Många kvinnor är ganska medvetna om att män inte kan ge dem någonting i detta samhälle. De vet att en man inte kommer kunna bidra till hushållet i önskvärd utsträckning och att de inte kommer kunna ge den känslomässiga omsorg en behöver för att må bra. Det finns en utbredd kultur bland heterokvinnor som handlar om att håna och häckla män och deras inkompetens. Men ändå är det någonting som gör att de håller sig fast i dessa relationer. För många handlar det såklart om en avsaknad av materiella resurser för att kunna lämna den, men många kvinnor stannar även om de har alla möjligheter att ta sig därifrån.
Ofta så förklaras detta irrationella beteende med att de ju faktiskt är heterosexuella, de tänder faktiskt på män, de vill ”ha kuk”. Samtidigt beskriver många kvinnor att deras sexuella erfarenheter varit en besvikelse. Många kvinnor får inte ut den njutning som deras manliga partner får, många kvinnor får sina gränser överskridna, många kvinnor har ”problem” med att känna lust inför sin partner och så vidare. Det är ju inte för intet som det finns en uppsjö av ”tips” om hur en ska få igång sexlivet och så vidare. Uppenbarligen är inte ”sex” i sig så jävla fantastiskt.
Just ”sex” har i patriarkatet ett stort symboliskt värde. Det är genom ”sex” som vi möts som könsvarelser, som vi begär och blir begärda, som vi bekräftar varandra på detta plan. Att bli bekräftad som könsvarelse är en viktig del i att bli bekräftad som människa. Som kvinna har en en annan utgångspunkt än män i detta; kvinnor reduceras på ett annat sätt till könsvarelser, och därför blir det viktigare för oss att bekräftas som könsvarelser. Vi har färre andra arenor där vi kan bli bekräftade som människor. Detta gör bland mycket annat att vi blir tvungna att underkasta oss, att älska män på ojämlika villkor, för att bli bekräftade.
Jag tänker att det många söker i sina heterorelationer inte så mycket är sex som att bli bekräftad som könsvarelse av en man. För att berättiga detta används ”sex” och sexuell läggning som en slags mystifikation. Det liksom bara är så att en tänder på män, det bara råkade falla sig så att ens sexuella preferenser föll samman med den påbjudna normen i detta samhälle. Detta får inte ifrågasättas, för alla har såklart rätt till sin läggning och en får inte skamma kvinnor som lever enligt patriarkatets påbjudna ideal.
Att försöka förstå fenomenet ”sex” på ett djupare plan har varit något av det viktigaste i min personliga och feministiska utveckling. Att fundera på mina sexuella erfarenheter med män, vad jag fick ut av dem, vad jag kände inför dem och varför jag har dem, har varit fundamentalt för att kunna förstå mig själv. När jag granskat mina sexuella erfarenheter med män så har jag funnit att mycket av dem inte handlat om min egen lust till dessa människor, utan snarare att jag velat bli bekräftad av en man vilken som helst. Det blir en slags objektifiering, fast från en underordnad position. Eftersom heterosexualiteten bygger på att en möts och bekräftar varandra i sin olikhet så sätts könstillhörigheten framför allt, och detta gäller både män och kvinnor. Skillnaden är att män inte på samma sätt reduceras till kön i samhället i stort, mannen är fortfarande först och främst människa.
Vad är det som händer när vi blir begärda och begär utifrån denna olikhet? När vi gör detta så bekräftar vi också olikheten som sådan. När vi begär heterosexuellt, och kanske framförallt när vi utesluter andra former av begär för att en ”är” heterosexuell, så bekräftar en denna ordning med uppdelning på kön och vi bekräftar varandra i vår olikhet. Jag har svårt att se en heterorelation i patriarkatet som inte bygger på just denna olikhet; även om en tycker om varandra som personer så kommer omgivningen fortfarande att tillskriva en sådana saker.
Jättebra text!
Jag tänker även att det finns en spärr att ty sig till kvinnor. Mannen har blivit symbol för kunskap och trygghet. Att leva med en eller flera andra kvinnor, oavsett om det är i kärlek/sexuell relation eller som ett ”kvinnohus” blir i ens prägling ändå en form av utsatthet och otillräcklighet – trots att det i praktiken är helt tvärtom! Här antar jag att tanken om olika kommer in igen. Om jag inte tycker att bara jag räcker – så kan det ju inte räcka med en till som ”bara är som jag”. Då inträder illusionen om mannen som den magiske beskyddaren som ska ta hand om mig i en värld som inte är gjord för mig utan för honom. Dessa män finns ju på film, så nååågon måste väl finnas därute bland alla j**a getter? Och så rullar jakten på illusionen vidare, förhållande efter förhållande…
Jag uppskattar verkligen dina inlägg om relationer men tänker att många av oss inte har drivet eller tar den tiden det krävs som du har gjort (vilket är väldigt imponerande enligt mig) för att verkligen se sig själv och sina relationer från andra perspektiv. Det är svårt, om inte omöjligt, när en är inne i något (ex hetereosexuella relationer) att verkligen ifrågasätta på riktigt och få distans till vad som pågår. Lite Maslows trappa-aktigt (ursäkta liknelsen), att är en i något och kämpar med ex att få bekräftelse och få vardagen och ekonomin att funka och sin relation att funka etc, så finns det kanske inte tillräckligt med kraft att komma till de insikter och därmed de handlingar som du har gjort.
Tänker att lönearbetet är en stor del av det dilemmat också..
Men tusen tack för bra och tänkvärda inlägg, jag suger åt mig av din visdom (ej ironi, menar det verkligen!).
Väldigt bra skrivet! Tänker att det har med det normativa att göra också, för oavsett hur lite rimliga anledningar de har att stanna i relationen så ”ska” en ju ha man, barn, villa osv. Och sen att kvinnor ses som relationens väktare, på något sätt. Det känslomässiga arbetet med relationen läggs ju över på henne, du har skrivit många bra texter om just den saken. Att ”ge upp” på relationen (som omgivningen kanske skulle uppfatta det som) blir som ett misslyckande som kvinna, och det vore obehagligt. Så det är lätt att rättfärdiga sitt beslut eller sin passiva acceptans genom att tänka att det är ”såhär det ska vara” eller ”jag vill ju det här”. Sen såklart läggs väl ansvaret på kvinnan i specifika former med. Är sexet inte tillfredsställande har hon inte ”varit tydlig nog med vad hon vill”, förstår mannen inte hennes emotionella behov så har hon ” inte pratat tillräckligt” med honom etc. Ju mer jag tänker i de här banorna, på alla dessa saker som finns i förhållanden, desto mer förvånad blir jag över att kvinnor står ut.
Bra inlägg! Jag funderar på det här med sexuell norm väldigt mycket på senaste. Trotts att jag lever i en s.k. heterosexuell relation (ett begrepp som jag har svårt att förhålla mig till) blir det väldigt påtagligt ibland att jag faller utanför den sexuella normen när jag samtalar med vänner och sjukvård. När en vän skojade om att ”bli knullad” eller vara en ”liten hora”, tog det emot i mig. Vi talar ständigt om sexuella relationer där en aktiv penetrerande person och en underkastad person (alltså kvinnan). Att påstå att en inte är den här underkastade personen är ett avmaskuliniserande av sin partner, vilket är väldigt tabu, och anses perverst. Kommunikationen fick kortslutning här. Alltså om jag inte anser mig bli eller vilja bli ”knullad” är jag homosexuell eller inte en kvinna? För den har jag hört förut. Många män i min erfarenhet blir arga när kvinnan inte är ”kvinnan”. Lyckligtvis hittade jag en s.k. man som inte fungerar så. Oftast är det lättast för mig att bara glömma bort kön. Jag hatar kön. Hela konceptet av man och kvinna är alienerande och svårt. Hur kan bra sex existera under sådana förhållanden? Eller kärlek? I slutet av dagen är det viktigast att ta till vara på sin lust och kärlek. Att vara lycklig i sig själv, sin relation och utvecklas gemensamt inom sina relationer.
<3 Kram på dig Fanny <3
Även om de tycks ha alla materiella resurser så kanske de inte har de känslomässiga resurserna att lämna såna situationer. dvs stöd från sin omgivning.
Jag tror att det är en väldigt bra poäng! Många tycker nog att kvinnor SKA kämpa med relationen in i det sista. Jag tror många till och med tycker det är romantiskt om en kvinna kämpar med en ”dålig man” (tänk typ ”Skönheten och odjuret”) och därför är det också svårt att lämna när omgivningen ser dem som ett fint par.
Jag vet själv dessutom i mina erfarenheter att jag märkte att jag fick högre social status bara av att ha en manlig partner, jag blev helt plötsligt ”en i gänget” och medbjuden överallt och hade flera vänner, som aktivt sökte upp mig, pratade med mig och intresserade sig för vår relation, själv kände jag mig ASTRÅKIG som bara pratade om min partner hela tiden, det var som att han fyllde upp hela mitt liv och jag kunde inte fly någonstans. Många av mina nyfunna vänner försvann efter att vi hade gjort slut och många tog hans sida även när jag berättade vad han hade gjort (för han var ju ”så ledsen” jag var en ragata som inte kunde förlåta honom, alla gör ju misstag!) som kvinna var det som att jag blev en ”hel person” först när jag hade en sexuell relation med någon.