Jag tänker på den här grejen med att många förklarar sin heterosexualitet med att de minsann tycker om att ha sex med män. En kan ju för det första tycka att detta inte borde vara skäl nog för att för den sakens skulle spendera hela sitt liv med män, men jag vill också ifrågasätta utsagan att människor ”uppskattar” att ha sex med män i en sådan utsträckning att det motiverar all världens heterosexualitet.
I samband med att jag ”blev” lesbisk så började jag fundera på mina sexuella relationer med män, vilket jag skrivit lite närmare om här:
Istället för att tänka i termer av sex började jag tänka i termer av närhet. Jag ville inte nödvändigtvis ha sex, men jag ville ha nära relationer där en även kan vara fysiskt intim. Att tänka såhär tror jag öppnade upp många möjligheter för mig. Det gjorde att jag började se på relationer på ett annat sätt och vara mer okej med att kanske inte ha sex på ett tag, eller kanske inte alls. Nu blev det ju inte riktigt så, men jag har fortfarande fått med mig mycket av att ha det här perspektivet på sex. Det känns betydligt mindre pressat att ha sex nu, och det finns mer utrymme för andra former av intimitet vilket jag värderar högt.
Hela idén om att problemet skulle ligga i just ”sex” och ”attraktion” tror jag har att göra med att detta upplevs som något naturligt. Det vill säga att kärlek är någonting som bara händer en och en kan inte göra så mycket åt saken. Alltså blir det helt rimligt att ha sex med människor som en inte har något känslomässigt eller intellektuellt utbyte av och som en kanske rentav mår dåligt av att umgås med, eftersom ”sex” är någonting skilt från annan mänsklig samvaro.
När en lyssnar på kvinnor som har sex med män så verkar det ofta inte vara så jävla najs, snarare en källa till problem. De saknar lust, deras partner är okänslig, de får aldrig komma, de känner sig pressade till att ha ”husfridssex” och så vidare. Många kvinnor hävdar såklart att det ”tycker om sex”, men när en gräver djupare verkar det inte alls vara så oproblematiskt som de vill påskina. Många kvinnor berättar om en lång kamp för att kunna få till ett ”bra” sexliv, och ändå är det något som skaver.
Jag tänker att många gärna vill tycka om sex med män, och därför tänker de att de gör det. Varför ville en tycka om sex med män? Kanske för att dölja de ojämlika villkoren för ”kärlek” och sex i detta samhälle. Om en tänker att en tycker om det så känner en sig mindre exploaterad och pressad, en upprätthåller illusionen om sitt eget fria val, vilket kan vara viktigt för många människor eftersom insikten om hur mycket vi styrs av samhällets strukturer är jävligt smärtsam. Dessutom innebär det en viss status att som kvinna ha ”bra” sex med män, och män tycker att det är bekvämt med kvinnor som ”gillar” sex, så länge det är på deras villkor då. Att vara en skön tjej, en tjej som inte ställer så höga krav och är sexuellt tillgänglig, gör en mer åtråvärd. Kvinnor som ställer något slags krav på ömsesidighet i sina sexuella relationer med män anses i regel besvärliga. Så en tar vad som ges och inbillar sig att det är så en vill ha det. En berövas en egen sexuell agens, och börjar anta att det som serveras till en också är det en begär.
Själv har jag varit övertygad om att jag tyckt om sex, men det har handlat om att jag sett sex som en källa till bekräftelse från män. Att sluta ha sex i en relation har varit oerhört jobbigt eftersom det inte funnits andra källor till närhet och bekräftelse. När sexet då försvann ur bilden så blev det svårare att upprätthålla illusionen om att vi älskade varandra.
När jag i efterhand granskat dessa erfarenheter så har jag sett att det handlade ganska lite om ren njutning, och mer om den sociala status som finns i ”sex” och den funktion det fyllt i mina relationer. Många av de sexuella erfarenheter jag har haft har jag uppfattat som förnedrande. Men eftersom detta är helt normaliserat, att det liksom är så det ”ska” vara att ha sex med män som kvinna, så är det ingenting en reagerar så mycket på. I en sådan kontext kan ”bra” sex vara att en inte tycker det är direkt smärtsamt.
Alla kvinnor har såklart inte samma erfarenhet som jag, men jag tror det kan vara en god idé att fundera lite på det här med sex, vad det innebär för en, hur en upplever det och använder det. För det är liksom föregivet taget i detta samhälle att vi ska uppskatta sex, och framförallt heterosex. Det är föregivet taget att det är någonting sunt att ha sex, att det är någonting vi ”ska” göra och att den kvinna som inte uppskattar sex med män från första början måste lära sig att göra detta.
Om en säger att en avskyr att ha sex med män, anses en inte vara riktigt klok i heterofolks ögon eller också är en ”sorglig” som är ”så hämmad” sexuellt. 😉
Heterofolk har ofta väldigt svårt att förstå att ”sex” inte alltid är lika med hetero-sex och att om en väljer att inte utöva sin sexualitet med män som kvinna, så kan en ha ett rikt, tillfredsställande och ”ohämmat” sexliv ändå. Utan att vara lesbisk, dessutom.
Jeg er så glad for at du skriver om dette. Problemet er at det er så tabu belagt at jeg ikke våger å prate med noen om det. Det blir bare et jævlig stort problem for meg personlig i ekteskapet selv om jeg lever med en mann som aldri presser meg til sex. Men samfunnet og patriarkatet gjør det.. helst skulle jeg ville si til mun mann; jeg elsker deg, jeg vil være med deg men jeg har ikke noe lyst til å ha sex med deg.
Klockrent.
Jag har haft bra sex med män men jag har alltid fixat min orgasm själv under sex, så jag har kan man säga bäst sex med mig själv
Detta är väldigt intressant! När folk frågade mig om mitt och mitt ex’s sexliv sa jag ofta att det var jättebra och fantastiskt, såhär i efterhand har jag fattat att det var hemskt, det var tvång, ofta borderline övergrepp, tjat och det ledde dessutom till en hel del underlivsbesvär och intimitetssvårigheter som jag fortfarande måste behandlas för. Jag hatar verkligen vad han på så kort tid gjorde med min lust, jag vet att jag upprepar mig som en hackig skiva om mitt ex men trots att jag egentligen har kommit över det kommer jag aldrig förlåta honom.
Jag tror att det delvis har att göra med att samhället har sagt till oss kvinnor att män är dåliga på sex, de begår övergrepp, de lyssnar inte på nej och bryr sig inte om du får orgasm eller inte så då blir det minst dåliga helt plötsligt bra. En man som tjatar och inte kan ta nej blir helt plötsligt en bra älskare bara för att kvinnan någon gång får orgasm eller för att han i alla fall försöker att stimulera klitoris under förspel eller något. Sen spelar det ingen roll hur dålig han är på det för vi har ju lärt oss att de flesta män inte ens anstränger sig. Men det är ju faktiskt inte sant, för som du själv har sagt, det ingår i manlighetsmyten att vara bra på sex… så tja, män kan ju hur de än gör inte ”misslyckas” med sex, för är de HELT värdelösa så når de bara upp till förväntningarna och är de bara minimalt bättre så är de okej. Och vi kvinnor har lärt oss att det är fult att prata om det här, det är fult att rätta en man som gör något fel, det är fel att jämföra och det är framförallt dåligt att veta hur man själv vill ha det. Så ja, heterosexuella kvinnor är helt enkelt mer eller mindre garanterade ett ganska värdelöst sexliv om de inte har enorm tur.
Brukade också säga att jag och exet hade bra sex. Det hade vi inte. Jag kände mig oftast pressad till ”husfridssex” och fixade oftast mina orgasmer själv. Fick ju iofs oftast orgasm också, så kanske därför jag har tänkt att det var bra. Eller asså ibland var det ju bra och kravlöst, kanske särskilt i början, men överlag minns jag det som en jobbig grej och en stor anledning till att vi ”gjorde slut”.