jag ofta ”hur fasen pallar människor med det här spelet?” och svaret är nog (vad jag TROR) att en hel del INTE gör det MEN det visar sig på lite olika sätt! Så vitt jag kan förstå så är du ganska lik mig själv här.. du verkar reagera ganska starkt och fort ang sådana här situationer. För en del vet jag om att i längden för deras del tär det som fasen på deras självförtroende (dom upptäcker det dock inte lika fort).. logiken är liksom.. om du inte är dig själv på en väldigt lång tid och i en situation helt plötsligt TVINGAS vara dig själv.. just DÄR börjar dom märka att dom hamnat ”ur fas” med sig själva och inser att dom helt plötsligt inte har något självförtroende alls (för dom har glömt bort ”vem som var vem” egentligen s a s).
Slutsumman blir för många total förvirring och även då ett mindre kärleksfullt samhälle för folk har glömt bort att vara sig själva till ”fördel” för några snäva normer som knappast har något med äkta kärlek (eller vänskap) att göra. Stundtals blir jag bitter på folk pga detta men oftast inser jag att det är väldigt sofistikerad manipulation från olika maktstrukturer i form utav media, specifika ”inre kulturer” i samhällen (där patriarkatet som Jag tolkat det är EN sådan). Jag själv är inte heller ”osårbar” för div normer. Det kan dyka upp oväntade situationer där jag helt plötsligt tappar den vanliga ”kollen” s a s och vips så sitter någon liten norm i mitt undermedvetna och styr en liten del utav mig… tills jag upptäcker den och förintar den s a s (oftast genom att komma bort från den situationen där jag blev sårbar… när jag väl förintat den kan jag dock gå tillbaka till samma situation och vara mig själv för då är jag medveten om hur saker skedde inom mig). Alla riskerar att bli påverkade utav normer (från ”a-ö”).. alla är därmed ”måltavlor” och vem som helst kan bli ett offer. När jag tänker på det sättet så är jag inte längre bitter på ”folk” utan istället bitter på de strukturer som på något mystiskt sätt upprätthålls utav ”x-faktor(er)” (för jag vet inte det ”ultimata svaret” till HUR dom upprätthålls.. jag söker dock efter det ofta).
”Detta har gjort att jag själv lättast dras till personer som inte klarar av eller helt enkelt inte bryr sig om att dölja brister och personlighetsdrag som allmänt skulle kunna uppfattas som oattraktiva. Och i gengäld försöker jag vara lika genomskinlig själv.”
Ja.. det blev ju precis samma här under åren och speciellt efter vissa större ändringar i mitt liv. Detta gäller både vänner och partners till stor del (även ifall ”bekanta” tillhör en gråzon många gånger). Ibland undrar jag t om ifall folk skäms för att vara sig själva och att den egenskapen (eller snarare ”osäkerheten”.. mer korrekt ord) används som ett verktyg för manipulation utav div maktstrukturer som därmed kan omforma människor enligt deras modeller. I vilket fall som helst… om du inte är dig själv så är du någon annan och blir du då älskad eller gillad för ”DEN”… då har det ungefär NOLL med DIG att göra. Inte en så lustig situation för de flesta NÄR dom upptäcker det faktumet!
”Nu är en stor anledning till mitt monogama sätt kanske inte just pga. olust till att konfronteras med ”dejtkulturen” utan mer en läggningsfråga. Jag ville nog bara säga att det i alla fall inte är något egentligt ställningstagande i det. 🙂 ”
Jo, jag förstod nästan det eftersom det som sagt är en läggningsfråga detta med mono/poly/RA (relationsanarki) som är extremt individuell (lika individuell som vilken sexuell läggning man råkar ha). En gång i tiden så hade jag en helt annan syn på folk som var monogama än den jag har idag som enbart var ett resultat utav min subjektiva upplevelse utav monogami från mitt förflutna (som var extremt negativ).. jag fattade dock snabbt med tiden att jag dömde människor orättvist.. det är nämligen ganska enkelt att SE när någon/några är genuint lyckliga jämfört med genuint olyckliga! 😉
”Jag kan t om minnas den sista gången i Mitt liv där jag agerade ”som jag borde” (i just det fallet enligt typiska könsnormer) och jag kan väl påstå att jag höll fasen på att flippa ur helt utav det.. inte nog med att jag inte kände mig som mig själv… även min kropp flippade ur och ville bara därifrån.”
Haha, ja. Det är det som en råkar sjunka in ibland och ett kort tag känns det väl ok men ganska snabbt förbyts det i illamående och oro vilket får en att börja leta efter anledningar till att åka hem tidigt.
Det har hänt mig ett antal gånger och jag försöker därför undvika att spela med om det verkar finnas ”kodade gliringar och blickar” i omlopp.
Det känns lite som vi pratar om krogar och utemiljöer mycket även om såklart den där kulturella manipulationen du tog upp ang. om hur attraktion ska se ut finns överallt, men jag tycker att det är värst på uteställen. Där går det ju att bli insugen i det även trots att du inte har någon egen vilja att delta.
Egentligen är det fånigt av mig att klaga eftersom kvinnor ofrivilligt sugs in i spelet 4 gånger oftare (eller mer) än män, fast trots det kan jag själv hamna i det där fåniga att vi ska utvärdera varandra efter hur vi ser ut och inta olika roller. Och då när du bryter av mot det så kanske du blir bedömd som otrevlig och ouppfostrad bara för att du inte deltar i ett sedvanligt pingpong av repliker.
”Jo, jag förstod nästan det eftersom det som sagt är en läggningsfråga detta med mono/poly/RA (relationsanarki) som är extremt individuell (lika individuell som vilken sexuell läggning man råkar ha). ”
Jag är demisexuell. Det är inget som jag brukar prata om för det är mestadels onödigt men det är händigt med de här definitionerna som har dykt upp på sistone just för att kärlekslivet ÄR så extremt heteronormativt, och som Fanny tog upp i en annan text, påbjudet promiskuöst.
Demi innebär att jag inte alls blir attraherad av andra, och absolut inga främlingar, oavsett hur de ser ut. Jag kan enbart bli attraherad av någon som jag har lärt känna väldigt väl i ett halvår eller mer.
Monogami är en ganska naturlig följd av det men också frivilligt celibat i många år. Liksom, är inte villkoren uppfyllda känns det lika bra att det inte blir något alls. Ingen skada skedd.
Och visst, ifrån den utgångspunkten ska jag inte projicera mig själv på hur andra människor träffas på krogen t ex. Men även där tycker jag mig se att visst, en del personer både njuter av och har en hälsosam distans till spelet. Andra är naturligt promiskuösa och ser väl också ut att mest må bra av hur kulturen ser ut.
Fast för de flesta, som du säger syns det tydligt på att de vantrivs men försöker anpassa sig bäst det går. Könsnormer har företräde.
Men det blir ju jobbigt för alla oss som avviker lite att ständigt behöva förklara oss och svårt att hitta våra relationer på egna villkor. I mitt fall verkade det som att alla hade problem med att jag levde utan relation i 8-9 år från att jag var 20 fastän jag själv inte upplevde det som ett problem. Och när jag väl hamnade i en relation så tror alla att jag bekämpat en stor social fobi eller något psykiskt problem fastän jag känner mig rätt likadan som förut.
Faktum är att jag känner mig asfånig när jag förklarar att jag är demisexuell, men tyvärr behövs det ibland för att bekämpa det normativa och tydligt förklara läget. Optimalt sett skulle de där kategorierna inte ens behövas.
Jag börjar med det sista du skriver:
”Faktum är att jag känner mig asfånig när jag förklarar att jag är demisexuell, men tyvärr behövs det ibland för att bekämpa det normativa och tydligt förklara läget. Optimalt sett skulle de där kategorierna inte ens behövas.”
Jag kunde inte sagt detta bättre själv. Minsta lilla avvikelse från normerna SKA förklaras in i minsta detalj (något man ju blivit väldigt bra på med åren.. både det och att förenkla det såpass mycket att inga följdfrågor dyker upp).. MEN.. när man börjar fråga folk ang deras egna normer då blir det helt plötsligt ganska blankt och få och korta meningar som t ex ”det bara är så” (angående något som definitivt har en förklaring). Jag finner en stor ironi i det. DOCK.. någon som är genuint intresserad utav Mig som person förklarar jag mer än gärna exakt hur jag fungerar känslomässigt för då finns det liksom ett riktigt skäl.
”Det känns lite som vi pratar om krogar och utemiljöer mycket även om såklart den där kulturella manipulationen du tog upp ang. om hur attraktion ska se ut finns överallt, men jag tycker att det är värst på uteställen. Där går det ju att bli insugen i det även trots att du inte har någon egen vilja att delta.”
För min del är det lika illa vilket som.. en dejt där jag helt plötsligt blir fångad utav en norm (händer dock väldigt sällan nuförtiden då jag är väldigt selektiv) och inte är mig själv (ELLER om min dejt råkar ut för det eller konstant befinner sig där möjligen!). Men uteställen har ju en klar tendens att tvinga en in i en mängd knepiga situationer. Jag har noll problem med att vara social IRL. Jag har dock STORA problem med typiska större uteställen. En del beror på ett överflöd på stereotypiska normer och en del beror på alkohol som många gånger förstärker dessa normer (där då folk glömmer bort jäkligt fort vilka dom är egentligen och bara ”kör loss i norm-spelet” eller ”har kul” som många uttrycker det). Jag föredrar mycket hellre mindre ställen som små krogar där ordet är ganska fritt (LOL.. en klar fördel är ju att höra vad någon annan säger också jämfört med vissa andra ställen). Jag slutade dock att gå ut på krogen för att ”hitta någon” för väldigt många år sedan.. oftast är jag där pga bekanta jag känner hyfsat väl sitter där eller vänner som tänkt att gå dit och frågar ifall man vill hänga på. Liksom.. sitta och snacka och ta det lugnt.. kanske ta ett glas eller två utav något som smakar bra (dricker inte alkohol så ofta faktiskt då det är en vansklig kombination med de mediciner jag många gånger behöver ta.. men det ska sägas att jag tröttnade på alkohol långt innan den situationen inträdde).
Fanny citat:
”Jag längtar efter att få begära. Jag skulle vilja kunna göra det utan skam, utan rädsla för att misslyckas. Jag skulle vilja slippa göra den där kalkylen varje gång; om jag misslyckas, vad händer då? Är det värt det? Utan istället kunna tänka ”jamen låt gå då, skitsamma om det inte går bra”. Jag vill också få vara en begärande människa, inte vara dömd till att bli bedömd av andras blickar.”
Jag kan berätta hur jag löste det i Mitt fall. ”Begär” existerar inte i min (romantiska) känslomässiga värld sedan några större förändringar jag gjorde för nu många år sedan. Begär är ersatt utav ”önska”. Den känslomässiga logiken är som följer. Om du begär något så är risken mycket stor att du blir väldigt besviken när du inte får det du begär. Om du önskar något så är risken betydligt mindre att du blir väldigt besviken när din önskan inte går i uppfyllelse. Fundera också på VAD begär egentligen ÄR. Är det ”rimligt” att begära en annan människa (på något sätt)? Tangerar det möjligen området… ägande? Slutfrågan blir då… vill du äga någon annan? (här berättar jag alltså hur mitt högst personliga känsloliv fungerar och kopplar samman saker.. eftersom vi alla är unika så måste vi ju hitta våra egna sanningar men jag delar med mig utav detta pga det är relativt få ”där ute” som gjort en djupgående jämförelse mellan ”begär” och ”önska” ang kärlek).
Nina S citat:
”Jag tror dock (utifrån min begränsade erfarenhet) att många män är trötta på att ta initiativ och mest gör det för att det förväntas av dem precis som att kvinnor INTE gör det för att det förväntas av dem. Här tror jag faktiskt att båda könen skulle tjäna på att dessa könsroller försvann. ”
Jag håller med nästan helt (helt å hållet från Mitt perspektiv men jag har inte fullständig koll på hur andra ser på det egentligen) MEN jag tror också att (många) både män och kvinnor är väldigt trötta på dessa roller. Så här… OM jag känner för att göra något positivt för någon annan (något väldigt specifikt som är ”okonventionellt”).. exakt vad hindrar mig? Jag vill ju den personen väl och den förtjänat att få detta utav mig.. vad hindrar? I en hel del fall så är det dessa sabla roller som hindrar och som liksom ”instruerar” oss att göra vissa exakta saker och bete sig på ett visst exakt sätt ÄVEN när vi inte vill det! Sen en annan sak… OM jag spelar en roll i ett sammanhang så är det INTE JAG helt å fullt ut! DET gör mig extremt osäker för jag måste vara mig själv för att kunna känna mig bekväm! Så det här jäkla ”spelet” la jag ner ganska tidigt faktiskt men fasen vad det styr och påverkar människor (och även ifall jag lagt ner det till stora delar så påverkar det mig ändå sekundärt genom att bara finnas ”där ute”). Det skapar också en värld där en hel del positiva handlingar ”förintas” pga dom inte är ”tillåtna” i detta ”spelet” och i dessa roller (man kan säga att resultatet blir en mindre kärleksfull värld)! EN DEL försvarar dock detta genom att hävda att det skulle ”döda spänningen/romantiken”.. tja.. alla är vi olika MEN att ha EN norm i detta sammanhang… jag ser INTE den känslomässiga logiken… jag ser dock en typ utav ”kärleks-kultur” som har svårt att ge med sig och förankra sig i dagens verklighet och som leder till en mindre kärleksfull värld.