I helgen var jag full, och helgen innan dess och den innan dess också. Men den här jävla alkoholen alltså, jag orkar fan inte med den mer. Inte i något slags utfall av ”hälsosamhet” eller liknande, men jag är så jävla trött på att vara full. Problemet är att inte ens fyllan lyckas döva mina sinnen mycket nog för att jag ska lyckas glömma bort detta jävla skitsamhälle.
Vidare så brukar dagen efteråt ägnas åt avgrundsdjup ångest. Inte på grund av jobbiga grejer som inträffat dagen innan, men det är väl helt enkelt som så att alkohol påverkar mig så rent kemikaliskt. Och grejen är att det är helt omöjligt för mig att tänka typ: ”nejmen det är bara bakfylleångest, det går över” för jag vet ju att det finns en miljon grejer som det är fullt rimligt att ha ångest över, och det är dessa saker jag brukar ligga och grunna på. Vissa ångestmoment kan man liksom trycka undan, som den om att man är ful och tjock. Andra är det svårare att ta itu med, som det om hela jävla skitsamhället och ens egen otillräcklighet för att få någon förändring.
Jag vet att jag flyr från något när jag dricker, jag vet det smärtsamt väl nu när jag vet vad det är ju flyr ifrån. Och jag vet också att det jag flyr ifrån aldrig kommer att försvinna av sig själv, utan finnas kvar där när fyllan har runnit ur kroppen. Jag tänker på vad jag hade kunnat göra istället: skriva, bilda mig, ägna mig åt aktivism och så vidare. Saker och ting som kanske hade kunnat leda någonstans. Ångesten kommer jag nog att gå omkring med oavsett, men det handlar ju om vilken potential en har att göra något vettigt av den. Antingen ligger jag och deppar i sängen eller så skriver jag någon arg text om sakernas tillstånd.
Men samtidigt. Alkoholen. Det handlar ju verkligen inte bara om rus utan om en hel jävla kultur, sociala umgängesformer och så vidare som n får tillgång till genom alkoholen. Speciellt som student är det en oroväckande stor del av livet. Detta är i och för sig i sig ett skäl till att avstå alkohol och som den motvalskärring jag är så blir det nästan peppande.
Det svåra är ju att man inte riktigt kan avstå alkohol utan att bli ifrågasatt. Antingen ses man en surkärring och glädjedödare eller också börjar det omedelbart skvallras om att man är på smällen. Sen är ju också en festkväll oftast roligare i teorin än i praktiken. Oavsett hur taggad man var innan man gick ut hamnar man i alla fall uppspretad på en barstol och är skitsur för att alla man möter är fulla idioter.
Gravidgrejen slipper nog jag, vilket är skönt.
Ja, det är en oroväckande stor del av livet för många studenter, fast jag har i alla fall lyckats ta mig igenom tio års högskolestudier inklusive forskarutbildningen, mestadels vid Uppsala universitet, utan att dricka alkohol (och jag har inte heller varit ensam om att avstå i det doktorandkollegium där jag ingått). Å andra sidan har jag väl inte varit så väldigt inriktad på att delta i uteliv som student överhuvudtaget.
Har du skippat alkoholen helt?
Jag har kanske druckit något glas uppvärmd vinglögg vid något tillfälle och i övrigt inte något med högre alkoholhalt än lättöl. Jag har aldrig sett någon anledning att skaffa mig smak för det.
Verkar skönt att ha den inställningen. Jag började förvisso inte dricka jättetidigt men har ändå ”skaffat mig smak för det” i ganska hög grad. Då måste man ju vänja sig av med det, liksom.
Alkohol påverkar mig på ungefär samma sätt, ser inte tjusningen i att bli lite lullig för att sedan dagen efter må dåligt??! Kul kan man ju ha ändå, men med den valda nykterheten kommer ju ifrågasättandet. Tusan, en blir ju nästan alienerad för att en inte vill dricka alkohol!
Jag känner nästan att det värsta är att jag även kommer på mig själv med ifrågasätta när andra inte dricker även fast de stör mig när folk hackar på mig när jag har en nykter festkväll. Undrar hur alkoholen fick ett så starkt grepp över oss?
Brukar vanligtvis undvika just fylla för att jag vet vilket helvete bakfyllan är, men ibland tar jag de där extra ölen bara för att stå ut med folks idioti på fyllan. Dock ångrar jag mig alltid dagen efter och önskar att jag bara hade masat mig hem istället för att spela efter de sociala reglerna som säger att en ska vara så jäklar rolig.
Jag hatar verkligen att alkohol och festande är en så stor del av studentlivet. Jag är inte intresserad av att ta del av det och vad leder det till? Jo, att jag går min tredje termin och fortfarande inte känner någon i min klass. Beror säkert mycket på att jag är blyg och inte bor på orten också, men är man inte ute och super så finns man helt enkelt inte. Trist och jobbigt, men jag ångrar inte att jag har valt att avstå.
Alkoholen i sig är ju inte speciellt rolig. Det är ju kamraterna och situationen som är rolig, och alkoholen som gör den roligare. Man måste ju vara i en rolig situation först, att dricka för att fly är ju ingen bra idé. Dissa inte alkoholen i sig dock, den är oskyldig, min gamle kamrat.
Vet vad du menar och håller med dig.
Jag valde att sluta att dricka för ett par veckor sen, orkar inte må så dåligt och slösa bort massa tid. Men det är fan inte lätt! Just eftersom det är en del av vår kultur och man blir väldigt ifrågasatt gång på gång tom av ens närmsta vänner. Det är trist men sååå värt 🙂
Jag slutade dricka för ett och ett halvt år sedan. Sist jag var ute hade jag jätteroligt. Tricket är att våga dansa och skratta fast man är nykter (svårt om man är blyg, jag vet. jag är jätteblyg). En annan grej man kan göra är att gå runt med ett glas/flaska. Detta är nästan mer för min egen skull än andras. Jag vill inte känna mig utanför. För det mesta går jag inte ut. Det finns så många andra saker jag vill göra med min kväll.
Jag brukar också ha roligast när jag är ute nykter, men det kräver generellt att man är ganska pigg. Är jag trött en kväll behövs alkohol i regel, tyvärr.
Det är helt vidrigt att patriarkatet tvingar kvinnor att dricka alkohol.
Kanske inte patriarkatet, men det finns ju helt klart en alkoholkultur som gör det svårt att avstå.
Jag har precis bestämt mig för en vit månad. Hällde i mig vansinnigt mycket alkohol i lördags men till vilken nytta egentligen? Hade skitkul förvisso men det berodde på sällskapet, alkoholen gjorde liksom bara att jag ägnade söndagsmorgonen vid toastolen och resten av dagen i fosterställning typ. Dessutom så skäms jag så förbannat över mig själv när jag är full? Hatar när jag förlorar balans osv. Är liksom medveten om att det jag säger/gör är skitlarvigt men kan inte stoppa det. Skitskumt. Har på senare tid motiverat mitt alkoholdrickande med att jag blir så trött av att inte dricka den, i lördags vart jag trött AV den och det löstes inte genom att jag hävde i mig redbull vodka direkt. Värt att dricka för att orka gå ut och dansa men sen inte orkar dansa pga för mycket alkohol. Bättre då att dricka kaffe och ha öronproppar, haha! Helt seriöst. Ska på fest i helgen igen (det här satans studentlivet) och testar då. Längtar redan till min icke smärtsamma och ångestfyllda söndag!
Låter som ett bra initiativ.
I mina studentkretsar är det många som avstår alkohol, både helt eller delvis. Själv dricker oftast folköl istället för starköl. Ibland får man kommentarer, men oftast från folk utanför min umgängeskrets. Dock känner jag mig naken utan något att dricka, så burkar dricka läsk eller något om jag vill vara nykter. Märker ingen skillnad faktiskt, jag blir lika pratig och på glatt humör med som utan alkohol.
//Emma Hå
Tror precis som du säger att det är viktigt att ha något ”substitut” för många, så att man inte känner sig utanför när alla har dricka i handen.
Åh vad jag känner igen mig! Framför allt det du skriver om den där hopplöshetskänslan att man lever i en värld som är helt jävla sjuk och dom man känner dig helt maktlös inför. Får ofta höra att jag är ”så arg” hela tiden. Men hur kan man inte vara arg när man ser hur världen ser ut?
Frågar mig detsamma. Bekymmerslösa människor skrämmer mig.
Känner mig lyckligt lottad som aldrig blir bakis, oavsett mängd alkohol. Någon ångest har jag heller aldrig upplevt dagen efter.. vilket känns skönt då den finns där övriga sex dagar i veckan.