Det har kommit intressanta reaktioner på mitt inlägg om barnförtryck. Det är kul att läsa era kommentarer kring detta.
Vissa undrar hur jag ser på att barn faktiskt är mindre mogna än vuxna, på det ansvar som vuxna har för barn och så vidare. Mitt problem är just uppdelningen mellan barn och vuxna och definierandet av barn som omogna och vuxna som mogna. Hela idén om att vara ”mogen” indikerar att en liksom skulle kunna bli ”klar”, som en frukt. Jag tror inte att det funkar så.
Vissa människor verkar se livet som någon slags linjär utveckling uppåt. Att en föds som ett blankt blad och sedan blir bättre och bättre, klokare och klokare. Så tror inte jag att det är, utan jag tror att människor har olika saker att säga beroende på bland annat ålder. Jag tror att en ofta har många insikter som en glömmer bort senare i livet. Jag kan till exempel ofta sakna förståelse för hur jag agerade som tonåring. Jag tänker att vi måste möta det här med ödmjukhet och respekt för barnets individualitet istället för att anta att vi vet bäst bara för att vi är äldre. Vissa människor förstår saker när de är 15 som andra inte förstår under en livstid.
Jag tycker att en kan erkänna att någon är svag och att denne behöver ens hjälp utan att definiera den såsom vi ofta definierar barn, det vill säga helt inkapabel att fatta egna beslut kring någonting i livet, okunnig och ”omogen”. Både ”vuxna” och ”barn” kan behöva vägledning, hjälp och stöd i livet, och vi kan ge det till både vuxna och barn utan att för den sakens skull förtrycka dem och pressa in dem i en roll som de egentligen inte passar i. När barn eller ungdomar försvarar sig och argumenterar så brukar detta inte betraktas som när en vuxen människa gör det, utan det brukar ses som något på sin höjd ”gulligt”, som ”lillgammalt” för att barnet liksom försöker gå in i en roll det egentligen inte passar i. Jag önskar att vi skulle kunna sluta tolka detta med tolkningsramar baserade på ålder och istället börja se det som uttryck för den människans individualitet.
Jag tror att rollen som ”barn” är extremt begränsande och ser viljan att pressa in alla i en viss ålder i den kategorin är ett slags förtryck, på samma sätt som det är ett förtryck att vilja pressa in alla som uppfattas på ett visst sätt i kategorin ”kvinnor”. Jag tror också att kategorin barn används för att förtrycka vuxna människor när de visar svaghet. Ofta gör en att en person beter sig som ett barn då denne är ledsen offentligt eller liknande. För mig är det något mycket tragiskt att dessa enligt mig helt naturliga och ofta nödvändigt beteenden kommit att ses som barnsliga och därmed opassande. Det är denna uppdelning jag vänder mig emot.
Barn måste börja ses som individer. Givetvis individer med en viss ålder som påverkar dem precis som till exempel kön eller hudfärg gör, men fortfarande som individer.
Jag håller verkligen med dig Fanny. Verkeligen. Och detta är även ett av huvudproblemen som jag känner med skolsystemet – hur barnen tvångsmässigt pressas in i jämnåriga grupper. Många barn vet knappt hur man umgås med jämnåriga. Gjorde en video för ett tag sen som berör det här att barn ofta ses som ”framtiden”. Det provocerar mig när man säger så, eftersom det är ett så urbota korkat resonemang: http://www.youtube.com/watch?v=yS4xwGqQPHU
Håller helt med! Det folk ofta blandar ihop, enligt min uppfattning, är respekt för barn som individer och det faktum att de inte klarar sig själva på så vis att de behöver hjälp att fixa mat och någon äldre person som typ ser till att det inte finns vassa prylar och livsfarliga saker framme (det här med självbevarelsedrift inte riktigt unga individers starka sida… Har jag märkt…) Sen är det ju himla trist att vi som är äldre inte får latja runt, larva oss eller leka pga får ju inte ses som barnslig.
Absolut, kunde inte hålla med mer. Det värsta jag vet är idén om att barn inte ska ”argumentera emot vuxna”, som om deras åsikter på nåt sätt var mindre värda. Där kan vi snacka förtryck. Och jag blir så irriterad, jobbar som färdighetstränare på ett företag som riktar sig främst till unga killar i ( kriminalitet o så, och dom jobbar med poänglistor. Bara det är skevt i sig, men vissa av grejerna dom ska göra för att ta poäng är bara så sjukt – ”argumentera inte emot” och ”var glad och positiv”. Liksom VAFAN!?
This! Minns att jag som barn upplevde det vara otroligt obehagligt att bli bemött med ”naaaaaw” så fort man försökte uttrycka något. Känslan av att inte vara värd att tas på allvar följer dessutom med en upp i vuxen ålder.
Aaaahhhh detta är så svårt! Jag jobbar med barn (och bor dessutom med samma barn och deras föräldrar, alltså mina arbetsköpare. Helt uppenbart ett totalt idiotiskt arrangemang), och jag känner att jag ständigt befinner mig i kläm mellan hur jag skulle vilja behandla barnen/vad jag skulle vilja att barnen uppmuntrades till osv osv och vad som krävs av mig som anställd.