Har på sista tiden börjat känna något slags inre lugn (tänker att bilden ska symbolisera detta hehe) och börjat typ luta mig tillbaks och reflektera lite över det senaste året. Jag har haft en väldigt emotionellt omvälvande tid med mycket ångest inför saker och ting som till exempel Vad Jag Ska Göra Av Mitt Liv. Allting har känts så definitivt, alla beslut har känts så stora och avgörande, så det har slutat med att jag inte orkar med något alls.
De senaste månaderna har det känts som att jag levt i en mellanlandning. Jag har helt och hållet struntat i att reflektera över Framtiden och bara försökt ta mig upp ur ångesten och depressionen. Och nu när jag börjar må bättre så måste jag också börja fundera på de här frågorna igen.
Frågan är; hur gör en det utan att kasta in sig själv i en massa beslutsångest? Hur rör en sig framåt i livet utan att det behöver bli ett så himla stort projekt som en känner en jävla massa ångest inför? Jag vill kunna göra grejer som känns meningsfulla i stunden utan att det ska kännas som att jag liksom måste stanna där för all framtid.
Jag vill helt enkelt varken tränga undan de här tankarna på framtiden eller låta dem ta över min vardag. Det är en svår balansgång som jag försöker lära mig nu.
Jag vill också veta! Har ingen aning om framtiden och är verkligen vettskrämd över att mitt liv ska bli inaktivt, tråkigt och att jag ska tappa kontakten med alla mina vänner typ när min livssituation förändras.
Så sjukt svårt det där… Så lätt att ta sig vatten över huvudet, är precis i den situationen själv. Min taktik är att försöka bara ha planer för ett halvår i taget. Kanske ha lite öppna vaga planer ett år framåt, men att inte hänga upp mig för mycket på det. Jag tror att vi lär oss att tänka så sjukt mycket att vi måste ha Ett Mål och att alla Val vi gör är så sjukt viktiga. Och att vi måste ha kontroll över livet och göra det perfekt, och det är jäääkligt stressande att tänka att allting en gör nu kommer hänga efter en resten av livet. Men det finns så sjukt mycket tid! Och vi kommer liksom ha grymma meningsfulla liv även om vi inte gör De Ultimata Valen.
Så typ: vad vill jag göra just nu? Vilket liv är mitt drömliv just nu? Vad brinner jag för, vad vill jag lära mig, vad vill jag utveckla hos mig själv just nu?
Fick mig att tänka på den här serien också: http://www.smbc-comics.com/?id=2722
Exakt detta är vad som får mig också att vara sjukt deppig. Fastnar liksom helt i det där och har visserligen planer men de stora tidsperspektiven får mig att totalt fastna i nåt slags passiv-mode. Sjukt svårt detta.
För mig har det hjälpt att inse att ens beslut allt som oftast inte är oåterkalleliga, du kan välja om igen om du tar ett beslut som inte visar sig vara rätt. Det är okej att hoppa av en utbildning, det är okej att säga upp sig, att byta jobb, att vara arbetslös ett tag, att ta paus i förhållande etc. Och jag tycker själv att det är bättre att bara ta ett spontant beslut som känns okej för stunden än att invänta en eventuell superklarhet och passion om vad en vill för framtiden, då är ju risken att det inte blir någonting av någonting medan en inväntar denna eventuella insikt! Det händer ju mycket i livet även då en inte tar de ”stora” besluten i livet och inväntar med de ”små” besluten och man kan ju aldrig veta hur det kommer bli i livet även med de beslut en tar som känns helt hundra procentiga just då en tar dem.. Så gör det som känns bäst just nu och flyt med, det är mitt lilla livsråd.
Ett litet vackert citat från jag vet inte vad:
”Jag ångrar aldrig åren som slösades bort. Som syren i vinden.. ”
Felciterat, såhär var det visst: ”Jag ångrar aldrig åren som förgäves slösats bort som blom från vit syren”. (Av en rysk poet Sergej Jesenin 1925)
Påstående som innehåller ”måste” väcker min skepsis. Innan jag går vidare, jag vet inte vilken typ av frågor och utmaningar du föresatt dig att lösa, står en inför att bli utan bostad eller inkomst, självklart måste en då planera. Men mer allmänt på ämnet, men jag tror att det är problematiskt tankestoff och värt att undvika av följande skäl.
1. Det är en liberal aktivitet att planera för sin individualistiska livsföring. Medelklassen är ju mästare på området, de vet att de kan ta sig dit de vill, tyvärr är det oftast en helt fantasilös plats präglad av normativitet, överkonsumtion och karriärism.
2. Planeringen utgår från vårt idealjag. Det kanske inte tycks problematiskt i sig, men vi är samtidigt exponerade för en parallell verklighet, den mytiska utopin som marknaden alltjämt bombar oss med för att hetsa oss till konsumtion. Utifrån det tror jag att våra idealjag är mer eller mindre korrumperade till något orealistiskt. Bäddat för ångest.
3. Vi vet inte vad som gör oss lyckliga. Och då avses inte ”vad” som ”i vilka aktiviteter” för det har studerats och det finns ett gäng aktiviteter som skänker lycka, oftast genom altruism, skapande eller kontemplation, utan ”vad” som i att vi är värdelösa på att förutse hur beslut kommer att påverka vårt mående.
Så, ett kort, sannolikt otillfredsställande, svar, ifrågasatt, träng undan och lägg de tankarna bakom dig, och lita till att framåtrörelsen genom livet sker per automatik ändå.
Om en förlitar sig till vad som sker ’per automatik’ kan det bli så att en ignorerar att fatta beslut som en inte finner mod att fatta, & därmed följer andras automatik än sin egen drivkraft.
Utopiska idealjag & konsumtionsbombardering är inte någonting som absolut är närvarande, öht. är punkterna 1, 2 & 3 alternativ på hur det kan se ut men inte hur det ser ut.
One way that works for some people is to focus more on the journey rather than the destination. The longer you go in life the more that philosophy seems to make sense if you ask me.
hej, vad skönt att höra att du blivit lugnare 🙂 har säkert hört detta en milj ggr men jag tror det verkligen hjälper att tex springa/yoga för att känna sig mer i kontakt med typ dagen och sin egen kropp och känna ett större lugn och uppskattning för sig själv