Agera istället för att reagera. Om hur en hanterar att alltid vara den jobbiga.

Fick följande kommentar som jag tänkte blogga om:

Eller hjälp och hjälp, undrar bara hur man ska hantera att alltid vara den som förstör. Vara den som skäller ut idiot-killar, knappt få medhåll av sina kompisar, stå själv skrika ut dom här skit killarna som är jättefeminister (när det passar dom ofc) o respekterade o ”coola”. Tar så jävla mkt energi att alltid vara arg, sur och ledsen, tar så mkt energi att känna att ”nu förstörde jag den här festen också”. Att vara den som förstör stämningen. De är så jävla jobbigt, hur ska man göra? Vill typ inte heller ignorera alla känslor som kommer upp när killar beter sig svinigt, vill att dom ska förstå o be om ursäkt o ändra sig. hur ska man förklara för dom killarna att det dom gör är fel och förminskande, ex när dom skrattar åt en/skojar bort när man varit jättearg på dom inför allas ögon (och man känner inte ens dom, vet bara vilka dom är).

Det här är ett problem som en ofta står inför som feminist, och som är viktigt att hantera på ett sätt som inte blir alltför uttröttande.

Det första tipset jag har är egentligen att välja sina sammanhang i så stor mån det går. Detta har olika människor väldigt olika möjligheter till tyvärr. Det handlar om att se över de sammanhang en befinner sig i och ställa sig frågan ”hur mår jag egentligen av det här”.

En behöver inte helt välja bort sammanhang med mycket sexism i, men jag tror att det kan vara bra att också söka upp andra sammanhang. Jag har till exempel känt att sexismen i vissa sammanhang är betydligt mindre emotionellt påfrestande när jag vet att det också finns andra kretsar som jag kan uppsöka och röra mig i. En känner sig helt enkelt mindre ensam om en har mer erfarenheter av att befinna sig i ickesexistiska miljöer. Den typen av sammanhang kan också fungera som ett tryggt rum där en kan prata av sig om det en möter utanför, eller bara ta del av gemenskap. Sådana sammanhang för mig har varit kvinno- och tjejjoursrörelsen och olika internetbaserade diskussionsgrupper, twitter och så vidare. Där hämtar jag styrka.

Innan så hamnade jag ofta i en position där jag liksom slog vilt omkring mig så fort någon sade något sexistiskt. Detta är absolut inte fel, och det är fullständigt berättigat, men det kan vara oerhört utmattande för en personligen, att alltid behöva reagera på allting som människor säger. Jag tror det är viktigt att lära sig att välja sina strider. I mitt vardagsliv så brukar jag hantera sexism med någon liten kommentar i förbifarten, och sedan inte säga så mycket mer om det eller ta någon större diskussion. Även om det kanske hade varit bra om jag gjort det så hade jag liksom inte orkat göra det varenda jävla gång. Ofta så undviker jag att helt kommentera saker. Det viktiga för mig är att inte hamna i en situation där jag håller på och ursäktar sexism.

Detta leder till att när jag väl orkar ta diskussioner så gör jag det också ordentligt. Då har jag energin att sitta och vara ”pedagogisk” och rak, att grundligt förklara min syn på problemet och inte ge mig. Det finns nämligen få saker som är så jobbiga som att ge sig in i en diskussion en sedan inte orkar driva till punkt och istället blir tvungen att avsluta genom att ge den andra personen rätt. Då går personen ofta ut med illusionen att hen har rätt eftersom hen ”vunnit” diskussionen, det vill säga inte tagit till sig et skit av det som sagts. Jag hatar verkligen när det händer, och därför tycker jag ofta att det är bättre att avvakta än att ta en diskussion jag egentligen inte orkar med. Det handlar om att agera istället för att reagera, att vara medveten om vilka strider en väljer att ta och varför och låta andra saker passera utan att känna dåligt samvete för det. Det handlar om att inte låta sexisterna sätta spelplanen, och istället vara medveten om vad en väljer att hantera.

Men förutsättningarna för att kunna göra detta varierar såklart oerhört beroende på sammanhang. De flesta sammanhang jag umgås i har en hög medvetandegrad kring den här typen av grejer, och det räcker ofta med korta kommentarer för att få folk att lägga av. Det mesta beror på kontexten en befinner sig i, och där handlar det om att göra allt en kan för att befinna sig i bra sammanhang som en får energi från så mycket som möjligt. Känn inte dåligt samvete för att du inte orkar hänga med personer som trycker ner dig. Det finns ofta en föreställning om att en ska kunna umgås med alla, men jag tänker att det inte är så jävla viktigt egentligen.

Så kort sagt; se över ditt umgänge, hitta sammanhang du kan söka kraft i och välj dina strider. Känner dig inte tvungen att alltid säga ifrån, utan ta det som du orkar med. Förr eller senare kommer det troligen att bli lättare, men det är en fråga om träning och om att känna sig trygg i sig själv och sina värderingar. Och lycka till!