Twittrade såhär:
I det här samhället så blir förmågor som samhället verkligen behöver – förmåga att se och bry sig om andras välmående – en börda. Det är få av mina förmågor jag känt så djup skam över som de som är relaterade till omhändertagande. Det får mig att känna mig osjälvständig och beroende när jag tar ansvar för mina relationer med andra.
Få saker i kvinnorollen kan jag relatera till så mycket som detta – att förstå andra människor och relationer är en av de saker jag ägnar mest tid åt och som jag faktiskt upplever att jag är bra på. Men få förmågor värderas också så lågt i det här samhället, i förhållande till hur mycket den faktiskt är värd i detta samhälle.
Det talas ju ofta om att kvinnor har en större social kompetens och förmåga att ta hand om sina relationer. Detta benämns ibland som känslomässig makt. Eftersom kvinnor har en större kunskap om känslor och relationer så har de makt, för kunskap leder automatiskt till makt. Detta bygger på en stor okunskap om under vilka omständigheter denna kunskap har utvecklats och vad den används till. Kunskap är inte makt om kunskapen utvecklats för att förhålla sig till någon med makt. Det är män som har den känslomässiga makten; de har social och kulturell makt att sätta kvinnor på piedestal och ge dem värde eller att göra det motsatta.
När jag tar ansvar för en relation med en annan människa känner jag sällan att jag har kontroll över situationen, snarare blir det tvångsmässigt; om jag inte tar ansvar för relationer så kommer ingen göra det, tänker jag mig. Det är liksom min plats att göra det arbetet, att ständigt försöka förstå mig själv och andra människor.
Rent logiskt så borde ju den som har mer kunskap om relationer känna en viss säkerhet i sin förmåga att kunna utveckla relationer med andra och därmed bli mindre utsatt i enskilda relationer, men detta blir sällan resultatet. Den kunskap en utvecklar när en gör detta borde i teorin leda till ett maktmässigt övertag i relationer, men det gör den inte. Kunskapen är inte inriktad på att kontrollera den andre utan på att kontrollera sig själv. En försöker förstå för att tillfredsställa någon annan. I denna kontext är okunskap makt, eller snarare; maktpositionen leder till att en inte behöver utveckla en viss sorts kunskap.
Tänker på hur jag i mitt arbete ofta är den som tar mest ansvar för att göra det till en trivsam arbetsplats för alla som är där. Hur jag själv ser det som det absolut viktigaste jag gör på min arbetsplats, det bidrag som jag kan känna mig mest stolt över. Samtidigt är det det som värderas minst; det ger absolut ingenting rent lönemässigt och inte heller ger det särskilt mycket i form av bekräftelse från andra, åtminstone inte från mina chefer. Det finns inte ens beskrivet som en arbetsuppgift. Samtidigt skulle förmodligen hela stället braka ihop om inte någon tog på sig den rollen.
Hej Fanny!
Jag är en 18-årig tjej som har problem att kommunicera och knyta band med kvinnor i min egen ålder vilket det är ett påträngande problem i mitt liv. Till viss del kan de problemen bero på mild autism och men jag dragit på mig i samband med psykisk ohälsa, men oftast handlar det nog på att jag kommunicerar på ett manligt sätt – som går att förändra.
Till exempel har jag blivit inpräntad med att det bästa är att vara ”oberoende”/”självständig”, och jag är sämre på att ge respons och bekräftelse än många andra kvinnor.
Det jag undrar är om du har du några tips på litteratur om kommunikation/relationer?
Jag förstår om du inte har så mycket att gå efter, men vill inte skriva så långt ifall jag då skulle lägga på dig för mycket. Det är också av den anledningen jag kommenterar här istället för att maila.
Om du frågar mig något så svarar jag naturligtvis. Tack på förhand.
Allt väl
Jag har inte så mycket tips på rent praktiska grejer tyvärr. En bok jag tycker om är ”allt om kärlek” av bell hooks, men den handlar inte så mycket om kommunikation konkret utan mer om hur vi ger/tar emot kärlek. Men kanske kan vara värd att kolla in?
Man skulle ju kunna tro att den som sköter om en relation (kvinnan) också har kunskapen och makten att avsluta en dålig relation, men det sker ju sällan/aldrig.
Jo det kan en ju göra, men oftast ”försent” när relationen redan skadat en. För först försöker en ju förstås hålla ihop relationen då en ser det som ”sitt ansvar”, ”det bästa att göra” och helt enkelt det som faller på en ”relationsansvarig”.