Människor säger: det är privilegierat att kunna välja bort män ur sitt liv. Givetvis är det så. Givetvis finns många kvinnor som inte har några eller väldigt begränsade möjligheter till detta. Precis som med all annan kamp, gäller det även här att vi har olika förutsättningar att bedriva den.
Men, jag tror knappast att skälet till att hetersexualitet är så dominerande är att människor helt enkelt inte kan välja bort det. Det finns också gott om förväntningar på oss att vi ska göra dessa val. Vi lär oss att bejaka heterosexuella begär, och att förneka andra. Vi behöver inte alltid göra detta. Ibland gör vi det ändå. För att vi inte vet vad alternativet är, för att vi är så inpräntade i idén om att det är där lyckan hämtas.
Jag förstår inte varför det skulle gynna de som inte kan välja att de som kan gör det. Jag tänker tvärtom: sedan jag valt bort män ur mitt liv har jag också.mer energi för mina relationer till kvinnor, även att stötta dem som inte är där jag är. Som behöver stöd, främst emotionellt, för att kunna bli mer oberoende.
Jag vill uppmuntra de som kan att lägga mindre energi på män, och att istället fokusera mer på relationer med kvinnor. För att jag tror att detta är en av många möjliga vägar framåt. Det innebär inte att den som inte gör detta är en dålig feminist. Det finns andra sätt att kämpa på.
Däremot är våra relationer och vårt sätt att organisera våra liv politiskt, och det är relevant att fundera på hur en kan omsätta denna insikt i sitt praktiska liv.
(nu kanske inte detta är det mest relevanta för just det du skrivit här, men jag kände att jag ville säga det bara.)
det här som du sagt flera gånger nu om hur vi bara bejakar den heterosexuella monogamin, det var verkligen en ögonöppnare för mig. Det är något jag verkligen gjort otroligt mycket, har frågat mig själv hurdan min sexualitet egentligen är, men jag tvingar mig alltid att tänka ”som jag borde”. Jag tänker så inrutat liksom, fast det inte egentligen känns riktigt logiskt eller rätt. Typ att, nej, om jag var inte var hetero 100% säkert, då hade jag vetat det för länge sen. Att när andra kvinnor sitter och fantiserar om snygga män, och jag inte känner något, då är det bara fel man, fel dag, fel tillfälle. Att jag måste vara hetero, för jag kan tänka på klassiskt heterosex, men ingen annan sort, för det vet jag inte hur det går till. Att mina kunskaper ser ut så för att jag är medfött hetero, har alltid varit, kommer alltid vara. Att när jag känt ett speciellt pirr och en dragning till en kvinna, när jag inte kan sluta tänka på henne och tycker hon är helt igenom fantastisk, då är det inte samma som det jag känt för en man, det måste vara en extra stark vänskap bara. Om mina fantasier tar en icke-typisk vändning, då stänger jag av den direkt och säger till mig själv att sån är faktiskt inte du. Alla gånger jag inte är helt hetero är det samma sak. Därför vill jag tacka dig, för det här är verkligen en jättestor pusselbit jag inte anat men som nu börjat fylla ett tomrum i min feminism och mitt liv.
Vill bara tacka för alla fantastiska inlägg du skrivit. De har varit stöttande, inspirerande, informerande och frigörande.
Jag har också valt att sluta leva med män. Det har kostat men gett mig så mycket mitt tillbaka. Firade jul med queera människor iår och trots att det var någonting jag aldrig kunde föreställt mig för ett år sedan var det den bästa julen jag någonsin haft. En jul på mina egna villkor där jag fick plats att vara en hel människa.