Noterar något som jag inte är det minsta förvånad över, nämligen hur antifeminister gottar sig i det faktum att jag och min expartner har gjort slut, att jag har blivit sårad och att det är jävligt smärtsamt och svårt för mig att hantera. Det går såklart helt och hållet i linje med deras idé om vem jag är, och det går också ihop med generella idéer i samhället om hur kvinnor är och borde vara, idéer som jag själv har internaliserat och som nu slängs emot mig med full kraft. Det är svårt att värja sig emot. Jag borde vara ”stark”, jag borde inte gråta och jag borde framförallt inte skriva offentligt att jag gråter, för det handlar bara om att söka uppmärksamhet och det är inte riktigt fint.
Jag har gjort ett val att inte försöka dölja det faktum att jag är jävligt ledsen och SÅRAD (jag tycker om att tänka på vad det här ordet innebär. Sårad blir en av en person en litar på, som har makt över en, inte av vem som helst) över saker som har skett mellan oss, för jag tycker att det är relevant både för mig men också för de som jag vet läser och hämtar inspiration i mina texter. Jag vill inte framställa det som om jag är glad att det tar slut, för det är jag inte. Jag vill inte framställa det som att jag inte är beroende av män, och just nu mer specifikt den här mannen, i min känsla av egenvärde. Det är jag nämligen inte och det är en mycket mycket stor sorg hos mig som jag försöker hantera bland annat med feministisk teori. Jag kan på ett intellektuellt plan klart och tydligt inse att detta är det bästa och att relationen inte var bra för mig, samtidigt kan jag inte släppa den känslomässigt. Och det är inte heller så det brukar förflyta, utan sorg över uppbrott tar tid och gör ont även om en inte tycker att det borde göra det.
Det har sagts till mig att normala kvinnor inte har förhållanden på de premisser som jag har. Det verkar vara så att ”normala” kvinnor inte blir beroende av män och sårade. Detta är ju en mycket mycket intressant utsaga, ty alla kvinnor jag någonsin pratat i sådana termer med har någon gång i sitt liv, och ofta åtskilligt fler, blivit rejält sårade av män. Det finns en uppsjö av berättelser om kvinnor som blivit hjärtekrossade, inte kunnat besinna sig, grävt ner sig i sorg. Jag undrar vara alla dessa ”normala” kvinnor finns, ty jag har då aldrig träffat någon. Däremot har jag träffat kvinnor som skämts så mycket över sin sorg att de inte förmått uttrycka den.
Däremot tror jag att det finns en kultur av att så att säga göra saker med värdighet, som jag skrev lite om här, något som gör att många kan vara omedvetna om den smärta som andra känner. Sedan kan det såklart vara mer eller mindre, och en kan vara olika bra på att hantera alla de svårigheter en stöter på i livet, men att bli sårad och känna smärta, att inte kunna släppa det som en egentligen vet är dåligt för en, det är saker och ting som många många människor går igenom.
Valet att inte dölja min smärta ser jag som politiskt. Det är både för min egen skull, för att jag inte vill gå omkring och låtsas att det är mig det är fel på och att mina känslor är illegitima, för att jag inte vill skämmas mer för det jag upplever eftersom det bara skulle lägga ytterligare en börda på mig. Men det är också för andras skull, för att de som har gått, går eller kommer gå igenom samma saker som jag ska kunna hämta i styrka i att de inte är ensamma. För jag vet hur mycket det har hjälpt mig att läsa andras berättelser om smärta, om att känna sig så trasig att det känns som om en aldrig kommer kunna bli lycklig igen, och hur även det kommer att passera. Hur en kanske rent av lär sig något av skiten.
Det här är så jävla konstigt för överallt i samhället och i konst och litteratur och film osv osv berättas ju om kvinnor som blir otroligt sårade av att bli lämnade av sina män?? Det är inte som att det är en norm att man ska ta det med en klackspark? Okej är väl knäppt av mig att förvänta mig konsekvent tänk och logik från antifeminister men asso
Jag tycker att det här med att erkänna sin smärta öppet eller inte respektive att ”lämna med värdighet” är två olika saker. I mina ögon är detta s.k. att ”lämna med värdighet”, som i att inte krypa, inte böna och be att bli tagen tillbaka hur många gånger som helst osv. något man bör göra för sin egen skull, dels för att skona sig själv från att bli avvisad ytterligar femtioelva med den känsla av förnedring och smärta det orsakar, dels för att ett förhållande där den ena parten kastar ut och tar tillbaka den andra efter tillräckligt mycket bönande i mina ögon är destruktivt. Nu är detta ju personliga upplevelser och ingen allmän sanning, men de exempel jag har sett i min bekantskapskrets där kiillen har dumpat och sedan tagit tillbaka tjejen (ja, jag har bara sett detta i heteroförhållanden p.g.a. känner fler heterosexuella) efter tillräckligt mycket bönande om att ta tillbaka har fortsatt att vara dåliga, destruktiva förhållanden, där allt handlat om att tjejen måste försöka vara god nog åt killen, för att inte bli dumpad igen. I ett sådant förhållande är man helt enkelt inte bra för varandra, anser jag, och jag tycker att man – tjej som kille – skall unna sig själv att inte bli utsatt för detta. Det finns inga perfekta förhållanden där man aldrig gör varandra illa, men jag tycker verkligen att det övervägande i ett förhållande skall vara att man stöttar varandra och får något positivt ut av att vara tillsammans.
Detta om ”lämna med värdighet”. Det har, som jag ser det, INGENTING att göra med om man visar sin smärta över ett kraschat förhållande öppet eller inte. Man behöver inte vara Einstein för att inse att det gör ont att ett förhållande spricker; vad fan, det vore konstigare om det inte gjorde ont. (Det finns förstås grader av ont; ibland skiljs man ju i samförstånd, men även då är det ju något som föregått att man skiljs åt.) Att öppet visa att man är ledsen, sårad, inte mår bra av olika anledningar tycker jag är ett tecken på styrka snarare än på svaghet. Vi har ju ett samhälle där man från tidig ålder får lära sig att ”inte gråta” (särskilt killar, men även tjejer får ju lära sig att man bara får gråta i rätt sammanhang, av rätt anledning och för guds skull bara på rätt sätt, d.v.s. lite fint och inte våldsamt och snorigt som det oftast blir när man gråter på riktigt och inte på film) och jag kan BARA se att det leder till dåliga saker. Tydlighet är bra, och det gäller även tydlighet med att man faktiskt blir sårad, ledsen, tillknycklad själsligt av saker som händer.
Vi behöver FLER som vågar visa även sådant som folk inte skryter med på Facebook; inte färre. Och att aktivt försöka förändra samhället/kulturen i en riktning där det är tillåtet att vara ledsen och ha ont är, skulle jag säga, extremt värdigt.
Ooops, maratonkommentar.
Sanningen är ju, att många män faktiskt njuter av att ha lyckats såra, förnedra och göra kvinnor ledsna och illa? Jag ser det ofta, dvs män som till och med skryter inför brödraskapet om hur duktiga de har varit på att förnedra och göra illa kvinnor.
Jag kan inte komma på att jag, i mitt liv, någonsin har givit män den typen av tillfredsställelse. Jag har istället varit iskall inför män (till deras stora förvåning) och det har varit uppenbart störande men också triggande för dem att inte ha lyckats påverka mig alls, med all sin inbillade förträfflighet.
Så tänker nog inte jag, iaf inte ang de män som finns i min närhet. Ser det mer som ett uttryck för en bekväm ignorans.
så uppfattar jag också det. och det är även ett beteende jag själv praktiserar periodvis. man finner egenvärde i att upptäcka att man kan ha kontroll över en annan människas känslor. ett destruktivt sätt att få bukt på sin dåliga självkänsla.
kim: jag tror att det ligger en hel del i detta. Vissa män känner sig inte som män, manliga, om de inte får utöva kontroll över kvinnors känsloliv, kvinnors tankar och åsikter, kvinnors sexualitet, kvinnors kärlek, tja kvinnors hela liv. Vissa män drar det så långt att de till och med njuter av att skada och förnedra kvinnor, kanske i försök att öka sin självkänsla och känna sig ”manliga” i brödraskapet.
http://squareeye.se/wordpress/2014/02/15/nattroll-ar-hemska-manniskor/
Vissa män njuter till och med av att skada kvinnors barn och syftet är ofta att skada och göra illa kvinnan, barnets mamma. De här männens syfte är att skada där det gör som ondast för kvinnan.
Jag lider verkligen med dig i din sorg för jag vet hur otroligt hjärtskärande det kan vara att bryta upp.
Själv sitter jag i en jäkligt märklig sits efter mitt uppbrott efter min senaste partner. Mitt livs kärlek, för jag är fortfarande rätt säker på att han var det där ett tag. Ändå sörjer jag honom inte alls. Jag har gett upp den där kärleken mellan man och kvinna totalt och jag sörjer inte ens det. När jag föreställer mig en framtid där jag aldrig igen behöver älska en man så ler jag för mig själv. Jag känner mig lugn, trygg och fri – untouchable!
Jag har svårt att sätta ord på det jag känner, inte så konstigt kanske för om meningen med livet är heteronormativ, romantisk kärlek och en bestämt sig för att inte praktisera det längre – jaha, vad ska jag göra då liksom? Finns det ens ord för att beskriva ett annat sätt att leva?
I smyg har jag gått och väntat på att du ska hjälpa mig sätta ord på det jag känner och så tänker jag varje gång jag känner nått bubbla under ytan som jag inte kan få grepp om – ”Om jag berättade det här för Fanny så skulle hon slå huvet på spiken direkt!”, brukar jag tänka.
Shit jag bara svamlar – självklart ska du inte dölja dina känslor, han har sårat dem och för vems skull förväntas du mörka det? Jag får väl ta och försöka sluta ”njuta i det tysta” och go public med att jag inte sörjer mitt livs kärlek. Någon dag framöver…
Vill bara tacka dig för att du delar med dig av detta Fanny, kan inte i ord förklara hur mycket det hjälpte att läsa. <3
Jag känner med dig! Tycker det är viktigt det du gör. Jag älskar att komma hit o läsa, känner igen mig så mycket i dina tankar och känslor, jag är själv extremt dålig på att uttrycka mig och kan inte ens förklara för dig känslan när du sätter ord på saker som de oftast inte pratas om, saker jag själv upplever i min vardag eller dolda förtryck. Mindre ensam i mina känslor, så känner jag mig varje gång jag läser din blogg.
Självklart har du rätt att vara både ledsen och sårad! När ett förhållande tar slut (oavsett om det är ett partner- eller vänskapsförhållande) så förlorar en en person i sitt liv. En person som en har investerat kärlek, omtanke och tid i, och självklart är det smärtsamt. Till och med om förhållandet tar slut för att den andra personen visat att hen inte är värd att ha en i sitt liv, så smärtar förlusten av idén om förhållandet, dvs det en trodde att en hade.
Jag bröt upp med (vad jag trodde var) en nära vän för ett halvår sedan. Hen visade plötsligt upp en riktigt usel sida och behandlade mig på ett sätt som ingen annan än mina mobbare i grundskolan gjort tidigare. För mig var det ett oförlåtligt svek som fick mig att inse att allt det där som jag trodde att vi hade i vår vänskap var en illusion från mig sida. Även om jag såklart inte saknar personen ifråga (eftersom hen uppenbarligen är en skitstövel) så smärtar såklart förlusten av det jag trodde att vi hade. Såna här uppbrott är också smärtsamma eftersom de skadar ens tilltro till sin egen människokännedom. Den tilltron måste också repareras, vilket tar både tid och kraft.
Vill skicka massor med omtanke och energi till dig – det kommer att kännas bättre i sinom tid men tills dess tror jag att du gör rätt i att låta dig själv känna det du känner <3
Detta inlägg är på många sätt fantastiskt. Hela grejen med att (framför allt som tjej) inte visa sig känslomässigt påverkad vid ett uppbrott, olycklig kärlek eller svek tror jag är en enormt psykiskt påfrestande norm för många. Den bygger på en idé om att ”spela spelet”, och de som inte orkar leva upp till den normen får skämmas och känna sig misslyckade, hysteriska, patetiska och jag vet inte vad, fast att de känslor som finns där är helt naturliga och mänskliga och borde talas om snarare än tabubeläggas. Att tala om detta är att motarbeta denna sjuka norm, och det gör du på ett grymt sätt. Heja dig!
Att bryta upp en relation är alltid jobbigt. Vana och tryggheten i att få träffa den andra personen regelbundet, tillåts plötsligt inte längre. Även om en relation är skadlig för en och får en att må dåligt så kan dte vara svårt att bryta upp.
Senast jag hade en partner-relation var för ca 1,5 år sedan. Efteråt bestämde vi oss för att vara vänner och umgicks regelbundet utan att ta paus. Det funkade inte bra. Jag lärde mig aldrig att klara mig utan personen, utan anpassade hela tiden mitt liv efter vår gemenskap. Jag kunde t.ex. tacka nej till att träffa andra vänner för att få vara med den här personen. I höstas bestämde vi för att ta en paus ifrån varandra. Jag mådde dåligt i ca 3 veckor och tyckte dte var jätteobehagligt att inte få min vanliga dos av den här personen. Men sedan vande jag mig. Det gick över.
Jag vet inte hur det är för andra. Men för mig ligger värdet i en relation mycket i vanan. Det är regelbundenheten och tryggheten som kan göra mig beroende av en person. En person som jag inte har en regelbunden kontakt med, blir jag aldrig beroende av. Och en person jag har regelbunden kontakt med (både med/utan kärlek eller sex) kan jag bli otroligt beroende av.
Alltså….människor som gottar sig åt din olycka är helt enkelt bara Onda, fy fan för sådana, kvittar om man inte har samma åsikter om man ser att en människa mår dåligt ska man inte skratta åt den, tycker vu människor är så Kalla mot varandra, tyvärr
Kram
Att våga stå för att man har blivit sårad och även säga det öppet är oerhört starkt och många gånger förlösande för båda parter. Vi är alla människor som de flesta av oss har en önskan, nämligen att bli älskade. Det är en sorg att bli lämnad och jag kan inte se något fult eller icke-feministiskt med det.