Att må bra.

Tja! Tänkte skriva lite om det här med att mår bra och så. Tar tillfället i akt att slänga in en egobild eftersom det handlar om mig 🙂

Som ni kanske vet så har jag inte mått så jävla bra det senaste året. I början av förra sommaren fick jag en panikångestattack, hade en massa ångest under hela sommaren som sedan kulminerade i utbrändhet i början av höstterminen. Utbrändheten övergick i en depression som jag nu fokuserat på att ta mig upp ur.

Nu börjar det bli bättre, jag har faktiskt mått ganska bra på sista tiden vilket känns fantastiskt. I mina ögon är det framförallt tre saker som har föranlett detta.

För det första; sjukdomsinsikt. Jag har mått dåligt under stora delar av mitt liv men jag har liksom inte fattat att det handlat om just att jag mår dåligt. Jag har tänkt att det är ”tonårsångest” eller att jag inte är tillräckligt ”positiv” och liknande. Eftersom jag växlat mellan perioder där jag är oerhört produktiv och väldigt glad så har jag inte sett det som ett så stort problem. Jag har tagit mig igenom det som jag behöver i och med att jag har haft förutsättningar att göra det (kommer från medelklasshem, haft en trygg hemmiljö och så vidare). I och med senaste brytet som resulterade i sjukskrivning så insåg jag dock att detta faktiskt är ett problem i mitt liv som jag är tvungen att hantera. Insikten var jobbig på många sätt men gav mig också verktyg att ta tag i problematiken.

För det andra har jag kunnat släppa känslorna av skuld och skam som är relaterade till att inte orka. Jag har slutat tänka i banor som att det inte är så synd om mig egentligen, att jag har det bra och så vidare. Jag har förstått att psykisk ohälsa kan drabba alla, även om det såklart spelar roll vad en har för livssituation. Helt enkelt, jag har börjat se hur jag faktiskt mår istället för att se hur jag borde må.

För det tredje så har jag börjat prioritera att vara snäll mot mig själv. Ja det låter som en jävla klyscha och det är det också MEN det har funkat väldigt väldigt bra. När jag inte har känt lust till någonting så har jag inte tvingat mig själv till att göra en massa jobbiga saker utan fokuserat på att göra det som jag mår bra av. Jag har släppt alla krav på att jag måste skriva, engagera mig och så vidare och istället typ… ”lunchat” med mina ”väninnor” och liknande. Jag har lagt all energi på att sluta må kasst utan att tänka på vad jag borde göra och fixa och vara. Jag har också slutat försöka tvinga mig själv att må bra när jag gör saker bara för att det är den typen av saker som en ”ska” må bra av, utan varit mer okej med att ”ja nu gör jag det här och det är inte så jävla kul men det håller i alla fall den värsta ångesten borta”, slutat känna ångest över att jag inte mår bra och så vidare. Jag har under inga omständigheter gått utanför min så kallade ”comfort zone” eller pressat mig själv på något sätt. Det kanske jag kommer behöva göra i framtiden men inte nu, när det jag måste fokusera på är att sluta vara deprimerad.

Att må bra handlar mycket om förutsättningar. Jag har haft förutsättningarna att faktiskt ta hand om och fokusera på mig själv och mitt mående, att rensa ut majoriteten av de saker i mitt liv som gjort att jag känt mig stressad. Alla har inte de här förutsättningarna. Däremot tror jag också att många går omkring och känner en massa stress och press över saker de faktiskt inte skulle behöva känna så inför, det har i alla fall jag gjort under stora delar av mitt liv.