Skrev igår den tenta som jag åkte ut på landet för att plugga inför. Jag tror jag hade tur med frågorna, för det kändes som att det gick ganska bra trots min extremt slöa studieprestation. Jag har verkligen inte hängt med som sig bör i studierna denna månad, och detta gör mig orolig. Mycket av det jag känner nu känns igen väldigt mycket från när jag blev deprimerad för tre år sedan. Denna depression utlöstes i stor utsträckning på grund av stress. Sedan det hände så har jag inte haft några högre prestationskrav än att typ hämta barn från en buss, och därför är det här med deadlines, eget ansvar för studier och så vidare en jävligt ovan situation.
Jag är så jävla rädd för att hamna där igen. Det skulle kännas som om jag under tre års tid inte har kommit någonstans, och det orkar jag fan i mig inte, för det betyder att jag måste ta tag i skiten igen. Ännu mer rädd är jag för att det ska vara så att jag helt enkelt är en person som går in och ut ur depressioner och kommer att göra så hela livet.
För mig är det inte viktigt att må bra precis hela tiden. Jag kan stå ut med till exempel regelbunden ångest. Vad jag inte pallar med är det där avtrubbade som brukar komma. Att bara inte orka. Att ägna en massa tid åt att stirra in i datorskärmen och inte lyckas prestera ett skit. Det är jag rädd för.
Det är också något jag verkligen insett på sista tiden. Hur otroligt viktigt det är för mig att prestera, framförallt genom att skriva. Om jag inte lyckas skriva något bra på ett tag så blir allting plötsligt otroligt jobbigt och jag känner mig typ helt värdelös. Det kanske är något en borde ta tag i. Dålig självkänsla tror jag det kallas.
jag känner samma rädsla. Har känt mig avtrubbad den senaste månaden. Är konstant trött, även när jag inte är helt slut så är jag ändå inte pigg. Jag hatar de här depressionerna, jag hatar dem så fruktansvärt mycket. Jag hatar orkeslösheten. Att det aldrig verka försvinna. Men jag tror ändå att jag, och du, kan bli bättre och bättre på att hantera dem när de kommer, en lär sig. Tex så märker jag att när jag gör något, tex pärlar ett armband eller spelar gitarr eller skriver en dikt, eller bara att jag gör nånting med kroppen, gör att jag mår bättre, att jag får mer energi. En lär känna sig själv och hur en fungerar med tiden.
jag har dock kommit så efter i plugget och det gör att jag inte orkar ta tag i det, att jag hamnar djupare in i detta helvetet.
Ork-kram till dig
Jag känner också att jag blivit bättre på att hantera dem. Jag börjar till exempel inte banga aktiviteter.
Som Sara skriver får en lättare att hantera det med tiden. Jag har gått in och ut ur depressionen mycket, men jag har dels lärt mig att märka när den är på gång, dels hittat knep för att ta mig ur den. Det som funkar för mig är regelbunden motion, bra mat (det första som händer för mig är att jag får dålig aptit, så då får jag se till att planera ordentligt och köpa riktigt god mat), och att försöka sänka kraven. Samtidigt som en håller igång – pluggar lagom, umgås mycket och gör sånt som känns bra. Jag försöker vända depressionen till beslutsamhet, att tänka att den fan inte ska få mig igen. Aldrig. Jag skriver peppiga listor på saker jag kan göra för att slå ner den, försöker få folk runt omkring mig att peppa också.
Och nu är det vinter och mörkt! Det är lätt även för odepressiva personer att bli trötta och orkeslösa, prova med D-vitamin och mycket lampor och ljus och gå ut när du kan på dagen.
Du kan ta dig ur det, och lägga studierna på en nivå som känns lagom för dig. Kicka depressionens ass!
Pepp-kramar!
D-vitamin kör jag redan. Ett stort problem för mig är att jag pluggar för lite, det får mig att känna mig oduglig och så blir jag stressad.
Har höstdepp sen forever. Det suger. Har iår satsat på daqgsljuslampor hemma + johannesörtste så fort symptomen började komma och har banne mig hållit mig i okej balans ändå. Och efter alla gånger har jag lärt ig att det viktiga är att att sova-äta-motionera och inte droppa sociala aktiviteter eller rutiner bara för att man inte känner lust.
Här köper folk speciella dagsljuslampor, men att använda lampor som är dagsljusliknande (färgtemperatur 5000 K eller mer) för allmänbelysning verkar mer populärt i områden närmare ekvatorn, vilket kan verka litet lustigt, då vi kunde tyckas ha större behov av det under långa vinterkvällar. Men det har kanske att göra med att många av oss som lever på kallare breddgrader också vill att ljus skall kännas varmt (om vi lyser upp ett rum med dagsljusliknande lampor, måste det till mycket ljus för att inte folk skall tycka det är kallt och ogästvänligt, Kruithofkurvan).
Ser en på. Jag gillar kallt ljus, så kanske borde köra på det.
Det där du säger i slutet har jag ju greppat redan. Det är skönt.
Jag tycker inte att det e sa konstigt att en mar daligt i samband med skolan. Skolsystemet ar nastan perfekt for det eftersom det staller samma krav pa manniskor trots olika forutsattningar. Jag tror speciellt att vi bar med oss samma gamla angest fran de yngre aren i skolan. Det ar galet tycker jag att vi forvantas lara oss lasa pa samma gang vid 6 ars alder nar vissa barns hjarnor inte ar redo for det forrens de ar 12 ar. For mig var det matte, orientering och idrott. Men NU sa kan min hjarna klara de sakerna. Sa jag tror det ar klart en far prestationsangest nar man tvingats prestera nar man inte varit kapabel till det, sa da tror man fortfarande att man inte kan det.
Min poang ar att det inte ar ens fel.
(och forlat att jag inte har svenskt tangenbord idag)
Jag har aldrig haft särskilt mycket ångest inför skolan innan, men jag förstår att det kan vara ångestframkallande på de premisser du beskriver.
Jag tror det viktiga är att inte gripas av panik när man får de där otäcka olustkänslorna. Min psykolog berättade om ”metaångest”, d.v.s. ångest över att man har ångest, och jag insåg att det inte är känslorna i sig som är problemet utan hur jag väljer att hantera dem. Jag låter de helt enkelt finnas utan att slukas av dem, jag tar de i handen och bara fortsätter. Detta är antagligen inget nytt för dig, men åtminstone jag behöver bli påmind om det ibland.
Det är nog en viktig poäng. Tack!
Mitt problem med studier är att det inte spelar roll för någon annan än för mig själv – jag presterar av mig själv och för mig själv. Det vore fint om någon förväntade sig något ibland, av mig personligen – någon annan än CSN då helst. Men studier är inte på riktigt – det man presterar kan oftast inte användas till något mer än den egna inlärningen och eventuellt bedömning av ens kunskapsnivå. Det blir ensamt ibland. Man kan inte vara pepp jämt, det är därför man har andra som kan lyfta när man själv inte orkar men med studier blir det lätt lite ensamt vilket jag tycker lätt leder till att man inte tar sig ur ’lite nere’ lika lätt. Känns det igen eller är det inte alls så för dig?