När blev svaghet att stå upp för sig själv?

Dag efter dag blir jag mer och mer övertygad om att min kritik mot begreppet Starka kvinnor™ är alldeles riktig. Nu har det ju till exempel använts för att hylla en person som kan ”ta” att bli tagen på rumpan och alltså indirekt anklaga folk som blir upprörda över ett sånt tilltag för att vara mjäkiga. För om man är strong när man kan ”ta” att bli tagen på rumpan så är man ju svag när man inte kan ”ta” det.

Jag tror helt klart att Dirawi kan ”ta” att få en klapp på rumpan. Det kan, hör och häpna, jag också. Jag går fan inte hem och gråter om någon tar mig på röven, jag blir inte ledsen eller känner mig kränkt. Däremot blir jag förbannad för jag tycker inte att andra människor ska ta sig den rättigheten med mig. Men stark, det är man om man sväljer skit, inte om man säger ifrån. Då är man en mesig liten tönt som bryr sig om sådana småsaker som ens kroppsliga integritet.

Varför kallar vi människor som finner sig i sin situation för starka? För mig har styrka en annan innebörd: att kämpa för det man tror på. Inte att passivt svälja att andra behandlar en som skit. Passiv, det kan vem som helst vara. Det betyder inte att det är något fel med det, men det är inte heller en positiv egenskap. Vi kan dessutom över huvud taget inte veta hur en person som inte reagerar känner sig. Hen kanske mår skitdåligt egentligen, men gitter bara inte visa det.

Om det hade handlat om att vara mesig hade jag aldrig någonsin sagt ifrån för en rumpklapp, vet ni varför? För att den som säger ifrån, den får utstå så jävla mycket skit. Vi blir kallade rabiata, feministfittor, tråkiga, rigida och sist men inte minst blir vi kallade svaga och mesiga. Svaga eftersom vi står upp för vår rätt att bestämma vem som ska lägga sina händer på våra egna kroppar. Svaga för att vi får utstå mängder med glåpord för att stå upp för något vi tror på. Inte direkt så jag definierar svaghet, måste jag säga.

Det är alltid lättare att inte stå upp för sig själv, det är alltid lättare att sitta och le och ”ta” att folk hittar på det ena och det andra med dig. Det har inget med styrka att göra, det handlar bara om att det man får utstå när man står upp för sig själv är så mycket värre. Lättare då att inbilla sig att det är okej. Och vet ni vad, det är okej att man inte står upp för sig själv, men det är inte okej att klaga på folk som faktiskt gör det. På vi som står upp för rätten att ha våra kroppar ifred om vi vill.

Hanna Fridén har också skrivit bra om detta.