Jag försöker läka ihop. Jag försöker läka ihop efter allt det förtryck män utsatt mig för genom livet. Det är inte lätt, för det är inte över än. Nya män kommer in i mitt liv och utsätter mig för samma förtryck som jag alltid blivit utsatt för. Det gör det väldigt svårt att läka, för så fort jag kommit någonvart kommer det nya män och river upp alla gamla sår och river upp nya. Nya män som får mig att lita på dem, som får mig att tycka om dem, men som sviker gång på gång.
Jag skulle så gärna vilja försonas. Jag skulle vilja förlåta männen, skulle vilja säga att det är okej, men när jag gör det så straffas jag genom att de river upp såren igen. Och varje gång så bannar jag mig själv för att jag litade på dem, för jag vet ju vad det leder in i. Jag vet ju egentligen, ändå låter jag mig luras.
En dag hoppas jag att förtrycket är över. Att jag kan möta män som människor, inte som förtryckare jag måste vara på min vakt inför för att inte skadas ännu mer. Men den dagen är inte kommen än, och ja tvivlar ofta på att den någonsin kommer att komma. Fram till dess måste jag vara cynisk. Fram till dess måste jag misstro de män jag träffar.
Cynism är inget jag valt. Cynismen skaver jävligt mycket, den tvingar mig att ständigt vara på min vakt. Det är ingenting jag vill, men det är någonting jag måste. Det handlar om överlevnad. För utan cynismen har jag ingenting som skyddar mig. Utan cynismen kommer jag att lita på någon, och denna kommer att skada mig.
Då och då kommer en man och lyckas riva ner denna cynism, lyckas kasta in mig i ett tillstånd av hopp och tilltro. Och varje gång har jag haft fel. Det smärtar mig så mycket att jag har haft fel, jag önskar att det inte var så. Men varje gång jag släppt cynismen har nya sår rivits upp, sår som tagit tid att läka. Jag hatar dessa män för det. Jag hatar dem för att de tror att de kan göra bättre ifrån sig än någon annan man, att de kan ge mig något annat än vad andra män har gett mig. Men det slutar alltid bara i smärta.
Jag vill bara läka ihop ifred. Jag vill bara bli hel igen. Jag vill inte behöva hata längre. Men det går inte att läka i ett samhälle som ständigt utsätter en för nya övergrepp, det går inte när en måste vara misstänksam inför varannan människa en möter.
Om du vill att jag ska sluta hata, sluta vara cynisk, måste du börja med att sluta förtrycka. Du kan inte säga åt mig hur jag ska hantera dina slag och sparkar, för det är ingenting jag kan rå för, mina reaktioner handlar enbart om att överleva. Du kan inte be mig att reagera på ett sätt som passar dig bättre. Vissa pratar om att förlåta, men jag kan inte förlåta innan det är över, jag kan inte försonas med någon som fortfarande klampar på mig. Jag lovar, det finns ingenting jag hellre skulle vilja, men det är ni som måste göra det möjligt.
Det är därför jag blir så illa till mods av heterosexualitet. Det är knappast en hemlighet att det finns färre manliga feminister än kvinnliga. Så risken att den man blir kär i inte är feminist är väldigt stor. Och vad gör man då? Jo, rationaliserar. ”Hans jobb är faktiskt mycket jobbigare än mitt, han behöver nog vila mer.” ”Om han tar ut föräldraledighet förlorar vi faktiskt mer än om jag gör det, bäst att jag tar ut mer.” ”Han har ju rätt i att han aldrig ställer några krav på mig när det gäller hushållsarbete, då är det klart han blir sur när jag tjatar på honom.” Och då har våra kollektiva problem plötsligt blivit individuella, och varje par måste hitta sin lösning ”som passar för just oss”. Det är lätt att ha principerer innan man träffar någon, men kärleken gör att man sviker dem en efter en.
Problemet är ju också att även feministiska män kan vara jävligt vidriga.
Åh nej det vill jag inte ens tänka på! Det är nästan ännu värre..
Efter mitt senaste uppbrott med en skräpman så gjorde jag en lista. En lista på saker som nästa partner _måste_ ha, och en lista på saker som jag absolut inte accepterar. Ganska snabbt dök det lustigt upp en person passade läskigt bra in på min måste-lista. Har aldrig varit med en bättre kille. Förmåga och viljan att kommunicera utan att anklaga mig var det största och viktigaste som jag sökte. Förmågan och viljan att vara lika engagerad i relationen som jag. Detta är egentligen något jag kräver av alla typer av relationer, men när man är kär blir man så läskigt mycket mer förlåtande. Men aldrig igen.
Men så var jag också mer än någonsin inställd på att absolut hellre vara själv än att vara med en skräpkille. Aldrig skräpkille igen. Jag är helt okej med att vara singel, och det gör mig trygg, för att det inte kommer vara lika svårt att göra slut om jag mår dåligt, för min trygga punkt är JAG (och min konst), ingen annan, och den kan inte rubbas av att en person tillkommer eller går ur mitt liv. Känner mig friare än någonsin.
Jag tycker att ”feministiska” män är de värsta. De tar sig tolkningsföreträde även på den lilla, lilla punkt där vi faktiskt har makten.
Och en upp på allt detta ovan, jag är med dig.
Kvinnor måste sluta ”rationalisera” som Maria skriver ovan och sluta vara så jävla förlåtande mot män. Vi måste lära oss att ställa samma krav på män som vi gör på kvinnor.
Börja med att tänka – skulle jag acceptera att min mamma gör som pappa gör/alltid har gjort? Skulle jag acceptera att mina väninnor behandlar mig på samma sätt som min pojkvän/man behandlar mig, om jag bodde ihop med mina väninnor? Skulle jag acceptera att min syster behandlar mig på samma sätt som min bror gör? Osv osv
Jackie Ferm på Skavlan igår, är ett typexempel på hur absurt förlåtande kvinnor är mot män. Om hennes mamma hade betett sig som hennes pappa har gjort – hade hon förlåtit sin mamma då, på samma sätt som hon nu förlåter sin pappa? Knappast troligt.
När du skriver att du låtit dg luras, menar du att du tänkte att just den relationen inte skulle leda till ett visst förtryck? Eller något förtryck över huvud taget? Eller något annat?
Vad har fått dig att tänka ”nu räcker det”, eller liknande?
Att förvänta sig förtryck i ett heterosexuellt förhållande är väl knappast någon cynisk inställning utan snarare en realistisk inställning? Går du in i ett heterosexuellt förhållande eller överhuvudtaget har en relation med en man kommer du obönhörligt att möta de strukturer som format våra identiteter sedan barnsben. Vi kan försöka vara medvetna om dem och kämpa emot men jag tror åtminstone inte att vi kommer att kunna komma ifrån dem helt under följande århundraden. Jag är ledsen men det enda som går att göra för att skydda sig är att reducera antalet män i sin närhet till hanterbar/oundviklig nivå och sedan ställa in sig på konstant kamp.