Självhat är granne med hybris.

Twittrade lite om det här med ”självförtroende”:

En dryg grej: folk som ba ”jag är så himla bra som släppt prestationsångest/slutat bry mig om vad andra tycker” och så vidare. En grej är att vara glad för sin egen skull, för att en mår bättre. Men ofta kommer det i form av ”se på mig jag är bättre”. För det första: fenomenet att söka bekräftelse och framhäva sig själv för att en inte söker bekräftelse är… ja ni fattar. Om ni nu är så jävla nöjda med er själva borde ni väl inte ha det där jävla behovet att framhäva det?

För det andra: det är till ca 0 jävla hjälp för människor som inte har kommit dit ni säger att ni är. Snarare har jag hatat mig själv ännu MER för att jag inte kan vara en sån person som ba ~*älskar sig själv*~. Det här jävla idealet som finns av att en ständigt ska framhäva sig själv, det gör mig fan knäpp.

Tänker att det hör ihop med kapitalismen på ett sätt; vi ska göra oss själva till varor, ”älska” oss själva för att kunna sälja oss själva. Det är inte den som faktiskt kan något som lyckas, utan den som kan göra sken av att den kan något. Tänker också på detta när en läser typ jobbsökartips; alltid alltid fokus på att en ska framhäva sig, våga osv. En ska bli en jävligt osympatisk människa som hela tiden göder sitt jävla ego.

Det finns en mycket populär idé om att det finns någonting som heter ”jantelagen” som i korthet går ut på att det är fult att tycka sig vara förmer, att framhäva sig själv och så vidare. Jag skulle snarare säga att jag upplever det motsatta problemet. Jag upplever att det finns en mycket stor press på att framhäva sig själv.

Speciellt från arbetslinjen kommer detta krav; när en söker jobb ska en framhäva sig själv å det grövsta. En ska göra spontansökningar, en ska ringa till arbetsköpare, en ska ”lyfta fram” sina talanger och så vidare och så vidare. När jag läser dessa ”tips” undrar jag bara; men om en inte känner att en kan göra detta, om en inte är bra på något som efterfrågas? Om en inte har en så jävla säljbar personlighet, vad gör en då?

Vad jag tror är problematiskt är att det finns så lite utrymme för att vara en jävla medelmåtta. När det är så oerhört tuff konkurrens om allting så måste alla liksom hålla på och ”sälja in sig”, ha ”det lilla extra” eller ”ge 200%”. Och denna process kräver att en börjar se på sig själv som en vara, en måste leta efter lika egenskaper, talanger, erfarenheter, personlighetsdrag att skriva i cv:t. Hela ens person ska scannas igenom för att en ska hitta något som kanske gör en säljbar.

Vem som vinner på det här i slutänden är ju uppenbart. Givetvis är det en jävla dröm för arbetsköpare när folk vänder ut och in på sig för att stå sig i konkurrensen.

Men det som stör mig är att det här sättet att sälja in sig själv förväxlas med att ha bra självförtroende eller självkänsla. Att den som lyckas framhäva sig själv mest också antas tycka om sig själv. Jag tror att det är fullkomligt förödande för ens självbild att gång på gång behöva lägga ut sig som en vara på en marknad, och jag tror att de flesta som gör detta mår dåligt av det.

Men det är uppenbart att ett sådant beteende och en sådan syn på sig själv är status i detta samhälle. Entreprenören som pratar om att ”tro på sig själv” och ”satsa på sina drömmar”, som om företagande var det enda sättet att förverkliga sig själv. Och vi förväntas se upp till denna person, vilket många också gör. Vi förväntas eftersträva en självbild som går ut på att en ska kunna klara allt, se motgångar som ”utmaningar” och så vidare och så vidare. Och framförallt att aldrig någonsin vara missnöjd, ge upp hoppet. Att alltid bara ta bakslagen med ett leende och vänta på att det ska gå bra. Att försöka igen och igen, pumpa upp sitt ego igen och igen, för det är så en lyckas. Jag tror det är väldigt få människor som har förmågan att göra detta. Det handlar ju ofta om att leva i en lögn, ändå uppmuntras det.

För vad är det egentligen som händer när en pumpar upp sitt ego för att sälja in sig själv? Jo, en lägger sitt värde i någon annans händer. En måste ge väldigt väldigt mycket, utan att kunna lita på att faktiskt få någonting tillbaka. En måste lämna ut sig själv, sin personlighet, sina förmågor, till någon annan som sedan ska sitta och bedöma detta. Och om en sedan misslyckas så går luften ur det där gigantiska luftslottet, och en måste börja om igen. Det är klart som fan det tär på en.

Jag tror detta är ett oerhört destruktivt sätt att förhålla sig till sig själv. Att allting tvingas in i att pumpa upp sitt ”självförtroende” och sitt ego, intala sig själv att en kan lyckas för att sedan kanske bli besviken. Och att sedan göra om samma process igen och igen och igen. Att göra detta tär som fan. Jag tror också att detta förhållningssätt tar fram jävligt osympatiska personligheter; att vara konkurrensinriktad i allt en gör, att de all verksamhet som ett led i att få ett jobb.

Hela den här retoriken skapar en grogrund för människor som upplever sig ha ”lyckats” att känna sig förmer än andra, vilket är ett jävligt osympatiskt drag. Och sedan när människor blir trötta eller irriterade på det är det en fråga om ”jante” och inte om att det helt enkelt är jävligt oskönt med människor som ständigt framhäver sin egen förträfflighet.

Det hade varit så mycket enklare att slippa söka efter sitt värde på arbetsmarknaden. Om arbete liksom bara var något en gjorde, och en förverkligade sig själv på annat håll. Eller kanske inte förverkligade sig själv över huvud taget utan bara gjorde saker en tyckte om. Då kanske en inte skulle behöva jobba på sitt ”självförtroende” så jävla mycket, för det skulle kanske inte vara en nödvändighet att gå omkring med ett gigantiskt ego för att kunna leva ett bra liv.