Jag minns när jag gick i typ sjuan och vi skulle läsa en bok i skolan. Jag tyckte den var överdrivet enkelt, men min lärare berättade att det var en av de första böckerna en stor merpart av barnen i en av klasserna hade läst. Den här klassen var den ”vanliga” klassen. Vi hade en ma-no-klass, en fotbollsklass och en ”vanlig” klass, och i den vanliga klassen samlades alla som blev över. Alltså alla som inte hade valt, alla som inte brydde sig.
Jag minns att jag då reagerade hånfullt och tyckte att de var dumma i huvudet och ointellektuella som inte ens läst en bok när de var så gamla. Idag ser jag det annorlunda. Det finns så mycket jag ser annorlunda. Där jag innan såg en korkad nazistfjortis ser jag idag en person som aldrig har fått det stöd hon behöver i skolan eller hemifrån, där jag innan såg en korkad knarkare ser jag idag en person som inte har fått den hjälp som behövs med att sluta, där jag innan såg idioter som misshandlade mig ser jag idag frustrerade människor som i brist på saker att göra strök omkring och letade efter konflikt.
Det är så mycket lättare att ha sympati nu, när man fått distans till alla de där personerna man träffade och som skadade en när man var liten. Idag kan jag se att jag alltid har haft det enklare, att jag har haft en sån jävla tur att växa upp med närvarande föräldrar, i ekonomisk trygghet, att jag har kunnat språket och allt det där. Och jag behöver inte ta revansch på alla de där personerna längre och ställa mig över dem, flina åt dem på tunnelbanan, för jag vet varför de gjorde som de gjorde.
Och det är så skönt att känna så. Att inte känna förakt eller hat utan att man känna sorg över att samhället måste vara ordnat så, och lättnad över att jag själv inte hamnade där. För nu, med den erfarenheten, kan jag i alla fall försöka göra något litet för att inte så många personer ska behöva hamna där. För att fler ska kunna samlas upp av samhället, ha något att ägna sin fritid åt, få ha intressen som inte handlar om att slåss och berusa sig och slippa känna den där frustrationen som jag tror att många av de här personerna kände.
Man blir ödmjuk ju äldre man blir. Känner så idag när jag kan bli hånad på stan. Att jag tycker synd om det fjortisgäng som måste se ner på mig, som går ensam. Tragiskt.
Det var fint skrivet.