Denna ledare av Hanne Kjöller om överviktsoperationer var bra. Hon inleder med att ta upp detta med folks syn på fetma som ett individuellt problem som man måste lösa själv, inget man ska få statens hjälp med.
Inte heller ämnet anorexi brukar föranleda några arga brev med budskapet att det är väl bara att äta lite mer och röra sig lite mindre. Men när det kommer till sjuklig övervikt och fetma känner uppenbart åtskilliga sig manade att förklara att feta minsann ätit sig till alla kilon alldeles själva.
Ibland när överviktsoperationer så verkar folk tycka att det är fel för att om man ”bara” kan gå och få en operation betald, vad ska då incitamentet för att inte bi fet vara. Jag tror inte att det är roligt att å igenom en sådan operation, det handlar ju om att man förminskar magsäcken vilket såklart både är smärtsamt och otroligt trist. Jag tror inte att någon blir överviktig med detta att det ”ändå går att lösa” i åtanke, speciellt inte så fetma är så stigmatiserat.
Den här iden om att människor har uttänkta planer för sitt skadliga beteende är så konstig. Man blir ju inte drogmissbrukare för att det finns hjälp att tillgå sedan, ty även om man får vägledning och behandling så är det en jobbig process att genomgå och man förlorar mycket av sitt liv på vägen. På samma sätt blir man inte fet för att man kan bli behandlad för det.
Vilken tråkig människosyn, tänker jag, att gå omkring och misstänka alla i samhället för att med vilje göra sig sjuka för att kunna dränera samhället på resurser. Märkligt.
Alltså jag sätter min högra hand, eller förrästen min högra kroppshalva, på att inte EN ENDA människa någonsin valt att bli överviktig.
Kalorier in och ut är en sanning med modifikation och vi ger folk en helt omöjlig uppgift och precis allt ansvar när vi säger ”Det är bara att äta mindre och röra på sig mer”. När de sedan misslyckas kan vi bara säga ”Du måste äta ÄNNU mindre och röra på dig ÄNNU mer”.
Måste skriva ett inlägg snart om varför en ”kalori INTE är en kalori” och varför kalorier in och ut inte alltid stämmer.
Det finns ju faktiskt människor som blir överviktiga med vilje, men jag tror att det ska till ett ganska stört förhållningssätt för att misshandla sin kropp så (alltså nu menar jag skadlig fetma).
Som jag ser det är överviktsoperationer ett hjälpmedel. Min ena syster gick igenom en GPB för 6 månader sedan och jag som känner henne sedan 30 år tillbaka är fullt övertygad om att det är det enda sättet för henne att tappa vikt på. Det var ju inte som att hon inte försökt. Bantat hade hon gjort till och från sedan högstadiet, men hon klarade inte av att hålla motivationen uppe. Det är nog nått de flesta som försökt tappa några kilon kan känna igen. Så de kan väl försöka sätta sig in i tanken att ha typ 100 kg att tappa!
Och nej, hade hon joggat varje dag och alltid ätit hälsosamt från pubertetens början hade hon med största sannolikhet inte blivit fet, men det är ju himla lätt att säga.
Och nej, en överviktsoperation är inte gratis, men det är inte heller gratis för samhället att försörja två små barn vars morsa har dött av fetma heller!
Först om främst måste vi såklart lära människor mer om hälsa och uppmuntra träning samt göra nyttig mat mer lättillgänglig så att färre blir feta från början. Men vi måste även ta tag i de feta vi har, för det är extremt svårt att gå ner mycket i vikt och behålla den nedgången.
Jag tror inte att folk blir tjocka för att de inte vet hur de ska äta hälsosamt.
Det tror jag förvisso är en del av problemet. Eller kanske inte för att de inte vet, men för att de inte har vanan till det. Men jag förvånas ofta över hur låg människors kunskap är om vad som är nyttigt och inte, t.ex. vissa tror att sånna där skitsöta frukostflingor är nyttiga för att de innehåller fyra sädesslag…