Att vara ”okomplicerad” är att internalisera konflikten.

Snubbar vill ha en så kallat ”okomplicerad” tjej. En skön tjej.

Vad innebär det att vara en ”skön tjej”? Jo, det innebär att en internaliserar det patriarkala förtrycket och inte gör motstånd mot det på ett för snubben märkbart sätt. Det innebär att om han till exempel säger att det är jobbigt för honom att en gör en oskön sak, då säger en bara ”javisst” och ”naturligtvis” och sen går en hem och gråter eller pratar med en väninna för att kunna vara ”skön” dagen efter.

Killar gillar inte ledsna tjejer. De gillar inte att känna att de har gjort något fel i relationen. De gillar att känna att allt är helt okej, att hon underkastar sig frivilligt. Eller helst av allt att hon inte underkastar sig utan att det liksom bara ligger i hennes natur att hon är lite bättre på att höra av sig, lite bättre på att bekräfta honom, lite bättre på att ta hand om hushållsarbete och så vidare.

Kvinnan tvingas alltid internalisera konflikten. Det är hon som måste navigera mellan dels omgivningens krav på henne, hennes begär och hennes motstånd mot underkastelse. Han behöver inte bry sig så mycket, det enda jobbiga för honom är när hennes missnöje läcker ut, det är då hon är ”oskön”. Han struntar väl i om hon går omkring och oroar sig, så länge han slipper vara medveten om det.

Jag tänker att väldigt mycket av den manliga makten handlar om just att inte behöva tänka på vissa saker, eftersom kvinnor anstränger sig för att skona dem från detta. Kvinnor lägger energi på att undvika ”läckage” för att framstå som ”sköna” och ”okomplicerade”, och män kan gå runt och slippa ha dåligt samvete över den bristande jämställdheten i relationen. Män märker ju i regel inte av denna förrän den påtalas, och alltså framstår det för dem som att det är kvinnans missnöje snarare än situationen som sådan som är problemet. Resultatet blir att det åläggs kvinnan att hantera sitt missnöje på ett bättre sätt, snarare än att förändra situationen.

En av de saker som verkligen förstört mina relationer med män har varit just att jag inte har gått omkring och varit ”skön”. Jag har försökt, men ofta misslyckats. Detta har varit mot min vilja, alltså jag har verkligen velat vara ”skön” så att de ska finna mig bekväm att vara med, men jag har inte förmått mig. Jag har blivit grinig, arg, ledsen och så vidare. Jag tänker mig att om jag hade varit bättre på att dölja detta så hade jag säkert haft både längre och mindre konfliktfyllda relationer, alltså det som i samhällets ögon ses som ”bra” relationer. Men grejen är ju den att jag inte vill behöva internalisera den här konflikten, för det sker ju på bekostnad av mig. Det är ju jag som måste gå omkring och lägga band på mig själv och mina känslor.

Det sjuka är att detta anses vara ett helt normalt sätt att förhålla sig till relationer som kvinna. Att ständigt gå omkring och lägg band på sig själv för att inte uppfattas som jobbig är något kvinnor gör hela tiden för att bibehålla relationer med män.