När en utsätts för hat så är det många som har åsikter om hur det ska hanteras. Jag har fått en massa råd om att jag inte ska läsa, om att jag inte ska ta det personligt eller ”med en nypa salt”. Och jag blir så jävla irriterad. För grejen är den att de flesta som ger de här råden aldrig varit med om något liknande själva, aldrig behövt hantera det själva. Det är lätt som fan att snacka om självbehärskning och att inte ta det så hårt när en inte har suttit där och läst sådant om sig själv.
Jag hatar den här idén om att en ska visa sig stark. Dels för att det är något som alltid trycks på förtryckta, den här jävla idén om att en inte ska låta mobbaren ”vinna” genom att visa att en blir ledsen. Det är såklart ett jävligt effektivt sätt att täppa till alla former av kritik. Idén om att en ska vara så jävla självbehärskande och stark, om att en ska hålla huvudet högt och liksom inte låta dem nå en, att det är ens personliga ansvar att inte ta åt sig, att sätta gränser, och inte förövarens ansvar att lägga ner.
Men framförallt så tycker jag att det är ett problem när det liksom krävs att en ska vara stark och oberörd för att kunna vara feminist i offentligheten. För mig handlar feminism mycket om att kunna vara en människa, om att kunna vara svag, utan att det för den sakens skull ska göra att en betraktas som mindre värd eller duglig.
Det är ju just svaghet och känslighet som kvinnor så ofta blir anklagade och skämmade för. Vi uppmanas till att ta saken ”som en man” istället för att gå omkring och bli ledsna och sårade. Det är problematiskt om feminister också börjar lägga det kravet på sig själva och varandra. Om feminister uppmanar andra feminister till att spela oberörd när en egentligen bara vill gråta och lägga allt på hyllan, raka benen och gå ut och hitta någon man som kan ge en lite patriarkal bekräftelse.
Feminismen måste få vara en frizon, en plats i vilken en kan vila och låta sig själv känna, en plats i vilken en får vara svag. För att svaghet är något mänskligt, för att det är jävligt patriarkalt att tvingas trycka bort och förneka sin mänsklighet. Feminismen måste vara en plats i vilken en blir accepterad även om en inte pallar upprätthålla den hårda fasaden som ständigt avkrävs kvinnor i resten av samhället.
Jag försöker hantera det genom att sluta vara rädd för min egen mänsklighet, genom att erkänna att det är jobbigt. Jag vill inte säga att det rinner av mig, för det gör det inte. Jag vill inte säga att jag inte bryr mig om att människor skriver att jag är äcklig och ful, att jag är galen och att allting bara handlar om mina personliga misslyckanden, för jag bryr mig. Jag blir illa berörd, jag tänker i mina svaga stunder att det kanske kanske ligger något i allt detta. Om jag låtsas som om jag vore oberörd så skulle jag förmedla en bild av att jag är så jävla stark, och i förläningen bygga på den här idén om att en måste vara stark som feminist.
Jag vill att feminismen ska finnas till för alla kvinnor, även de som oroar sig för sin vikt eller som rakar benen fast de egentligen inte vill, för att de känner att de måste. Och om det ska vara så så måste jag också våga visa mig svag, jag måste våga skriva om mitt självhat och mina kroppskomplex, om mina misslyckade relationer och alla de gånger jag sviker min övertygelse. Jag måste våga skriva om att det många gånger helt enkelt är jävligt jobbigt att bryta mot patriarkala strukturer.
Vi måste kunna prata om detta, om att det är en kamp. Vi måste kunna prata om alla de gånger en känns tvivel, om alla de gånger en hatar sig själv och bara vill ge efter för allt. Om alla de gånger vi känner oss svaga, om alla de gånger vi inte orkar stå upp för våra ideal, alla de gånger vi inte orkar ifrågasätta vårt agerande utan bara jamsar med i det där vi egentligen vet är fel.
För grejen är att jag är en människa, en människa som levt och fostrats in i ett patriarkat, med alla värderingar och all ångest det innebär. Hur mycket feministisk analys jag än har i bagaget, hur många gånger jag än insett att det hat som riktas emot feminister är en del av det patriarkala förtrycket, så är det fortfarande jobbigt att möta det. Det är jobbigt att möta det för att det sitter så satans djupt i mig; allt detta självhat, alla dessa komplex, allt detta tvivel som jag fostrats in i. Det går liksom inte att bara kasta av sig, och det är därför feminismen behövs. Just för att patriarkatet sitter så djupt i oss att vi ständigt måste avslöja dess myter, ständigt måste se oss själva och världen omkring oss med nya ögon, ständigt måste påminna oss om gamla insikter.
I den här texten har jag använt stark som det brukar användas, som det har definierats utifrån det patriarkala samhället där mannens sagda okänslighet och hårda fasad har betraktats som styrka och där kvinnans sagda känslighet har betraktats som svaghet. Men jag önskar att vi kunde använda det på ett annat vis, att vi kunde släppa det här idealet med den oberörda människan. Att våga kännas vid och stå för sin egen svaghet är i sig en styrka. Det handlar om att sluta förneka sig själv, sluta förneka sin mänsklighet. För mig är det något av det modigaste en kan göra. Att erkänna: jag är bara en människa. Äkta styrka är att våga vara svag.
Jag håller absolut med dig om att en ska kunna vara svag och att det är en stor del av att vara människa och ingenting en ska behöva gömma undan. Och jag dömer dig absolut inte för hur du hanterar detta eller att du läser tråden om dig själv, vilket ju inte är så konstigt… Men jag tänker på en annan sak du skrivit om innan om att du inte ser det som ditt ansvar att gå in och diskutera med antifeminister eftersom det inte är ditt ansvar att försöka omvända och läxa upp dem.. jag håller verkligen med dig om det och tänker ändå att det är lite samma sak nu, att varför ska du behöva argumentera med de här personerna som uppenbarligen är idioter och inte försöker tänka utanför sin lilla bubbla om världen. Men jag har aldrig varit i samma situation som du, så vet egentligen inte hur jag själv skulle hantera detta.
Kram!
Tack, viktig text. Det är rent löjligt att en inte ska engagera sig i hat som riktas mot den egna personen. Att en alltid ska spela så oberörd som möjligt. Är det ett ideal att sträva efter? Om en tar illa upp kommer alltid någon och frågar typ ”hur orkar du bry dig?” som om det vore fel på personen som blivit utsatt. Snacka om dubbelbestraffning.
Alltså tack tack tack tack!!! Det är så himla viktigt det du skriver, och så himla viktigt att bli påmind om.
det här var väldigt känslosam läsning! jag förstår lite bättre nu vad du faktiskt blir utsatt för av patriarkatet och dess fotsoldater. fan ta dem. ditt resonemang för tillbaka fokus på vad de förtryckande asen faktiskt gör. jag blir så jävla arg. ingen är fri för ens alla är fria.
Fast det är väl inte heller att vara svag att man blir upprörd eller ledsen när någon är skitelak mot en. Det är väl en ganska normal reaktion, inte en svag reaktion. Att vara en superrobot utan känslor kan väl inte vara bra, och tanken att mobboffer har ansvar för sin egen sorg eller ilska är extremt kontraproduktivt.
Ryser! Så himla bra skrivet
Så bra skrivet.
So true!
Den här texten är helt briljant, och jag älskar att du har skrivit om just det här ämnet! Även jag har många svaga stunder, och som du säger så tror jag att det är väldigt viktigt att inte vara så hård mot sig själv för att man känner så ibland – man är bara människa trots allt (och en kvinna som har uppfostrats i ett patriarkat, det är ett faktum som inte är så lätt att bara skaka av sig). Det är mycket lättare att hantera svaghet när man inte sätter så enorma krav på sig själv, för då behöver man inte även hantera skam och skuld över svagheten.
Tack Fanny!
Tack!
Word! Precis såhär!