Jag har tänkt en del på att begära radikalt på sista tiden.
Våra begär formas av samhället. I ett patriarkalt samhälle lär vi oss begära patriarkala saker. Till exempel; heteromonogama relationer, ägandeanspråk, patriarkala sexuella praktiker, dominans, underkastelse. Vi lär oss att det är dessa saker kommer att ge oss det vi vill ha och behöver.
Jag funderar på vad det egentligen är en vill ha och behöver. Jag tänker; trygghet, närhet, gemenskap, möjlighet att ägna sig åt lustfyllda, meningsfulla aktiviteter, att kunna se andra människor och att själv bli sedd. Jag tänker att detta är vad människor i regel vill ha. Vi vill ha andra människor. Men i patriarkatet lär vi oss att vi får andra människor i vissa former av relationer. Till exempel knyts saker som trygghet, närhet och gemenskap ihop med heteromonogama relationer och kärnfamiljer. Och det finns ju till viss mån detta att hämta där, men det kommer också tillsammans med förtryck, begränsningar och så vidare.
I mina dagdrömmar finns längtan om att få känna passion på lika villkor, att begära andra människor fritt och jämlikt. Att varken behöva underkasta mig eller överordna mig, att inte behöva spela något maktspel utan bara få älska och bli älskad i fred. Att våga vara sårbar, genuin, att öppna upp för någon för att en litar på dem och att de gör samma sak tillbaka. Att få älska på sina egna villkor och inte för att samhället säger åt en att älska.
Jag har relationer som ser ut så, men det är inte dessa relationer som hyser status i detta samhälle. Vännen jag pratar med i telefon flera gånger i veckan anses inte tillräknelig i esten av samhällets ögon. Den relation som betyder så mycket för mig, som jag verkligen litar på, är en relation som i samhället inte anses vara värd min tillit och mitt engagemang. En satsar inte på sådana relationer; den är inte heterosexuell, den är inte amorös, den är inte mellan två människor som befinner sig i relativt lika livssituationer.
Vi uppmuntras till att ”satsa på kärleken” när det kommer till heteromonogama relationer som ingås av människor som har liknande livssituationer och bakgrund, relationer som passar in i hur samhället är uppbyggt. Så fort något hamnar utanför detta så är det inte alls lika självklart att en ska följa sitt hjärta. Då är det plötsligt dumdristigt och naivt. Rädslan är att förlora sin plats i det etablerade samhället när en satsar på den här typen av relationer; alla de timmar jag spenderar på att prata i telefon med min vän, de hade jag istället kunnat lägga på att göra mig tillgänglig för heteromonogama relationer.
Den där känslan kryper över en ibland, men jag försöker att mota bort den så gott det går. Jag försöker att begära det som jag märker att jag år bra av. Jag försöker vara tålmodig och se chanserna när de dyker upp, för det gör de. De är bara inte lika uppenbara.
Har också tänkt mycket på det där, men du sätter ord på det väldigt bra. Ett problem som jag upplever är att det kan vara svårt att skilja på vad en vill ha och vad en borde vilja ha. Som gjort för olycka.
Citat Fanny:
”Vi uppmuntras till att ”satsa på kärleken” när det kommer till heteromonogama relationer som ingås av människor som har liknande livssituationer och bakgrund, relationer som passar in i hur samhället är uppbyggt. Så fort något hamnar utanför detta så är det inte alls lika självklart att en ska följa sitt hjärta. Då är det plötsligt dumdristigt och naivt. Rädslan är att förlora sin plats i det etablerade samhället när en satsar på den här typen av relationer; alla de timmar jag spenderar på att prata i telefon med min vän, de hade jag istället kunnat lägga på att göra mig tillgänglig för heteromonogama relationer.”
Oj, vad jag har tänkt mycket på detta genom åren. Inte nog med att vi i vardagen blir bemötta utav MÅNGA samhällsnormer som vi oftast inte märker förrän långt efteråt (t ex den där blicken du börjar reflektera över 3 timmar senare från en annan person när du sa en specifik sak) utan vi bombarderas fullständigt utav massiv propaganda från filmindustrin och media om ”hur kärlek och förhållanden med mera ska vara”. Jag skulle vilja påstå att den som INTE blir förvirrad utav allt detta kaos inte har speciellt mycket insikt.. tja.. alternativt är det en enkel människa som faktiskt gillar ”det vanliga” (inget fel med i sig självt för dom men frågan är hur många dom är egentligen!).
”Den där känslan kryper över en ibland, men jag försöker att mota bort den så gott det går. Jag försöker att begära det som jag märker att jag år bra av. Jag försöker vara tålmodig och se chanserna när de dyker upp, för det gör de. De är bara inte lika uppenbara.”
Lite samma taktik här tror jag! Jag utmanar den (eller de känslorna och normerna) genom att helt enkelt bara göra saker som jag först i mina tankar trodde att jag INTE skulle våga att göra. Små saker många gånger faktiskt.. ”men många bäckar små”! Mitt i ett möte på ett jobb t ex (bara för att nämna något) kan jag slänga in en kommentar till chefen som är hyfsat kontroversiell och med viss risk… vad är det värsta som kan hända liksom? Kan jag får sparken på plats? Inte sannolikt. Kan jag få dåligt rykte bland arbetskollegor och kanske även i chefens ögon? Kanske. Men hellre det än ha suttit tyst som en liten mus som de flesta gör IRL i många sammanhang och istället faktiskt vågat säga sin ärliga mening (speciellt när det finns LOGIK i NÅGON form bakom ens uttalande/kommentar)!