En diskussion som har funnits ett tag bland feministiska bloggar är den om vilken nivå en ska lägga sig på, om en ska vara enkel och rikta sig brett eller ”djupare” och kanske nå en mindre publik. Jag skrev för ett tag sedan ett inlägg om på vilket sätt det är problematiskt när hela den feministiska debatten kretsar kring otroligt enkla frågor som är enkla att ta ställning i, såsom sexistisk reklam.
Det finns en ganska utbredd uppfattning om att detta rör sig om att vissa vill att en ska vara mer akademisk, använda svårare termer och dra resonemang som kräver en högre grad av insatthet. Jag tänker mig absolut att det finns frågor som är väldigt knepiga att behandla, analyser en behöver vara väldigt insatt för att begripa, men jag tror också att den feministiska debatten ofta tas på en lite väl låg nivå utan att det är motiverat av sådana skäl, utan snarare av egen bekvämlighet.
Med bekvämlighet menar jag alltså inte att en är för bekväm intellektuellt, utan att en är för bekväm i sin världs- och självbild. Det är liksom ingen slump att det för det mesta är ganska privilegierade kvinnor som tenderar att hamna i denna platta feminism, trots att det ofta är dessa kvinnor som har haft tillgång till utbildning och liknande. Många feminister som inte har någon högre utbildning alls klarar av att göra dessa analyser, eller åtminstone förstå dem. Det kan liksom inte förklaras med att en inte är bildad nog, det handlar om något annat, om hur ens position påverkar ens världsbild, ett fenomen som borde vara välkänt för den som ingår i den feministiska rörelsen.
Tänk på det som ni tänker på män som inte klarar av att förstå feminism. Det handlar ofta inte om någon slags intellektuell oförmåga, då de flesta inte är kompletta idioter, utan snarare om en bekvämlighet i den egna positionen som gör att det saknas incitament för att ifrågasätta. Den som identifierar sin egen roll som privilegierad i en förtryckande struktur står för det mesta inte ut med att fortsätta förtrycka, utan blir tvungen att förändra sig. Därför finns det drivkrafter för att ignorera den egna positionen, eftersom det är smärtsamt att inse och ändra sitt privilegium. På samma sätt ser jag på feminister som inte klarar av att infoga andra aspekter än dem som drabbar dem personligen i sin syn på världen.
Jag är övertygad om att de flesta kan lyfta blicken utanför American Apparels senaste sexistiska reklam, däremot tror jag att det finns många som helst inte vill göra det eftersom det kräver självrannsakan i högre grad. Det kräver självrannsakan att se hur en själv bidrar till förtrycket av andra kvinnor, att se hur en hindrar breddning av feminismen genom att hålla fast fokuset vid frågorna som mest berör en själv och så vidare. Och självrannsakan är en obehaglig upplevelse. Men det en som feminist kräver av män, det vill säga att de ska inse sina privilegium och sin position i en förtryckande struktur, måste vi såklart även göra själva i de fall vi innehar samma position.
För mig är det angeläget att den feministiska debatten känns öppen för den som är intresserad, att den inte präglas av akademisk snobbighet och så vidare. Men jag tycker att det är skillnad på detta och att vilja vidga perspektiven utanför den väldigt snäva sfär som tyvärr tillåts dominera idag. Jag köper inte den här idén om att det främst hindret för detta är att det skulle vara för akademiskt eller komplicerat, snarare handlar det om den vanliga tendensen människor har att inte vilja se sina egna privilegium, eftersom det tvingar varje moralisk individ att också börja arbetet för att avsäga sig dem.
Du har rätt i att folk tenderar att fokusera på frågor som ligger dem nära. Det är liksom ingen slump att jag pratar mer om sexistisk reklam än kvinnomisshandel, trots att kvinnomisshandel är en viktigare fråga, enligt mig. Men jag pratar ju om det som ligger nära mig och misshandlad har jag aldrig blivit. Det är lätt att glömma bort sin privilegierade position. De fördelar vi har i livet glöms lätt bort när vi jämför dem med de nackdelarna.
Ja det är obehagligt att inse att den priviligerade position en innehar ofta direkt bidrar till reproducerandet av den underordnades position (vilket så är fallet enligt mitt perspektiv). Det gäller ju både kapitalism så även feminism. Vad gör en? Hur hanterar en sina privilegier? Här anser jag att en själv får fundera ut vilket politiskt väg som är den riktiga att gå utifrån den ideologi en (glömt uttrycket men eh) valt. Jag tycker du föregår med ett gott exempel som ofta diskuterar detta dilemma. Sen tycker jag inte alls att det är en nödvändighet att sådana komplicerade resonemang förs, Men, precis som du skriver, en måste kunna lyfta blicken från sitt eget perspektiv. Sätta sig in i andras situation. Feminism är inte statisk.
Jag tycker även att de små frågorna är viktiga, för allt hänger ju ihop. Men kopplingen mellan det lilla och stora görs ju så sällan. Utan jag får intrycket av att mycket handlar om enskilda individers privata neuroser där de inte ifrågasätter och problematiserar sina egna motiv samt agenda. I brist påpassande svensk översättning, många feminister är så bortskämda samt oblivious.
Förresten älskar jag följande inlägg, http://feministssa.com/2013/06/21/forget-the-skirt-arrest-the-fashion-police/ inte just posten i sig utan att de vägrat översätta den och anledningen till detta som anges nedan. Tycker det fångar vita feministperspektivet så himla bra.
* We have chosen to write the letter in three languages, English, Sotho and Xhosa. We do so because we believe that as feminists, specifically black feminists, we lose the debate even before we start if we use English. We need to be able to articulate this feminism in our own languages. We also wish to respond in a language that the people involved will understand. Thus we are not willing to translate the message into English. In this country, it should be easy for the English speakers to find someone to translate the bits they do not understand. This is an act that all other South Africans do on a daily basis, translating English into their languages. The reverse should also be possible and not peculiar.
He, he, det fungerar med ”en”, men blev först lite konfunderad över ditt språk. Känns lite avigt dock, men det är väl en vanesak.
Komplicerat? Handlar inte feminism om jämställdhet, jämlikhet. Alla är vi människor, men olika individer. Man måste alltid se till individ. Får aldrig generalisera. Dela in människor i olika kön, raser, nationaliteter, regionaliteter med vissa tillhörande generella psykologiska, intellektuella särtecken. Rasism i vardagligt tal. Att psykologiskt, intellektuellt göra skillnad på män och kvinnor är en sorts rasism. Vi är alla människor som bör ses helt jämlika. Ingen är förmer än ngn annan. Varje individ får vara hur den vill. Ingen bör ha ngr synpunkter på hur andra ska vara. Ja, är ngn våldsam försvarar man (en 🙂 sig självklart, men borsett från det, bör man alltså inte ha några synpunkter på sin omgivning, utan respektera alla. Svårare än så är det väl inte, teoretiskt?
Det hade varit jättebra om det vore så enkelt som du framställer det. Tyvärr funkar inte feminismen så, eftersom kvinnor strukturellt är underordnade män enligt feministiskt synsätt vilket är ingången till hela resonemanget.
http://kickanwicksell.wordpress.com/2013/05/07/varfor-inte-humanist-eller-jamstallhetsivrare-i-stallet/
Det inlägget förklarar ganska väl varför feminismen är som den är.
Visst, visst. Jag vände mig bara lite emot att den feminism jag tror ni talar om skulle vara svårbegriplig, vilket jag tycker Fanny antyder.
Men för att ta det du Schmenus är inne på: Svårigheten att förhålla sig till, och kanske teoretisera kring, verkligheten givet det ojämlika samhället, vilket Fanny också är inne på. Är det verkligen det? Det är väl bara att vara den man är? Behandla alla utifrån sitt feministiska eller jämlika perspektiv, och säga ifrån om man tycker ngt är galet ur det perspektivet, även om det givetvis kan kosta, karrärmässigt etc. Mer kan man ju faktiskt inte göra under rådande förhållanden, på ett personligt plan.
Jag har för det första inte sagt att det är svårt att förstå, bara att det finns en ovilja att göra det hos många män, eftersom det handlar om att ifrågasätta sin egen överordning. För det andra verkar du ha rätt dålig förståelse för vad feminism är.
Att få till en förändring är ju hela saken, och i det ligger självklart svårigheten, att få bort den där oviljan som du säger. (Inte i ngr teorier). Vem vill ändra ngt den inte ser ngt fel i? Alltså få människor inse att kvinnor generellt sett är underordnade män och att det bör förändras, vilket är grundtemat i de flesta feminismer. Det finns ju tom feminister som av naturen anser män och kvinnor vara olika, men att de kvinnliga sysslorna, den kvinnliga särarten bör jämställas med den manliga, särartsfeminism. Likhetsfeminismen, som menar att det är miljön och kulturen som format könsrollerna, och att de därför kan ändras ligger mig närmast. Men sedan finns ju en massa andra feminismer, radikalfeminism, anarkofeminism, queerfeminism, etc.
Jag tänkte egentligen inte kommentera din lite nedlåtande kommentar till mig. Men den visar att jag inte var så fel ute. Du vill se din feminism som lite exklusiv, lite svår, intellektuell. Med den lite esoteriska inställningen får du svårt att nå ut, övertyga och förändra. Men det kanske du egentligen inte vill, vad vet jag.
Tack för dina spekulationer.
Jo, ledsen. Jag hade inte väntat mig det avfärdandet. Du tar upp saker som intresserar även mig, tyckte det var lite kul. Men man ska väl inte förvänta sig för mkt. Ha det gott
Alltså, män kan såklart förstå feminism. Jag menar bara att de har mindre incitament att göra det. Blev dock irriterad på att du beskrev det som enkelt att förstå samtidigt som du gav en väldigt förenklad beskrivning av det.
Mats, du går in på en stor feministblogg som drivs av en oerhört insatt person som ofta skriver långa teoretiska resonemang om feministiska frågor, och börjar berätta och förklara för henne vad feminism är på ett extremt förenklat sätt. Och du förstår inte varför du får negativ respons?
Kunde det gillas skulle jag gilla det här. Tack!
Nu är det här överspelat. Men det du antyder MSM, på ett generellt plan, är något av det värsta jag vet. Att man ska förstå sin plats, jag verkligen hatar den attityden. Man ska bocka och buga och skrapa med foten, innan man kanske själv är etablerad auktoritet, och kan göra lite som man vill. Jag verkligen hatar det. Särskilt inom akademien är det utbrett, jag kunde bara inte med det. Jag respekterar alla och ingen. ALLA är mina jämlikar. Och är det inte lite det feminismen handlar om att inte finna sig i sådan paternalism?
I denna hierarkiska inklination ligger också svaret på varför världen ser ut som den gör: Icke-respekt för andra, vilken äger sin grund i egoism, människans yttersta drivkraft. Med respekt för andra, hos Alla, utan att förringa sig själv, skulle fred råda på vår jord. Men respekten för andra är en så mycket svagare drivkraft än egoismen, som springer ur viljan att överleva, att egoism och icke-respekt lätt tar över, särskilt i sämre tider.
Givet icke-respekt utvecklas viss hierarki. Med bara män eller bara kvinnor utvecklar sig viss hierarki. När grupperna slåss ihop är kvinnorna generellt lägre i hierarkin om vi ser till historian. Beror det på generna, eller är det slumpen, givet att generna inte spelar någon roll, som utvecklat patriarkatet? Enligt min strikta jämlikhetssyn måste det faktiskt vara slumpen. Männen fick någon gång övertaget och har det fortfarande. Jag skulle aldrig kunna erkänna att generna spelar roll. Det strider fullständigt mot min jämlikhetsyn.
MH tycker du kommer med intressanta kommentarer och håller med dig gällande din realistiska (realism dvs den politiska teorin) åsikt om människans natur såsom i grund och botten driven av egenintressen. Gällande hur patriarkatet uppkom vet jag inte ifall jag håller med dig, men tycker det intressanta är att se vilka strukturer och variabler som garanterar dess konstanta reproducerande.
Ja, det är ju lite märkligt, men vi känner ju inte historian så långt, definitivt inte den sociala biten. Stenåldern sägs ha varit ganska jämlik, innan dess vet vi närmast ingenting. Några matriarkat vet vi inte om, däremot fanns/finns det ursprungsbefolkningar som bla ärver på mödernet, där modern sätts i starkt fokus, men vilka ändå får sägas vara patriarkala i grunden. Och nu är det ju mer jämlikhet vi vill ha, inte att byta ut en hierarki mot en annan.
Hur som helst, förutsätter man ojämlikhet, i meningen intellektuell (genetisk) ojämlikhet mellan könen (generellt), så utfaller ett hierarkiskt samhälle, i den allmänna överlevnadskampen, i enlighet med den, ett patriarkalt kanske. Och detta fullständigt oberoende av om jämställdhet råder, män och kvinnnor anses lika mycket värda. Råder inte jämställdhet, blir samhället än mer ojämlikt, om män anses mer värda, om det nu är de som har en intellektuell fördel i hierarkiskt avseende. Anses kvinnor mer värda kan detta något uppväga utfallet pga den intellektuella ojämlikheten.
Förutsätter man jämlikhet, alltså intellektuell (genetisk) jämlikhet (generellt), så är det en öppen fråga (slumpen som avgör) vilket samhälle som utfaller, patriarkat, matriarkat eller jämlikt. Det bestäms i den allmänna överlevnadskampen, och av de värderingar som utfaller i den kampen.
Jag säger bara Gud förbjude att det föreligger en generell genetisk intellektuell skillnad mellan könen, då är vi dömda till patriarkatet. Men jag kan faktiskt bara inte tro det, när jag filosofiskt ser till hur fritt man kan tänka.
Kan inte riktigt släppa det här. Inledningsvis förutsatte jag jämlikhet, tänkte väl att eftersom Fanny skriver om jämlikhetsfrågor så ser hon väl folk som jämlikar också, och kommenterade hennes komplicering av frågorna. Jag ser det mer enkelt och tyckte Fanny komplicerade, i onödan. Och blev därför lite förundrad av hennes avfärdande av mig. Vi är ju jämlikar? Våra teorier är jämlika. Varför blir hon då arg? Hennes gillande av MSM kommentar ovan visar att jag misstog mig. Hon såg mig inte alls som jämlik. Jag mopsade mig helt enkelt ur hennes synvinkel, i god patriarkalisk stil. Jag tycker väl i senare kommentarer hon mildrat sig lite. Men det är ändå värt att notera, den jämlikhetsivrande står inte alltid för jämlikhet. Och ”mopsa” mig kommer jag fortsätta att göra, finns ingen annan väg till förändring, som jag tidigare skrivit.
Att ”mopsa” sig kräver att man slår underifrån, vilket jag inte anser att du gör. Jag upplevde snarare att du klappade Fanny lite på huvudet (t ex genom att förklara för henne vad olika feministiska inriktningar står för, som om hon inte vet det).
Det är nog lätt för en person ur en priviligierad grupp (i detta fall: män) att tycka att den underpriviligierade komplicerar det hela för mycket, när man själv inte har upplevt underordningen. Vadå, vi är ju alla människor oavsett kön, kan inte alla bara vara snälla mot varandra så blir allting bra! Jo, jättefint förstås, men då har man ju inte gjort någon analys, och så osynliggör man ju hela underordningen av kvinnan. (Och det kanske inte är så enkelt, jag kan själv känna igen mig i detta i den antirasistiska diskursen, ”men vadå, jag är färgblind, jag bryr mig väl inte om vilken hudfärg du har!”. Och det är väl FINT liksom men det hjälper ju ingen eftersom det osynliggör förtrycket av icke-vita. Vsg för liknelse.)
Så uppfattade jag det först också. Men ändrade mig alltså när jag såg kommentaren ovan. Skit samma. Detta är Fannys blogg, och jag borde väl ha läst av den lite mer innan jag eventuellt började kommentera.
Ja, i ngn mening är det faktiskt så enkelt som att om alla börjar vara snälla, respektera varandra så skulle allt bli gott. Men det kommer aldrig att ske. Utan det är disrespekten som råder, och den kan säkert förefalla intrikat innan man nystat upp den. Allt är enkelt när man nystat upp det, har svaret. Men jag förstår vad du menar, mänskligt socialt spel och handlande är komplext, tom irrationellt. Men enligt min mening går även det att nysta upp, spaltas upp i stora drag, även om irrationellt beteende inte till fullo kan förstås.
Håller helt med dej. Det är tungt med självrannsakan, men fan så viktigt. Skrev lite om hur en kan lyckas med självrannsakan: http://moralfjant.blogg.se/2013/june/sjalvrannsakan-ar-fett-obehagligt-men-sjukt-nodvandigt.html
Men skulle vara ännu najsigare att höra vad du tänker om hur en faktiskt rannsakar sig själv, får alltid så mycket nya tankegångar av att läsa dina inlägg.
Tror en stor del av anledningen till att jag bloggar relativt ”ytligt” om genus/feminism är att jag inte ORKAR sträva efter nyans, analys osv i min blogg. Min blogg har alltid varit min virtuella dagbok där jag skriver det som faller mig in, på fritiden, i den mån jag har ork (och den har på senare år varit väldigt knapp). Därför blir det sällan mer komplext på min blogg. Det betyder inte att jag inte privat funderar och diskuterar runt mer komplexa ämnen än shitty reklam, populärkultur och sånt, bara att jag sällan känner mig pepp nog att orka skriva ned det hela. Men så har jag aldrig heller påstått att min blogg är menad att vara ett inlägg i den feministiska debatten.