Jag måste säga att jag tycker att det är INTRESSANT hur människor är så jävla taggade på att kritisera olika former av separatism men helt ointresserade av att förstå det som fenomen.
Såhär: separatism för mig är inte någon slutgiltig lösning, inte heller är det hela kampen. Däremot är det tyvärr nödvändigt i vissa sammanhang, att utesluta män. Detta beror på att män, även feministiska sådana, utsätter kvinnor för förtryck. När en man kommer ini ett sammanhang så blir det annorlunda. Samtalet blir mindre fritt, han får ett tolkningsföreträde, saker och ting viktas plötsligt om till hans fördel.
När det kommer till Rummet, en plattform för rasifierade feminister som har kritiserats för att de ”delar upp människor i ras” och utesluter vita från den antirasistiska kampen, så kan jag bara säga att jag ser det som ett stort misslyckande och är uppriktigt ledsen att Rummet behövs. Jag ÖNSKAR verkligen att det inte fanns ett sådant behov. Däremot inser jag att det här behovet finns, och jag ser det som att misslyckandet ligger helt och hållet på mig och andra som har samma position som jag, det vill säga är vita. Jag hoppas och tror att Rummet kommer att kunna bidra med mycket viktigt till feminismen som helhet, och därför är jag glad att de finns även om jag är ledsen för att det behöver finnas. Behovet hade dock inte försvunnit bara för att initiativet inte hade tagits, däremot hade nog många vita feminister kunnat gå omkring om varit omedvetna om behovet. Jag hoppas också att fler vita feminister kommer att tänka till kring anledningen till varför det behövs ett separatistiskt rum för rasifierade feminister.
Istället för att klaga på separatism så borde människor fråga sig varifrån detta behov kommer. Det dyker inte upp från ingenstans, utan det är en reaktion på ett förtryck som finns i samhället. Människor som blir uteslutna från separatistiska sammanhang uppfattar det ofta som att hela problemet liksom uppkommer i och med separatismen, troligen för att de inte behövt konfronteras med det tidigare. För den som upplever behovet av separatism är detta såklart löjeväckande, ty de har varit medvetena om behovet en mycket längre tid och troligen sökt andra vägar för att lösa problemet på. För mig var det länge en självklarhet att mäns närvaro skapar problem innanjag beslöt att söka mig till separatistiska sammanhang.
Visst kan en önska att det inte vore så, visst kan en önska att alla bara skulle leva tillsammans i någon jävla harmoni men så är det inte. Om en låtsas att det är så det fungerar så kommer det obönhörligen att resultera i att människor som blir utsatta för förtryck får bita ihop. Det går inte bara att önska en verklighet och sedan leva som om det var så, vi måste hitta strategier för att komma dit som är kopplade till den verklighet vi befinner oss i. Idag är en av dessa strategier separatism, och det beror på att den förtryckande gruppen tenderar att sätta agendan annars. En kan drömma hur mycket som helst om att det inte skulle vara så, men så ÄR det. Detta är upp till den förtryckande gruppen att lösa och inte upp till de som blir förtryckta.
Att du inte får vara med i ett separatistiskt sammanhang innebär såklart inte att du är utesluten från kampen, bara att du är utesluten från det specifika sammanhanget. Resultatet om du ska inkluderas överallt hela tiden kommer nog tyvärr att bli att de människor som upplever behovet av separatism blir uteslutna istället. Därför välkomnar jag separatism, även om den innebär att jag utesluts, ty jag inser att behovet inte kommer bli mindre för att jag kommer med mina illusioner om hur världen borde fungera.
Så skönt det var när jag erkände för mig själv att jag behövde separatistiskt häng och organisering eftersom jag då kunde göra något åt det.
Det är ju knappast (som vissa verkar tro) så att jag aldrig vill umgås med män eller lyssna på manliga artister etc utan bara så att jag som en kvinna i ett patriarkat ibland behöver en paus för att hitta styrka i mig själv med andra ickemän.
Det lustiga är ju att de flesta som klagar på separatistiska sammanhang själva inte ens vill vara en del av sammanhangen. Typ antifeminister som ändå inte vill delta i feministiska sammanhang och folk som inte bryr sig ett skvatt om antirasism som ändå blir kränkta över att inte få delta i Rummet.
Jag ser väl mest ett annat problem med Rummet, och det är just att alla vita utesluts, när det finns vita i Sverige med ”fel” nationella bakgrund, t.ex från Polen, Baltikum, Finland osv, som säkerligen fått utstå främlingsfientliga påhopp från etniska svenskar, men som ändå utesluts ur Rummet för att de är vita. Undrar bara vart dom har att vända sig.
Det är väl upp till dem att skapa sitt eget rum?
Varför? Syftet var väl att skapa ett separatistskt rum för människor som fått utstå strukturell rasism? Varför ska en av dessa delgrupper uteslutas då? Då skulle man väl kunna dela upp Rummet ytterligare för olika rasifierade grupper också, eftersom det förekommer rasism även mellan rasifierade?
Men begreppet rasifierad syftar väl till en person som -upplevs- utländsk genom sitt utseende? Polacker, finländare etc. har många gånger ljus hud och utsätt inte för den diskriminering som en mörkhyad person upplever.
Nej, det är ju sant iofs, men som du själv säger i kommentaren nedan hamnar man ju då mellan två stolar.
Så har jag uppfattat begreppet o problemformuleringen. Tycker det låter rimligt men är inte heller i en position där jag känner att jag utesluts från ngt jag behöver pga vit med rötter i Sverige.
Nej, alltså, jag känner mig inte heller utesluten, men som du sa, jag kan ju fråga Rummet om just det.
Rasifiering är inte nödvändtigtvis baserat på hudfärg. Om jag ska ge ett exempel så hade rasbiologiska institutet gjort en rad experiment på bl.a Samer under 1900-talet. Man mätte huvudlängd med tesen att ”raser med korta huvud” (samer i detta fall) var dummare än ”raser med långa huvud”. I slutändan kan vilken ”ras” defineras på vilken ansed skillnad som helst.
Som jag har förstått de fokuserar de på specifika uttrycksformer av rasism, men föreslår att du vänder dig t Rummet för mer utförligt svar på frågan.
Jo det finns rasism mellan rasifierade personer men det är historiskt de vitas fe i 99.9% av fallenl. Kolonialmakterna och den västerländska kulturen fördärvade mänskligheten. Kollar man historiskt bak så uppfanns rasismen av vita. Grekerna, romarna var de första rasisterna som utnyttjade rasifierade.
Jag sitter personligen mellan två stolar i den här frågan.
Jag har ljus hud och blåa ögon, men har rötter i mellanöstern.
Ingen tror att jag är där ifrån baserat på mitt utseende, men samtidigt så får jag känna på diskriminering när människor väl får reda på var jag har mina rötter.
Jag skulle gärna vilja vara med i Rummet, men fattar att det här inte är rätt forum för mig pga min hudfärg, vilket är synd.
Precis som du Fanny, blir jag ledsen av att det ens behövs.
Ja, förstår att deras definition av vem som är välkommen kan ställa till problem, men det är ju en annan kritik än den generella kritiken mot separatism.
Det var en sån befrielse när jag slutade känna skuld för att jag utesluter män i vissa sammanhang. Men det krävdes också en analys för att jag skulle förstå VARFÖR män blir så upprörda och ibland aggressiva när man utesluter dem. När jag insåg vad det berodde på kunde jag också släppa skulden.
Alla förtryckta grupper har rätt att ha rum som bara är deras. De som förtrycker borde försöka förstå varför de förtryckta inte vill ha dem i sina rum istället för att bli så himla kränkta och sårade för att de inte får vara med precis överallt. Det kan man känna till en början, men sen får man baske mig ta och sluta vältra sig i självömkan och utopiska idéer och titta på hur verkligheten ser ut för förtryckta grupper.
Men precis. De är så jävla kränkta och bara klamrar sig fast vid det. Jag blir galen.
Ja, det är så himla sorgligt att separatistiska rum behövs, men det gör de absolut. Jag har först på senare år, i samband med att jag upptäckt feminismen, också fått nya verktyg att analysera min situation som rasifierad svensk och jag har äntligen kunnat börja rikta min ilska över den rasism som har drabbat mig hela livet utåt, mot den strukturella rasism som pyr i varje liten vrå, istället för inåt, som jag gjorde länge, länge. Jag ser verkligen hur initiativ som Rummet kan vara oerhört positiva för oss som behöver dem.