Jag vägrar spotta på min egen kamp en gång till!

Zettermark, eller Zäta, är en av mina favoritbloggar. Cool feminist som skriver otroligt vettiga inlägg, alltid välskrivet och tänkvärt. Här skriver hon om hur man ska tackla antifeministiska argument och exemplifierar det med en person som skrivit ett ”skämt” på facebook om hur mycket hen hatar genusfrågor på tentan. Läs inlägget, det är en bra guide till hur man kan agera i liknande situationer.

Ett otroligt vanligt argument från antifeminister är ju det gamla tjatet om att det måste gå att skämta om allt. Jag har allvarligt talat inga problem med att folk skämtar men att säga att en totalt osmaklig kommentar är ett skämt är inte en godtagbar ursäkt för att vara ett svin. Nån kan säga att det är ett skämt att ta mig på brösten, det är inte mer okej för det. Jag minns så många gånger i min ungdom när man har varit ”tvungen” att tycka att sexistiska skämt är roliga för att kunna smälta in i en grupp. Hur man har skrattat när nån har sagt att man inte har samma ”rätt” till något för att man är kvinna och således en idiot. Det är säkert menat som skämt, men om man skämtar hela tiden så blir det tillslut allvar. Även om det är ett skämt så är det fortfarande exkluderande.

Folk använder skämt som ett skydd för sina åsikter. Så fort något visar sig vara opassande eller upprörande så bortförklarar man sig med att det är ett skämt. Man kan till exempel säga att man hatar feminister och sedan säga att man egentligen bara ”drev” med ”synen” på feminister. Men man har fortfarande sagt det man sade, och det var då rakt inte uppenbart att det var ett ”skämt” från första början. Att det är ett skämt är något man drar fram som ett ess ur rockärmen när det börjar bli jobbigt, vilket leder till att det som opponerar sig blir förminskad eftersom hen inte fattade att det var ett skämt, alternativt inte har nån ”humor”. Om man inte opponerar sig får ”skämtet” stå kvar där, helt utan skämtsamma undertoner och bidra till det antifeministiska klimatet. Hur man än gör så förlorar man.

Men framförallt är detta eviga skämtande och distanstagande ett sätt att förminska dem som faktiskt bryr sig om saker på riktigt. Vår kamp spottas på och skrattas åt av människor som inte ens kan stå för vad dem tycker. Genom att ständigt skämta bort allt så gör man allvaret till något löjeväckande, och till slut kommer ingen kritik att tas på allvar eftersom den bara är ett tecken på att man saknar humor. Denna totala brist på allvar kan vara ett av de farligaste vapen vi som faktiskt bryr oss om saker har emot oss. Det är en förminskningsteknik som heter duga, för ingen vill väl vara tråkig? Att sakna humor och ta saker på allvar är typ den största synden i vårt samhälle.

Jag inser nu att jag gjorde fel när jag skämtade om att jag är kvinna. Jag skulle inte ha skrattat med, jag skulle ha opponerat mig. Det gör jag alltid nu för tiden. Om nån tycker att jag är en jävla bitterfitta, så tyck det då! Jag kunde ärligt talat inte bry mig mindre. Det viktiga är att inte själv förlöjliga de saker man bryr sig om, för då har man genast förlorat. Jag vägrar spotta på min egen kamp en gång till!