Apropå det här med att må bra så har jag tänkt på en grej som är sjukt vanlig när det kommer till hur folk beskriver sina metoder för att må bättre. Det kan låta typ ”innan så gjorde jag såhär men sen slutade jag med det och nu mår jag mycket bättre”. Den här typen av formuleringar implicerar att det bara är att ”göra” någon särskild grej och så kommer det att fungera likadant.
Det finns en mängd grejer jag gjort innan som jag slutat med, som fått mig att må bättre. Det får mig inte att tro att steget till att må bra bara handlar om att sluta med den grejen. Jag har slutat oroa mig så mycket över saker till exempel, men det var inte något jag bara gjorde för att jag bestämde mig utan det var en process som i sig krävde en massa arbete och mental styrka, styrka jag inte kunde få fram bara sådär utan som jag var tvungen att gå igenom en massa saker för att samla.
Det är lätt att gräma sig i efterhand över att en inte gjorde saker tidigare. Jag tänker ofta på att jag borde ha gjort vissa saker tidigare än jag gjort för att då hade jag kanske inte behövt må dåligt så länge. Samtidigt så vet jag på ett sätt att jag inte var kapabel att göra de sakerna då, att jag behövde tiden för att bearbeta saker innan jag kunde fokusera på att må bra.
Att hantera sina känslor och sitt sätt att leva är en process. Denna process går i viss mån att påverka, men det går inte att bara ”bestämma sig” för att sluta känna och tänka vissa saker. Jag tycker att folk som slänger ur sig den här typen av ”tips” borde fundera lite mer på vad det var som fick dem att ”bestämma sig” och varför de var kapabla att göra det just då men inte tidigare.
OK detta är kanske lite offtopic men på tal om ytliga uppmaningar för att må bra.
Satt ganska knäckt på en mindfullness föreläsning med rubriken ”Du är värd att må bra”. Fick följande uppmaningar inom citattecknen. Inom parantes det jag ville VRÅLA rakt ut.
”Känner du att alla andra är dumma på jobbet så tänk på att den enda du kan förändra är dig själv. Gå inte dit och sprid negativitet och dra ned alla andras humör utan ta en dag och stanna hemma.”
(VAD FAN! Är folk ”dumma” på jobbet, definiera varför; ta upp det. Organisera dig. Prata med facket. Vi lever i en kapitalistisk patriarkal värld = det är helt OK att inte vara en jävla solstråle hela dagarna.)
”Ibland känns det som att vi inte kan förändra världen. Försök då att cykla hela huvudgatan LEENDES. Kanske du har förändrat någons dag och du ska se att det känns bättre.”
(Ingenting kommer förändras av att jag cyklar huvudgatan ned och ler. Världen kommer inte bli bättre. Det kommer INTE kännas bättre.)
”Vi är ofta inte snälla mot oss själva och klankar ned på våra kroppar. Vi måste börja älska våra kroppar. Stå framför spegeln och säg att du är fin.” (Efter otaliga uppmaningar om att man måste röra på sig och träna för att må bra.)
(Jag älskar inte mig själv för att jag jämför mig själv med ett ouppnåeligt ideal som patriarkatet och marknaden har skapat för att jag ska vara knäckt och konsumera, inte för att jag inte står tillräckligt ofta framför spelen och upprepar att jag är fin. Spegeluppmaningar kommer inte ändra något av det. Genusanalys kan eventuellt hjälpa mig genomskåda det sjuka i skönhetsidealen.)
I ett rum fullt med kvinnor. Det värsta är att jag kommer ihåg att jag kände mig inspirerad av detta en gång. Eller i alla fall trodde mig känna mig inspirerad. Nu inser jag hur skuldbeläggande, ytlig, strukturlös och nyliberal all den här skiten är! Som att varje människa är en ö.
Deppigt. Fy fan jävla skitkultur.
Tycker mig ofta se något fula nyp från den sortens måväl-propagerare där det eg. handlar om att stoltsera i egobriljans än att visa faktisk omtanke & önskan att ge råd. Också jag brukar ibland bita mig i tungan & undra hur det kommer sig att jag formulerar ett förslag på ett visst sätt & ibland kommer jag underfund med att formuleringen är onödigt ful & eg. bara vill framställa mig i bättre dager på en annan människans bekostnad. Rådet kan vara välmenat & kommet på någons efterfrågan men formuleringen är bara jag som visar upp mina fjädrar. Då är det bara att radera & göra om, göra bättre, göra kärlek.
Nästan alla har problemområden så det är bättre att fokusera på sina egna än att på klumpigt vis påtala andras. Dock, att leva efter den devisen har för mig varit just en process så vem är jag att berätta för någon att JUST DO IT. Saker tar sin tid, saker & ting befinner sig i rörelse; det kallas för livet. Denna insikt om något var en del i en lång, lång, lång process & jag är än där.
Men amen!!! Har läst detta ”ta dig i kragen” så många gånger, och liknande uttryck förstås. Men aldrig någon gång berättas det exakt, steg för steg, hur denna process ska gå till? Hur ersätts dessa tankar/handlingar? Och ingenstans finns förståelse för att allt inte passar alla.
När det gäller destruktiva beteenden, eller att vara i en ”dålig” fas i livet (menas ofta att en är oförmögen att producera/arbeta) så ser en själv ju dels inte detta som destruktivt, eller så gör en det men klarar inte att ta sig ur det eller ser ingen annan utväg. En har helt enkelt inte så mycket, ens något, att välja mellan, en existerar liksom bara. Det hjälper knappast med uppmaningar om att ”sluta göra x”.
De som säger så påstår att en skulle kunna sluta med ett beteende/tankar helt plötsligt. Varför ser världen ut som den gör om det bara är att sluta med något? Då skulle ju alla bara kunna lägga av 😛
Läste också detta http://www.psykologifabriken.se/affirmationer-fungerar-inte/