Kärlek och hat.

Som kvinna och speciellt om en faller offer för misshandel eller försummelse från sin partner så är det lätt att anta förövarens idé om vad en är och vad en förtjänar. Eftersom även den människa som ska föreställa att stå en närmast och älska en slår en eller gör en illa på något annat vis så måste det ju innebära att det är vad en förtjänar.

Det kan vara svårt att förstå att väldigt starka känslor av passion och extas (jag vill inte kalla det kärlek, för jag anser inte att det är kärlek utan snarare besatthet eller fixering) kan hänga samman med starka känslor av hat. Det går emot vad vi lärt oss att kärlek ska vara. Kärlek ska inte vara att skada någon, det ska vara att respektera någon och bry sig om någon, att ta hand om någon när det behövs och även att ibland låta sig bli omhändertagen. Att vara svag inför någon och att låta någon annan göra sig svag inför en själv utan att utnyttja detta överläge.

Men eftersom män har tolkningsföreträde på verkligheten redan som det är så blir deras definition av såväl kärlek som personerna i relationen den rådande. Mannen kan helt enkelt avgöra hur kvinnan ska se verkligheten, och hon gör ett rollövertagande och anpassar sig verklighetsuppfattning efter hans. Hon anpassar sig för att dölja den underliggande konflikt som finns dem emellan.

För mig har det varit viktigt att omdefiniera det som kallades kärlek och se det som någonting annat istället. Att tänka att den personen inte älskade mig, hur mycket den än själv trodde sig göra det. Jag skrve till ett av mina ex:

Du har ingen rätt att tro att du någonsin har älskat mig.

Även om jag inser att han säkert uppfattade vissa saker han gjorde som kärlek så kan jag inte se det som kärlek, det skapar en alltför djup klyfta mellan min uppfattning om vad som skedde och min uppfattning av vad kärlek ska innebära, och denna klyfta blir helt enkelt alltför svår att hantera känslomässigt. Det går inte att begripa att någon som skadar en så djupt men som samtidigt säger sig älska en. Kärlek och hat kan inte vara grannar.

Såhär skrev jag om det tidigare:

Idén om att det finns en massa känslor som liksom har egen kraft, som betyder någonting i sig, är en romantisk idé. Det är idén om att kärleken övervinner alla hinder, och som får människor att stanna i uppenbart destruktiva relationer eftersom de tror och vill tro att deras kärlek är stark nog för att övervinna problemen. Att möta problem i en relation med att bedyra sin kärlek är att reproducera denna idé, och att binda en människa till sig. Det är som att kärleksförklaringen blir ett löfte om en framtida utdelning; lid dig igenom dessa problem så kommer du att få en kärleksfull behandling senare. Relationen handlar om att sträva efter att låsa upp denna känslomässiga skatt som är kärlek, men den som inte är kapabel att ge dig kärlek nu kommer troligen inte att bli det senare heller.

Jag tror att det är viktigt att minnas detta. Kärlek är ingen känsla utan en praktik. Utan handlingar att fästa kärleken på så är den som bäst tomma ord, som värst en skadlig lögn.