Jag tänkte bara att jag skulle lägga ut två av de kommentarer jag fick på det här inlägget. Jag tycker att det förtjänar uppmärksamhet, det här ämnet.
Sen vill jag tillägga att jag tycker det är så fint när folk skriver sånt här, det känns bra att jag beskriver en verklighet som folk känner igen sig i och det är ”kul” att få läsa folk historier.
Herre gud, ja. En månads heltid där, ett fruktlöst och frustrerande halvår som lärarvikarie för en förmedling som gärna gav en en timmes jobb här en dag (med två gånger det i restid) här, obetald praktik… Det har tagit mig tre år sen jag kom hem från USA att skaffa mig erfarenhet på papper som matchar de kunskaper jag redan hade, vid sidan av studier då förstås, och nu har jag ett tre-dagar-i-veckan vikariat fram till årsskiftet. Överlägset roligaste jobbet jag har haft där jag också fått betalt (vill man jobba med texter ska man ju gärna praktisera obetalt) men det är inhyrt (så klart) och jag har ingen aning om hur det blir efter nyår. Visst är vi lata, vi unga. SUCK.
Jag har frilansat för samma företag i 3½ år, först under studietiden och nu heltid (eller, jag hade alltså tänkt det). Plötsligt, efter ett halvårs heltid, är det snålt med uppdrag och de som finns kan komma med mycket kort deadline så att jag tvingas jobba nätter utan att varskos innan.
Jag måste ha tillgång till min dator hela dagen, IFALL att ett jobb trillar in som ska levereras morgonen efter. Om jag missar ett sådant mail och alltså inte levererar ligger jag ”risigt till”. Har jag sagt att jag kan jobba så har jag alltså de facto obetald jour. Jag älskar verkligen mitt arbete, men min jobbsituation är helt vidrig.