När jag var yngre var det jätteviktigt för mig vad folk tyckte om hur jag såg ut. Inte bara människor jag hade någon slags sexuellt intresse i, utan alla. Det var en viktig del av umgänget att dela ut komplimanger och att få dem, det var viktigt att bli bekräftad för sin sminkning, frisyr och sina kläder just den dagen och så vidare.
Jag sminkar mig fortfarande och så vidare. Faktiskt ganska ofta nu för jag tycker om att känna mig fin. Och det är klart att det i förlängningen beror på att jag värderar vad andra människor tycker och tänker om mitt utseende. Men själva bekräftandet är mycket mindre viktigt nu än tidigare. Det är inte viktigt att få höra ”vad fin du är”. Jag menar, det är klart att jag vet att jag ser bra ut när jag klätt upp mig i det syftet.
Många personer har komplimerandet som en naturlig del i sitt sätt att umgås, och framförallt hälsa på, andra. När jag hör sådana samtal så förundras jag. Jag blir själv närmast obekväm när någon säger att jag är fin, och att säga det till någon faller sig över huvud taget inte naturligt längre.
Det spelar helt enkelt mindre och mindre roll vad andra tycker, det blir mindre och mindre viktigt att ständigt få bekräftelse.
Hur har er relation till utseende och bekräftelse förändrats?
Jag har en komplicerad relation till utseende och bekräftelse eftersom jag har ett funktionshinder. Jag har alls inte fått höra att jag är fin på samma sätt och lika ofta som mina vänner har det. Det har inte lika stor betydelse för mig nu som när jag var yngre, men jag har fortfarande en ganska komplicerad relation till mitt yttre.
Just bekräftelsebehovet är en av de mest destruktiva delarna av den kvinnliga könsrollen. Det värsta är att den till nästan 100% upprätthålls av kvinnor. Det är huvudsakligen kvinnor som hetsar andra kvinnor att ständigt söka andras bekräftelse och då framförallt via utseendet. Det är ofta hemskt hur kvinnor behandlar varandra. Killar verkar vara mycket mer tillåtande mot varandra.
Klarar inte av det. Jag har mycket svårt för komplimanger, inte att ta in dem eller bli glad för dem, men att hantera dem. ”tack” är till exempel ett sjukt jobbigt ord, därför lyckas jag nätt och jämnt få ur mig ett ”jag vet” eller ”eller hur” när komplimanger ges. Tanken slår mig heller aldrig att ge komplimanger, tycker jag någon ser bra ut, eller bara ser fräscha ut någon dag, så tänker jag det kanske för mig själv, och släpper det sedan.
Nu läste jag precis om frågan och insåg att jag inte har något svar på den än haha. Är 19, och vet att jag aldrig haft något vidare bekräftelsebehov vad gäller utseende o dyl. Men det kanske ändras, vem vet. Förhoppningsvis inte.
Jag hatar att få komplimanger för mitt utseende, eftersom det påminner mig om att andra människor ser på mitt yttre & bedömer det. Hade otroliga komplex för mitt utseende under tonåren (dysmorfofobi) & även om jag kommit över det nu, så tycker jag inte om att folk drar uppmärksamhet till hur jag ser ut.
Ger inte heller utseendekomplimanger. Mest för att jag helt enkelt inte är sådan, det faller sig inte naturligt för mig, men också för att jag alltså vet att det inte alls är så att ”alla” blir glada över att få sitt utseende värderat (Det är ju annars vad folk som gillar att ge komplimanger försvarar sig med – att alla blir jätteglada över att få dem.)
Jag har egentligen aldrig fått höra att jag är fin sådär som andra verkar ha haft det, det har aldrig funnits naturligt i min umgängeskrets eller min familj. Därför har jag inte heller brytt mig så mycket. Jag blir mest förvånad om jag får en komplimang, och glad förstås. Men det är väldigt oladdat för mig. Tycker ju dock det är kul ifall jag faktiskt har ansträngt mig och t ex sminkat mig eller fixat håret (för en gångs skull) att få höra att folk lägger märke till det, men det har så lite att göra med min självbild.
Ja, det kan ju vara trevligt att få höra men jag känner absolut inget behov av det.
Jag hade svårt att ta emot en komplimang som ungdom, jag försökte förneka eller vifta bort det när någon gav komplimanger på min klädsel, frisyr och dylikt. Men det var grundat i en egen osäkerhet, i dåligt självförtroende. Jag tyckte inte jag såg bra ut, jag kunde inte tro på komplimangen när jag fick en. Idag tar jag gladeligen emot komplimanger om att jag ser bra ut, om att jag klätt mig stiligt eller att jag lagat god mat eller så. För jag vet själv när jag t.ex. ser bra ut, så om andra vill visa vänlighet och ge mig en komplimang så känns det inte alls konstigt eller fel! Faktiskt är det snarare så, att om du inte kan ta emot komplimangen så är det litet ohyffsat mot den personen som komplimerade dig. Det är som att säga ”Nej, du, jag ser inte alls bra ut och din komplimang kan du ta tillbaka”. En människa som vill vara vänlig och visa uppskattning inför dig och vi rynkar på näsan och tycker allt att komplimanger är något fult och illaluktande i samhället?
Ja, idag verkar komplimanger vara något nästan fult. Att kritisera något eller någon är tidens melodi: Internet kryllar av människor som sänder ut sina kritiska åsikter om politik, film, personer; allt! Och det är alla okej med! Man menar att det är bra med ett kritiskt förhållningssätt, att det visar på att man inte köper något rakt av bara. Och jag håller med detta, till en viss del. Men komplimanger är plötsligt något man avskyr, något som cementerar vår egen ytlighet och något som vi bara blir obekväma inför. Varför?
Kommentarerna innan min berättar om ett par extrema exempel: någon har svårt att förhålla sig till komplimanger för ett funktionshinder, en annan hade en allvarlig diagnos kopplad till sitt utseende. Men så var det någon som drog frågan bort till feminism-området och skrev att bekräftelsebehovet är bland det mest destruktiva i kvinnors könsroll. Jaså? Ja, kanske, men det talar inte riktigt om varför komplimanger skulle vara något fult eller dåligt. Visst är bekräftelsebehov något destruktivt om det går för långt och blir för dominerande i din vardag, men samma sak gäller för potatischips. Alla människor har ett behov av bekräftelse, vi vill uppskattas av andra i det vi gör och dem vi är. Vare sig det handlar om en tavla vi målat, eller om vi ”målat” oss själva i ansiktet med smink. Det kan gälla ett plagg du själv sytt eller bara att du köpt något nytt på H&M som du är så nöjd över, så du önskar att få litet bekräftelse av andra. Det är inget onyttigt eller fel på detta, utan en grundläggande del i vårt beteende och en grundpelare i vårt sociala samliv!
Jag måste säga att det är att göra en stor sak av det, när vi börjar se på komplimanger som något vi bör ifrågasätta och kanske till och med ogilla. När vi börjar dra paralleller mellan komplimanger och kvinnoförtryck blir det löjligt. Visst finns den aspekten med när vi ger en komplimang, visst handlar det om bekräftelse och visst kan det vara tråkigt med ett alltför utseendefixerat samhälle. Men då har man glömt funktionen av en komplimang, man har glömt dess ursprungliga innebörd: Att visa andra människor uppskattning. Om vi inte låter någon fixering av vad andra tycker, gå för långt, så tror jag vi klarar oss bra med att höra andra säga att vi är vackra, att vi ordnat håret väldigt fint i dag eller att den där tröjan var mycket snygg.
Dessutom finns det en väldigt vetenskaplig förklaring till varför vi är så utseendefixerade i vår ungdom och varför vi släpper detta mer och mer ju äldre vi blir. Kika på denna video och bläddra fram till ca. 3:53 i den (eller se hela, den är väldigt underhållande): http://www.youtube.com/watch?v=Af3ZG47oT7I
Jag finner det ”förundrande” att vi verkar ha så lätt till att klaga, kritisera och förkasta men så svårt att omfamna, uppskatta och uttrycka oss positivt om andra! Tack för mig. Och tack för en välskriven blogg!
Jag har inget emot komplimanger per se, däremot är det problematiskt när det är det primära sättet man bekräftar varandra på. T.ex. att visa intresse är enl mig mkt trevligare.
Jag tycker, på ett sätt, också att det är relativt viktigt för mig att känna mig fin, men jag vill samtidigt helst inte höra det. Det låter möjligen lite konstigt, men jag har verkligen inget behov av att känna mig uppskattad på det sättet, och även om jag på ett sätt tycker att det är rätt trevligt att höra att jag inte ser ut som en påse skit generar det mig mest. Sen brukar jag i princip alltid bära smink (eftersom jag tycker att det är ett oerhört simpelt och kul sätt att uttrycka sig på, och för att jag är intresserad av just det personliga, estetiska, uttryckssätt), vilket gör att jag oftast ser likadan ut oavsett om det handlar om vardag eller fest. Det gör också att jag kanske snarare skulle få en reaktion om jag gick ut helt osminkad – även om det givetvis också sker. Nåja, det är ett intressant ämne att tänka mer kring, just det där behovet av att ständigt få bekräftelse av alla andra är onekligen svårt att arbeta bort.
Jag har nog aldrig lagt mycket värde i mitt utseende, men har ändå alltid blivit glad när jag fått en komplimang osv. Det vill säga ända tills jag blev så pass medveten som jag är nu om feminism, könsroller och hur utseende och bekräftelse på utseende påverkar kvinnor. Nu för tiden är jag likgiltig inför komplimanger och jag säger aldrig ”tack” eller svarar alls på den sortens kommentarer. Jag försöker också att inte ge komplimanger på människors utseenden, utan på deras egenskaper enbart osv.
Mitt förhållningssätt kring detta kan göra folk lite frustrerade, som exempel kan vi ta en lite äldre kompis jag har (tror nämligen att äldre är mer angelägna att komplimera tjejers utseende) som gång på gång på gång ska kommentera mitt utseende och väntar sig en reaktion av något slag (antagligen att jag ska bli överlycklig att han tycker att jag är snygg) och blir väldigt förvånad/frustrerad när jag inte säger ett ord om det.
Det har förändrats på det sättet att jag sminkar mig för mig själv, att jag kan gå utan smink till jobbet, att jag klär upp mig för att det är kul. Däremot har jag fortfarande ett vidrigt bekräftelsebehov, känns som att mitt enda glädjeämne är att få komplimanger för min still eller att folk re-bloggar mina bilder på tumblr. Eller, det finns andra saker som gör mig glad men ingenting kan jämföras med bekräftelsetrippen.