Alltså om en har ”arbete” som mål för samhället så kan det såklart inte gå annat än åt helvete. Det är en så sinnessjuk målsättning för politisk verksamhet, att ”skapa jobb”. Målet borde väl ändå vara att befria oss från arbetet.
Det sägs att arbete leder till bra saker för individen, typ att hen hittar ett sammanhang och så vidare. Jag har aldrig känt så inför att arbeta, det är svårt när en arbete går ut på att vakta telefonen för att se om någon ringer för att sedan åka ut till en arbetsplats en aldrig satt sin fot på förut och troligen aldrig kommer se igen.
Det är klart att den utan arbete är ensam när hela samhället bygger på att en ska ha jobb, men det är ju arbetssamhället som skapat denna situation och inte arbetslösheten. Jag är helt övertygad om att de flesta skulle hitta sammanhang även om de inte jobbade, om det inte var för den massiva skuld och kontroll en som arbetslös utsätts för, om det inte var för att arbetslösa tvingas kriga med myndigheter och syssla med en massa meningslösa hittepåsysslor för att kunna överleva så skulle de säkert känna av det så kallade ”utanförskapet” väldigt mycket mindre.
Det är klart arbetslöshet blir en börda i ett samhälle som kretsar kring arbete och där arbetslösa straffas såväl ekonomiskt som moraliskt. I ett samhälle där människor först och främst är arbetare och först i andra hand människor så är det klart att den arbetslösa inte upplever sig ha någon plats. Men det är fan samhället det är fel på, inte människor som saknar arbete.
Om arbete i Det stundande upproret, ett mycket bra manifest jag rekommenderar starkt.
Visst är det inte alltid jättekul att gå till jobbet, men jag skulle nog hamna in en depression och ta livet av mig utan ett jobb. Jag har alltid tyckt att det gett mig en mening att stiga upp på morgonen och med bra arbetskamrater tycker jag att vilken arbetsplats som helst kan bli riktigt rolig 🙂 när jag i perioder vart emellan sysselsättningar, t.ex studier eller ett nytt jobb, har jag stått ut Max en dryg månad, sedan har jag vart så uttråkad att jag ringt till en mataffär jag brukade arbeta i tidigare och frågat ifall de inte är i behov av någon, och det har de alltid varit 🙂 dock vet jag ju att alla inte har en sådan tur att de bara kan ringa sitt gamla jobb och få lite tider 🙂 att jobba halvtid hade jag dock inte tackat nej till om jag haft tråd till! 🙂
Problemet är väl att det alltid kommer finnas personer som behöver arbeta för att hålla ett samhälle igång. Även om det mesta sköts av maskiner måste det finnas någon som bygger och reparerar dessa osv. Det måste finnas folk som ser till att demokratin och samhället fungerar osv, någon som tar hand om sjuka och gamla, bygger hus, järnvägar och ser till att dessa fungerar med mera. Därför behövs arbete och det skulle visserligen vara möjligt att alla människor inte bidrog utan bara tillräckligt många för att allt ska funka, men problemet blir hur en då ska motivera för vilka som ska arbeta och vilka som får slippa.
Dock håller jag med om att synen på arbete i dagsläget är absurd. Att målet för välfärden är arbete istället för att arbete är medlet för det samma. Att människor anses behöva arbete (oavsett vilken typ) istället för att arbete behöver människor för att samhället ska gå runt. Att alla ”måste bidra” när inget finns att bidra för alla med osv.
En lösning är ju att dela bättre på det arbete som behövs göras, t.ex. genom kortare arbetstider.
Ja alltså jag vänder mig ju inte emot att folk behöver göra saker som faktiskt behöver göras.
Jag menar bara att det blir problem om målet ska vara att befria folk från arbete eftersom det alltid kommer behövas personer som arbetar. Om vi säger att vi skulle leva i ett samhälle där bara (t.ex.) 50 % av alla människor behövde jobba (och där det också bara fanns jobb till 50%) så skulle ju det innebära att halva befolkningen skulle få rätt till ledighet som halva inte fick alternativt om de som jobbar skulle få extra belöningar för detta så skulle det innebära att halva befolkningen inte skulle ha möjlighet till dessa belöningar vilket skulle resultera i ett slags orättvist klassamhälle oavsett hur en gjorde.
I så hög grad som möjligt menar jag ofc
Håller med dig, helt osunt och hämmande att allt i livet ska vara fokus på att arbete arbete arbete och vara lönsam. Som den där målningen ”blir du lönsam lille vän?!” obehagligt.
Ja alltså mitt arbete sliter fullständigt ut mig, främst psykiskt men även fysiskt. Jag skulle heller aldrig vilja sluta arbeta, men önskar definitivt att synen på arbete förändras. Det är inte rimligt att vi ska vara tacksamma bara vi har ett jobb och att alltings mål är att varenda kotte ska sättas i arbete, strunt samma vad detta arbete gör med individen. Jag frågar mig ofta om det är värt det (eh nej, det är det inte) att slita ut sig som jag (och många andra) gör, är det liksom det som är meningen med att ha ett liv här på jorden? Stress, ångest, otillräcklighetskänslor till följd av orimliga krav och dålig arbetsmiljö?