Någon har skrivit till Lina att om hon var ett ”riktigt psykfall” så hade hon inte kunnat blogga. Termen psykfall är ju efterbliven och uttdaterad i sig, så personen är ju uppenbarligen en idiot. Men det jag stör mig mest på är den där grejen med att berätta för människor hur man borde agera i vissa situationer. Om man mår dåligt ska man bara ligga hemma och skära sig i armana, har man blivit våldtagen ska man inte ha på sig tighta jeans och så vidare.
Jag tycker att Lina svarar bra på det hela, hon skriver såhär:
Jag är inget psykfall.
Jag är en människa som brottas med existentiella svårigheter, Precis som så många andra, bara att jag inte är så skicklig som många andra.
För det är ju tyvärr det där med ”människa” som så många personer lyckas missa. När man blivit utsatt för en våldtäkt eller är psykiskt sjuk då är man plötsligt inte en människa längre. Man förpassas till att vara sin sjukdom eller till att vara ett offer.
Tänk om folk kunde se lite mer på psykiskt sjuka som människor som lever under vissa omständigheter, med vissa ”handikapp” om man så vill. Inte som en vandrande diagnos. Alla personer som lider av samma sjukdom är helt enkelt inte likadana, för det finns nämligen en person under sjukdomen. Hur mycket vissa människor än vill reducera bort det.
Det här är så fruktansvärt frustrerande. Jag har överlappande diagnoser (add+bipolär och posttraumatisk stress) och möter det här skitofta. Kommentarer som ”Du måste ha väldigt lite adhd då för det märks nästan ingenting!” Som att min sjukdom är en stor del av min personlighet. En skillnad med psykisk vs fysisk (gillar inte att sätta dem emot varandra egentligen) är att även fast jag är öppen med det och mina vänner vet så är det ingen som frågar hur jag mår i jämförelse när min kompis var svårt sjuk fysiskt. Det är inte som att man vill ha en massa ”åååh, stackare hur är det?” men jag har en allvarlig sjukdom jag med som förtjänar samma ”status” som andra sjukdomar. Sen är det väldigt fult att säga vad man har för problem för då räknas det som ursäkter till skillnad från när jag tex brottades med lunginflammationer och hade svårt att röra mig. Ok, nu blev det här en lång kommentar som kanske inte direkt handlade om ditt inlägg men iaf, hehe.
Det är konstigt det där. För några år sedan blev jag sjukskriven pga depression. Trots detta så kunde jag ju faktiskt gå utomhus då och då, men jag klarade inte av att jobba för det triggade min ångest. Så, ja, sjukskriven blev jag – men följde en kväll med när mina kollegor var ute och firade en på jobbet som fyllde år. Den här tjejen var också en vän till mig privat. Ändå blev jag ifrågasatt, hur kunde jag vara ute och äta mat med dem, var inte jag sjuk och borde stanna hemma?