På sista tiden har jag börjat förstå många relationsproblem i termer av intressekonflikter. Typ i relationer där jag hela tiden försökt prata om problem och komma till lösningar, men där jag inte nått fram. Innan tolkade jag detta som att jag inte var tydlig nog eller liknande, men nu tänker jag snarare att det handlar om att mina partners inte har haft samma intresse som jag i relationen.
Jag har velat mötas på några slags jämlika premisser och kunna ha ärlighet och gemenskap, medan de snarare strävat efter att upprätthålla ojämlikheten och därmed sitt maktövertag. Det har helt enkelt varit mer bekvämt för dem att inte möta mig, de har inte velat förstå mig för det har inte legat i deras intresse.
Och det kan en ju förstå – klart som fan det är soft att ha en ständig källa till bekräftelse som en håller på halster. Om de hade eftersträvat jämlikhet i relationen hade det ju gjort att de behövde ge mer själva, och det hade ju varit en förlust. Genom att upprätthålla maktobalans ser de till att han någon som ständigt bekräftar dem och anpassar sig efter dem närvarande.
Samtidigt så förlorar en saker på att upprätthålla detta maktspel, ärlighet och kärlek till exempel. För så länge den här maktobalansen finns så kan en inte ha rak kommunikation eller tillit i relationen. Detta måste ju vara en förlust även för dessa män, men jag tänker mig att det är för obehagligt för dem att göra avkall på det maktanspråk det skulle innebära.
Jag tänker mig att det finns män som skulle vara villiga att göra avkall på maktanspråk och mötas, men att det är ovanligt och bygger på deras goda vilja. Jag tänker också att de skulle kunna ta tillbaks detta om de ville, att en fortfarande är utelämnad till deras nåd som kvinna. Det vill jag inte vara, jag vill ha relationer där den här typen av maktanspråk inte är inbyggda i själva konstruktionen, där dne här intressekonflikten inte finns från första början.
Jag har precis träffat en man, som jag till en början tänkte var ett bättre alternativ till partner i denna patriarkala värld. Vi halkade ganska snabbt in på ämnet jämställdhet och han beskrev sig väldigt tidigt som feminist. Han säger att han är medveten om att det finns ett patriarkat och so far so good. Sedan inser jag att han HELT saknar förståelse för hur det faktiskt påverkar en. Han beskriver att han tycker att kvinnor ska våga stå upp för sig själv och pratar väldigt mycket om sexualitet och att det är en viktig del av jämställdhet. Att kvinnor står för sin sexualitet och vågar ta för sig. Han skriver även att han inte vill vara en del av patriarkatet. Och jag känner bara FUCKING LOL. Du kan ju för i helvete inte leva ett postpatriarkalt liv i ett patriarkalt samhälle, och dessutom förvänta dig att kvinnor du möter ska kunna leva jämställt NU???? Jag har fått genomgå så fruktansvärt mycket skit under mitt 22-åriga liv. Ska jag bara förtränga allt jag lärt mig under alla dessa år för att du säger att du är ”en bra kille”? Han beskriver även ett förakt, även om han aldrig skulle erkänna det själv, mot kvinnor som faktiskt bli cyniska och väljer bort män. INGEN FÖRSTÅELSE ALLS. Jag tänker att om han nu var så jävla feministisk så skulle han väl för tusan förstå att leva förtyckt i olika grader under ett helt liv sätter sina spår? Jag hatar inte män generellt. Men i perioder gör jag det. I perioder ger jag upp hoppet om mänskligheten. För att skydda mig själv. Jag har väl egentligen inte fråga, jag kände bara att jag var tvungen att ventilera lite. Kanske en fråga, är det möjligt att leva med en man som tänker i dessa banor? Är det möjligt att få honom att tänka snäppet längre? Eller är det dags att ge upp igen och leva utan män ett tag till? Jag blir mer och mer övertygad för varje man jag möter, att jag inte skulle kunna leva lyckligt med en man, och tänker skrämmer mig verkligen.