Igår så käkade min syster en jävla glasstrut som hon bredde smör i till efterrätt. Grejen var att hon lämnade sin mat på tallriken med motivationen att hon ”inte var hungrig” och så går hon direkt och äter denna vidriga skapelse. Mina föräldrar bara skrattade och jag var bestört.
Jag tänker på när jag själv var ett barn och knubbig som få (min syster är också lite knubbig) för att jag åt så jävla mycket. Min lillasyster äter lika mycket som jag gjorde men hon äter mer godis. Själv åt jag mest mat.
Det som oroar mig är dels att det suger att ha dåliga matvanor från barndomen, dels att hon ska bli fet och hata sin kropp lika mycket som jag gjorde när jag var ett barn. Man ska ju inte skapa för mycket känslor kring mat för barn men det är väl fan inte rimligt att strunta i att käka för att man är mätt och sedan käka en jävla glasstrut med smör på?
Å andra sidan tror jag att det är sjukt tricky att prata om ätbeteende med barn, för jag tror det är väldigt lätt att det leder till ännu stördare ätbeteende som äldre.
Sedan vänder jag mig mot att vara fet och hata sin kropp måste komma tillsammans. Varför finns det en kultur som uppmuntrar självhat hos tjocka? Det är helt jävla sjukt och jag vägrar gå med på det.
Det är förvisso sant, jag antar att jag själv är färgad av min egen uppväxt. Men det är hur som helst inte sunt att äta på det sättet hon gör, för någon. Jag tycker inte man ska dramatisera mat för mycket men man ska lära barn att äta sunt, för barn som får käka vad de vill äter ju liksom bara godis.
Det är hälsan som bör tänkas på i första hand och tycker du ska säga till dina föräldrar att sådana matvanor inte är ok någon stans.
Jag tycker inte att tjocka personer ska självhata, men om man blir tjock av ett ohälsosamt ätbeteende är det då inte bra att reagera negativt på det hela? Det bör inte gå till överdrift & bli en ångestcirkel men att liksom ”Fan, jag är tjock & jag vill inte vara det, jag tycker inte om att jag har blivit det av skiten jag äter. Det var dåligt av mig.” Inte illa tycker jag.
Jag kan tycka att jag beter mig illa mot mig själv om jag äter chips eller godis & då inte för att det gör mig tjock utan för att det är misshandel av dom inre organen, så att säga.
Låter som jävligt dåliga matvanor (och ganska äckliga, haha). Om inte dina föräldrar vill prata med henne om saken kanske du kan göra det? Eftersom du har erfarenhet av ätstörningar också kanske du lyckas göra det på ett sätt som inte skapar självhat hos henne, för självklart ska man inte gå omkring och hata sig eller känna skam för att man äter dåligt. Att däremot känna att det är något man borde ändra på för hälsans skull är ju en fördel. Spelar ingen roll om din syster skulle vara spinkig eller knubbig, för det värsta (som jag ser det) är ändå vad som händer med organen och humöret när man äter skit.