Jag tänker på de sjuka situationer som ibland kan uppstå om en 1. har en feministisk analys 2. lever i ett patriarkat.
Till exempel: när jag har varit i relationer med män och samtidigt vetat hur sjukt nedbrytande de varit. Jag har liksom kunnat se allting i detalj. Jag har kunnat se förtrycket utspelas framför mig och kunnat formulera det men JAG HAR INTE KUNNAT GÖRA NÅGOT ÅT DET. Jag har vetat att för varje extra timme, dag, vecka i denna relation så kommer jag att rasas sönder mer och mer och ändå har jag inte kunnat lämna det.
Vad är det som gör det så svårt att ha självbevarelsdrift i dessa relationer? Vad är det som gör det nästintill omöjligt att bara dumpa fanskapet?
Det är som att mitt begär förråder mig. Det är som att det finns en patriarkal slöja mellan mig och verkligheten som gör att jag inte kan tänka klart. Jag kan inse något helt och fullt intellektuellt, men jag kan omöjligt omsätta det i praktik. Det är som en drog, ett väldigt väldigt starkt beroende, i princip omöjligt att övervinna.
Jag tänker att det handlar om att jag helt enkelt inte vetat vad jag ska ta mig till annars. Jag har blivit så oerhört frånvänd min egen existens, mina egna drömmar, att jag inte vet hur jag ska lyckas återfå dem. Det känns lättare att bara fortsätta i samma spår mot undergången än att falla handlöst ner.
Det handlar också om självrespekt. Jag tänker mig helt enkelt att jag inte är värd bättre. Jag tror inte att jag kan få det bättre. Jag tror att jag är dömd till att leva i misär, och då kan jag lika göra göra det tillsammans med någon.
Frågan är hur en tar sig ur det. Jag försöker nu att skapa strategier för att förhindra de här processerna så tidigt som möjligt. Steg ett är att undvika att bli känslomässigt och/eller materiellt beroende av någon relation, men framförallt i någon relation till en man. Detta är tråkigt, för det handlar om att vara på sin vakt.
I de relationer jag haft nu har jag varit tydlig med att jag inte vill ha några kärleksförklaringar och/eller löften, och att jag heller inte kommer att ge några. Detta för att jag vet hur farligt det är att börja tänka i de banorna, att börja tänka att den här relationen är trygg och säker och att jag kan hänga upp min existens på den. Om en undviker att tänka så från första början blir det enklare att upprätthålla någon form av integritet.
Men det är också tråkigt att det ska behöva vara så, för jag skulle vilja kunna kasta mig in i saker också. Jag skulle vilja kunna känna den formen av tillit utan att det skulle behöva göra mig illa. Tyvärr tror jag att det är väldigt svårt i detta samhälle.
Vill någon här dela med sig av sina strategier?
Känner så igen mej i jusst dethär.. Min strategi har nu ett tag varit all i alla relationer sätta upp mina ”regler” väldigt tydligt från början. Tex att jag kräver min egen praktiska och sexuella frihet (materiell frihet har jag aldrig upplevt och tvivlar helt ärligt på dess existens i nuläget) och total rättvisa, dvs att allt jag gör måste jag vara ok med att den andra gör och vice versa. Det som sen är svårast tycker jag är att upprätthålla sina regler.. det värkar som att det finns en uppfattning av att ”kärleken” ska slå undan alla regler så många blir ganska förnärmade av att en insisterar på det man kommit överens om :/
Just nu kör jag på att vara vänlig och öppen för nya relationer, och samtidigt väldigt tydlig med tex det du beskriver ovan, hur jag ser på kärleksrelationer och hur patriarkala problem lätt kan uppstå. Sen är jag noga med att reagera redan tidigt, vid det första ”patriarkala misstaget”, och avbryta relationen där. Jag vet hur sjukt svårt det är att ta sig ur det senare, och hur starkt behovet av att stanna blir. När jag känner längtan brukar jag tänka ”hellre ensamma känslor ibland än bunden i en skadlig relation som jag inte förmår ta mig ur”. Men inte är det lätt inte. Lycka till!
Men hur märker en de där tidiga signalerna när en är ”kär” och därmed kanske inte är på helspänn?
Jag är på helspänn alltid. Tyvärr. Inte så att jag letar efter felsteg, men när jag väl identifierar ett problem så agerar jag direkt. Jag kanske inte upplever det som ett problem med en gång, men genom att gå tillbaka o läsa Fannys texter om relationer får jag förståelse o påminnelser hela tiden om vad som kommer bli skadligt för mig. Upplever att det mest handlar om vilja/kunna relatera till andra människor, relationsarbete och allmänt intresse/kunskap om könsroller, parförhållanden och dess konsekvenser. Mitt tips är alltså att läsa Fannys relationstexter ofta för att tidigt upptäcka problemen.
Denna bloggen är min bibel! Och jag förstår att det egentligen vore en god idé att vara på sin vakt. Jag är dålig på helspänn också rent generellt. Det tar så mycket kraft som jag vill lägga på annat, göra bra saker i världen.
Lite för godtrogen för mitt eget bästa.
Vet ej vad som är att föredra…
Det kommer mer naturligt för mig… Jag blir liksom så himla förbannad! Typ ”here we go again”, eftersom det ofta är samma slags problem det rör sig om. Och när jag märker att han inte tar ansvar för känslor eller känsloarbete blir jag bara ”fuck it”, jag tänker inte ta allt ansvar, förklarar det för killen ifråga och lämnar relationen. Jag sörjer ju såklart också att det är och blir så, men vet av erfarenhet att när problemet uppstått en gång så kommer det inte försvinna… Självklart är också hur jag agerar i min könsroll eller ”skapar kvinnlighet” ett problem för mig i en kärleksrelation, och något jag måste jobba med, men jag är ganska cynisk (o arg som sagt) när killarna upprepar samma tröttsamma mönster om och om igen… Ilska kan hjälpa mig ur.
Citat Fanny:
”Det är som att mitt begär förråder mig. Det är som att det finns en patriarkal slöja mellan mig och verkligheten som gör att jag inte kan tänka klart. Jag kan inse något helt och fullt intellektuellt, men jag kan omöjligt omsätta det i praktik. Det är som en drog, ett väldigt väldigt starkt beroende, i princip omöjligt att övervinna.”
Det här kan låta FÖR enkelt kanske men jag har testat en hel del saker med framgång mer än 100 gånger (minst). OK… det tog tid och energi och väldigt alternativa personliga vägar men för min del var det långt enklare än vad jag från början TRODDE.
”När begäret upphör, upphör också lidandet” (citat från Buddha.. jag sitterar sällan dock eftersom jag inte erkänner mig till någon specifik ideologi eller religion MEN just det citatet är något jag och en vän till mig ofta diskuterar i en mängd situationer).
Och hur gör du för att begäret ska upphöra när du beskriver det som jag en gång minns det EXAKT (som en drog som gav ett kraftigt beroende.. ett negativt sådant eftersom jag inte kände igen mig som mig själv längre men jag kunde likväl föbannat inte fly drogen eller situatinen)? MIN lösning var att ta reda på VAD olika typer utav begär ville egentligen. Jag valde att konfrontera begären på ett kanske väldigt riskfyllt sätt.. jag utsatte mig helt medvetet för situationer där dessa känslor eskalderade till absurda nivåer… DÄR kunde jag nämligen ”se” EXAKT vad deras egenliga syfte var till att existera. Den enkla frågan när man vet varför en känsla (som t ex begär) existerar är: stämmer känslan överens med verkligheten? Dvs.. återger känslan en korrekt ELLER felaktig bild utav verkligheten (en eller flera komplexa situationer t ex) som faktiskt händer? Om den INTE gör det finns en otroligt stor chans att påverka en sådan känsla oavsett hur stark den än är genom att agera i verkligheten ENLIGT dig själv och INTE enligt den känslan. I bästa fall ”accepterar” känslan den ”kompromissen” efter en kort tid eftersom du i princip visade dig vara smartare än den och därmed förlorar den sitt syfte att existera nästan helt å hållet! En stor del utav mitt liv har således handlat om en lång tillbakagång till… mig själv! Med mina egna ord.. jag sliter sönder eventuella ”genetiska känslodrag” som i den här tiden inte längre behövs… jag krossar samhällsnormer som förtrycker och hindrar den jag är innerst inne.. jag utmanar ALLT som kan stå som hinder för den jag ÄR (dock för jag inget ”krig” per defintion utan det handlar som sagt om en resa tillbaka till mig själv.. en snårig sådan som rent metaforiskt är som en labyrint pga all skit man gått igenom). Jag är idag ännu inte exakt där jag vill vara känslomässigt i mig själv och det har delvis sin förklaring i att jag tar in lite för mycket i mina känslor och tankar som åter igen då sätter upp hinder för en total återgång till mig själv… men förr eller senare löser jag det på något sätt också. Jag har faktiskt redan gjort det jag själv ansåg skulle ta minst 5 år.. det tog några månader (att neutralisera vissa typer utav begär som var extremt destruktiva… och NEJ.. jag använder varken religioner eller någon speciell filosofi… jag lyssnade däremot på mig själv och dessa känslor OCH de känslor som en gång fanns i mitt liv som jag NÄSTAN hade glömt att dom existerat!). Det är också en pryl du kan ha minnet… NÄR och i VILKEN situation var du dig själv HELT?
Blev en lång text det här och jag delar faktiskt väldigt sällan med mig utav dessa saker offentligt MEN jag hittade detaljer i din text som jag mer än väl kände igen starkt och vill därmed berätta hur Jag löste dom.. jag antar dock att lösningen alltid är individuell och blir olika från person till person men rent generellt kan det finnas gemensamma drag i problemen som MÅNGA delar och man kan därmed hjälpas åt att lösa just dom för att sedan gå vidare individuellt!
Allt detta har tagit enorm energi från mig och jag är som sagt inte vid slutmålet än… men det var totalt värt det trots att man många gånger blev sedd som någon ”freak”.. inte pga klassikern ”öhh.. vilka konstiga kläder du har!”.. utan istället i mitt fall, ”hur fan tänker du människa? det låter ju totalt galet och slöseri med energi.. gör något kul istället!”. Då slår det mig vilken värld vi skulle kunna få OM alla arbetade med sig själva så som dom gör på t ex gym men rent mentalt och känslomässigt istället… en väldit mycket bättre värld tror jag.
ÄLSKAR din text, tack för att du delade med dig.
Tack så jättemycket för komplimangen 🙂
Normalt sett så delar jag som sagt INTE med mig utav dessa saker öppet/offentligt utan i princip endast till vänner. Dock skrev Fanny om några detaljer som jag har varit och är mer än väl bekant med och då kände jag att det absolut var värt att dela med mig utav det ÄVEN ifall jag har en ”princip” om att inte göra det offentligt. Och här kan jag samtidigt lägga in ett visst antikapitliskt resonemang som dock är högst personligt och som få verkar förstå… det finns inga pengar i hela världen som skulle få mig att ”sälja” det jag faktiskt ÄGER på en djup personlig nivå i detta livet… enligt mina egna princip kan jag endast dela med mig utav det till rätt personer ELLER under rätt omständigheter. Så jag kan t ex ta betalt för att fixa någons havererade dator men aldrig någonsin ta betalt för djupa insikter som jag anser mig faktiskt äga i detta livet.
Nu ska jag läsa ditt stora inlägg där nere 🙂
Hej! Skulle SÅ uppskatta om du kunde skriva ett inlägg om varför du tycker/inte tycker att man bör rösta i detta valet. Jag är emot parlamentarism som sådan men tycker ändå att man har en skyldighet att rösta i nuläget, för att det faktiskt spelar så stor roll för så många. Har svårt att formulera själv och vore roligt att läsa vad du tycker!
Jag känner mig stark och peppad när jag läser dina texter om relationer. Du har satt ord på flera av de saker jag började reagera på i mitt samboförhållande som också ledde till en separation. Vill skriva ett stort tack till dig för att du tar dig tid att skriva dessa texter och ditt bidrag till den feministiska kampen.
Det är klart att svårigheter att dumpa någon kan bero på dålig självrespekt och rädsls för att bli ensam. Men det kan ju faktiskt delvis också bero på att en faktiskt tycker om sin man och känner honom bättre än någon annan och ser att han har goda sidor också och hoppas att förändring fortfarande är möjlig.
påfallande ofta har du skrivit mina tankar just som jag tänker dom. jag tycker om det, i min new ageiga värld tyder det på att våra själar har ett nära samspel vilket jag uppskattar då vi har den – i mitt tycke – strålande kombon av vida olikheter & rara sammatycken. det är sådant som skapar en närande glöd, en friktion som ger.
nå. det som i detta är sammatycke är att förrådas av sitt begär & att inte dumpa fanskapet (tidigt) fastän det är orimligt att sagan får ett lyckligt el ens neutralt slut. vi vet & vi känner att vi inte kan agera på det. vad som är olikheten är att jag inte spårar mitt begär till patriarkal fostran – fastän det självfallet bidrar, en andas ju denna luft & jag tror att vi i media & dylikt ser en näst intill hypnotisk förvridning av våra djuriska krafter & vem drar i dessa trådar om inte herrar – utan främst till både biologi & livsdrömmar. kött & väsen.
jag älskar intelligenta rebeller till mansfolk; herregud Fanny, en mans patriarkego & testohjärna kombinerat med någons sorts mental briljans.. en JÄVLA GROGRUND för narcissistiskt beteende. men, jag klarar inte av om jag inte upplever mannen vara ’större’ än jag inom somliga, i mitt tycke, maskulint betonade områden – om så inte är fallet är det en grogrund för att jag kommer att förakta honom & misshandla honom verbalt, det eldar ett missnöje som jag projicerar på stackaren – & det är sällan en man klarar av att vara större utan att också bete sig som en småpojke som råkar på en fluga att dra vingarna av bara för att han ’kan’. särskilt som jag är så jävla modig & krossar dom flesta karlar när det gäller mkt ’mansgöra’. män som är modigare & mer intelligenta & MER av en massa.. dom är ofta extrema, på ett eller annat sätt, & i extremiteten visar dom ofta upp mansfolkets värsta sidor totalt uppförstorat. men, jag vill känna att jag är kvinnan; den mjuka, den som ledsagas.
jag skiter i vilka idéer människor här kan ha om att kön är tramsig sociologi att motarbeta, detta är MINA upplevelser & jag ’tror’ på kön. jag känner min könstillhörighet själ & hjärta & vagina. jag är inte något feministiskt blåbär som nån behöver tala vett i, & jag har inte något behov av att argumentera kring detta. jag drar mitt god-card, gud har erkänt mig som kvinna, & politik är för mig underordnat gud så fuck det.
vill skriva så mkt om detta men kanske ska jag skriva punkt någonstans. för mig är det svåraste att dom män som jag har varit med har varit med mig just för att jag tycker att jag förtjänar det bästa & dom är verkligen HELT fantastiska människor som har givit mig sådant andra män inte har kommit i närheten av; ledsagning, motstånd, äventyr, erotik, utveckling, samspel. dom har även matchat mina okonventionella drömmar, vem fan passar in i dom liksom, vem fan vill överge lönearbete & bygga en yurt i nån vrå av berget eller leva det kriminella livet för att skramla ihop en kassa & sedan ge samhället fingret & framförallt vem har KOMPETENS & MOD att göra detta. i princip ingen.
aja jag hade ett enormt heavy petting-blåmärke på min hals nyligen.. bleknat. får se vad det blir av den mannen. han verkar snäll.
dagens roman som är 100% rant & 50% relevant.
Oj.. verkligt.spännande läsning så du får en rejäl komplimang utav mig också (delvis i form utav föjande text).
Jag råkade springa på Fanny på flashback om ”skvallertråden” om henne. Min första tanke var faktiskt ”ookej.. ytterliggare en feminist som flippat ur” men ganska snart märkte jag dels folks beteende i tråden (den typiska ”negativa vargflocksmentaliteten” som jag brukar kalla den för) men sedan när jag väl började läsa Fannys blogg så upptäckte jag att ÄVEN ifall vissa koncept för mig är smått främmande (eller.. jag har en annan syn på dom rättare sagt) så är många saker hon tar upp ritkigt djupa och saker som jag då också kände igen från mitt eget liv. Det folk OFTAST hänger upp sig på är ”attityd”. Fanny har attityd. Det kan stundtals jag också ha ibland. Man blir dömd efter DET. FÅ gånger bemödar sig någon med att faktiskt lyssna eller läsa vad någon annan egentligen vill förmedla. Jag blir allvarligt talat jäkligt sne på folk pga det här för visst händer det att jag också fastnar på någons attityd men varför inte spendera typ 40 minuter för att försöka förstå vad en person egentligen säger och vill förmedla? De gånger jag har gjort det (online så väl som IRL) så har jag ofta hittat ”en helt annan person” än den jag antog jag hittat först!
Mitt ”kärleksliv” är lite komplext (men faktiskt väldigt lyckligt på det stora hela.. sedan jag förändrade en hel del saker inom mig själv för ca 15 år sedan). Det brukar sluta med 15 titlar på mig själv typ, lol! Jag är man, jag är hetersexuell, jag är polyamorös (även relationsanarkist beroende på div omständigher), jag är inom det grå asexeulla spektrumet (läs på sidan AVEN om du/ni vill hitta hur definionerna ser ut), Jag har många fler kvinnliga förebilder i mitt liv än manliga (ska här poängera att jag syftar på vänner och partners genom åren och INTE idoler även ifall sistnämnda kategori har några få personer som är verkligt intressanta.. men mest vänner och partners som sagt). Jag är i hög grad inspirerad utav ett ”typiskt kvinnligt beteende” som härstammar från mina kvinnliga förebilder men som nästan aldrig märks pga… öh… jag vet faktiskt inte! Kanske för att jag inte har kjol på mig! EN person har kommenterat detta en gång faktiskt i stil med ”va märkligt.. du sa det där precis som en kvinna skulle uttryckt det… samma ord typ” varpå jag skämtade bort det med att säga ”jasså? hm.. i så fall var jag helt omedveten om det… det måste varit min diplomatiska sida du märkte av” (sanningen var ju dock den att jag visste exakt om vems ”personliga känlslomässiga profil” jag använde just då) 😛
Det är ju sånt här man (oftast) inte kan prata om IRL utan att bli sedd på som något jäkla ”freak” (och få en miljon korkade frågor på köpet) så på det sättet är ju nätet väldigt befriande (om vi bortser från stalkers)!
Patriakatet som koncept har jag lite lite svårt att förstå. Jag TROR att det härstammar från att jag ofta utgår från andra modeller om världen än ”de vanliga”. T ex… VEM har den riktiga makten i en situation? Oftast är min egen slutsat: Den som har PERSONLIG FÖRMÅGA att gripa den riktiga makten i en specifik situation! Däremot är det för mig mer än uppenbart att vi har en allmän snedfördelning inom vissa områden i samhället där då män är överrepresenterade i antal och därmed också i de allra flesta fall makt. Jag som är filmälskare märker av detta mest DÄR faktiskt. Jag saknar ofta en ”naturlig balans” mellan manligt och kvinnligt i filmer och ibland känns det pinsamt när vissa filmskapare försöker pressa in något ”typiskt kvinnligt” som bara slutar som en hollywood-klysha likväl förbannat.. inga geniuina känslor utan mer i stilen, ”bara läs rakt upp å ner från vårat otroligt välskrivna manus så blir det bra”! Och här kommer ju då det riktigt tragiska in… för filmer påverkar människor i hög grad och kan lätt utgöra (eller faktiskt utgör – beror på hur man tolkar det) en del utav en ”dold samhällspropaganda” (precis som musikvideos men där beror det också på hur man tolkar det.. om man t ex bortser från totalt galna illuminati-teorier så inser man ändå att oavsett vad budskapet än är i vissa videos så fastnar det på ett eller annat sätt i skallen på en och Jag anser att det är värt att analysera det seriöst precis som med filmer).
” vem fan vill överge lönearbete & bygga en yurt i nån vrå av berget eller leva det kriminella livet för att skramla ihop en kassa & sedan ge samhället fingret & framförallt vem har KOMPETENS & MOD att göra detta. i princip ingen.”
Haha… underbart att läsa dessa rader för visst fasen har tanken och funderingarna slagit mig också och jag har pratat inventsivt om detta med en god vän till mig faktiskt som är på samma ”nivå” som jag. Oftast har dessa diskussioner handlat om hur man i så fall undviker att bli helt omoralisk på kuppen och givetvis dilemmat med att lämna ”det bekväma samhällslivet” i form utav… öh.. stress, ångest och tabletter mot nämnda, lol (en twist värd namnet).
Jag kan ibland skriva på rejält jag med men jag sätter punkt för den här ”lilla novellen” här tror jag… 😛
PS: Jag heter ”Hyperexium” på flashback och skriver oftast i skvallertråden om Berny Pålsson då hon är en gammal vän till mig. (eller skrev.. tröttnade på den tråden nyligen.. numera ”härjar” jag runt på hennes blogg istället i brist eller fobi för en egen blogg).
undviker att bli omoralisk på kuppen? jag kan inte se hur du tänker där, för mig finns moralen just i bergsvrån bortom propagandafläckarna & shoppingen. klart att det hjälper att vara lite av en bov men vad som ses vara bovaktigt har i mitt tycke mkt lite med moral & mkt mkt med samhälls’nytta’ att göra.
hoppas att ni skapar mer än pladder! alla pladdrar om att dom vill bort men så blir en besviken för att det bara är pladder.. då jag & en karl skapade ett projekt trodde jag i min enfald att en massa kamrater skulle haka på så mkt som dom pladdrade men lol lol lol inte en käft vågade & ville.. jag tror dock att pladder slutligen kan bli till gnistor som faktiskt blir action. jag kommer att skriva till dig på Flashback för jag pladdrar gärna. tycker dock du ska sluta hänga i skvallertrådar, är väl lite töntigt.
”undviker att bli omoralisk på kuppen? jag kan inte se hur du tänker där, för mig finns moralen just i bergsvrån bortom propagandafläckarna & shoppingen. klart att det hjälper att vara lite av en bov men vad som ses vara bovaktigt har i mitt tycke mkt lite med moral & mkt mkt med samhälls’nytta’ att göra.”
Jag skulle nog gjort mer emfas på själva risken att bli omoralisk pga att gå från ett system där lagen står nedskriven och är ”aktiv” s a s till att växla över till ens inre moral/lag MEN jag ska ju då säga att för min del så står min inre moral alltid över den skrivna lagen.. det betyder ju dock inte att jag går å bankar ner nänniskor när jag har en dålig dag eller liknande, haha.. det handlar istället åter igen om själva grund-principen ang VEM jag är och av vem eller vad som jag tillåter mig styras och påverkas utav där svaret är givet (åtminstone på en medveten nivå)… endast mig själv och mina närmaste vänner som jag har förtroende för!
” hoppas att ni skapar mer än pladder! alla pladdrar om att dom vill bort men så blir en besviken för att det bara är pladder..”
Haha.. nämnda vän berättade en riktigt lustig historia bara häromdagen om ett scenario från hans ungdom där ”riktigt tuffa och hårda killar” snackade på i världens hundra om riktigt stora planer men på en fråga från min vän, ”jaha.. så NÄR gör vi detta då??”, så blev svaret, ”efter festen i helgen!”… självklart blev det bara pannkaka utav allting! OM Jag drar från den ”vanliga civilisationen” en dag så måste jag ha några personliga saker fixade först. Själva momenet med att våga är inget problem men det finns personliga detaljer som helt enkelt måste fixas om jag skulle göra något sådant. Likaså för min vän.
”jag kommer att skriva till dig på Flashback för jag pladdrar gärna.”
Vad trevligt Du är så välkommen!! 🙂
”tycker dock du ska sluta hänga i skvallertrådar, är väl lite töntigt.”
Haha.. jag hänger mest i skvallertrådar i något desperat hopp om att få folk att använda hjärnan (men jag erkänner att det är ganska hopplöst å insikten börjar väl uppenbara sig att jag endast fördummar mig själv på kuppen).. sen är som sagt Berny en gammal väl till mig så vi känner ju varandra väldigt bra och därför känns det ganska naturligt att jag sitter å skriver på hennes egen blogg en hel del. Jag gav som sagt upp skvallertråden om henne på flashback!
kanon (; PM innan veckans ände!
Det låter fint det 🙂 (så kan jag därmed också fokusera på något betydligt bättre än ett väldigt formellt möte här i veckan där jag kommer att få använda hela min kapacitet och energi för att i princip dominera/kontrollera den situationen..själva mötet som sådant är alltså inte ett större problem utan istället energin jag kommer att få lägga ner på det.. jag kan förklara det där privat för dig när vi pmar… vad det hela handlar om!).
Helloj Fanny, OT men skulle så gärna vilja att du skriver ett inlägg om hur du tänker rösta i riksdagsvalet. Liten önskan bara… Ha en fin vecka!!
Alltså WORD!!! Hjälp vad jag behövde läsa det där! Har relativt gett mig ur en destruktiv relation med en penisbärare, där jag kände precis likadant. Hur kunde jag som feminist och stark person låta mig dras med av någon annan som behandlade mig så illa? Hur kunde jag låta det gå så långt? Det är märkligt hur en kan låta sig svepas iväg av känslor och förhoppningar, utan att agera logiskt. Nu har jag lärt mig min läxa. Jag vill nog inte ge upp på hoppet av att kunna ha kärleksrelationer och fortfarande känna mig fri och som min egen person, men aldrig aldrig aldrig mer under partriakala, destruktiva omständigheter. Vet inte hur det ska gå till, men jag ska banne mig luska fram det någon gång! Tack för din text, verkligen!
Svårt.. Men jag antar att det borde vara på liknande sätt i alla relationer. Risken att bli övergiven finns alltid oavsett om det handlar om vänskap, kärlek eller bägge. Om man alltid ska vara på sin vakt och utestänga andra från att komma för nära och bilda någon slags djupare relation (vänskap/kärlek), då går man ju miste om detta också. Kansker det bättre att öva sig på att just inte binda upp hela sitt välmående till en person (oavsett om det rör sig om vänskap eller kärlek), utan ha några olika ”livlinor”.