En väldigt dålig sak att vara i det här samhället är att vara ”bitter”. En får absolut inte vara bitter över att ens liv är dåligt på olika sätt, utan en ska ta sig i kragen och tänka positivt och allt det där istället.
Jag förstår att bitterhet är skrämmande för vissa människor som försöker hålla skenet av att de lever ett bra liv uppe. De flesta har någon anledning att vara bittra över sin tillvaro, men eftersom det anses så himla viktigt att vara nöjd med det för att vara en ”lyckad” människa så trycker många bort detta.
Och det finns ju såklart en politisk anledning till att det ser ut som det gör. Bitterhet grundar sig i missnöje, och framförallt missnöje över krossade förväntningar, över att en upplever sig ha blivit hindrad i livet och orättvist behandlad. Bitterheten grundar sig alltså på tanken att det skulle kunna vara annorlunda. Och att formulera denna tanke, det är subversivt. Att säga ”jag vill mer i livet”. Därför måste dessa tankar kvävas i sin linda, reduceras till enskilda individers oförmåga att ”acceptera livet”.
Det sägs att en ska kunna ”acceptera” att livet är orättvist och dylikt, men varför ska en göra det egentligen? Vem tjänar på att en accepterar det som är dåligt i samhället? Kanske en själv, på kort sikt, eftersom en slipper gå och grubbla på vissa saker, men på längre sikt är det såklart de som tjänar på den rådande samhällsordningen, någon som oftast inte är en själv. Givetvis vill de att vi ska tänka att vi blir lyckligare av att inte grubbla över varför världen ser ut som den gör och hur det skulle kunna vara annorlunda.
Jag tänker att det kan vara väldigt smärtsamt att inse hur mycket onödigt lidande som finns i det här samhället, samtidigt tror jag att det är nödvändigt för att vi ska kunna nå förändring. Och där spelar just bitterheten en viktig roll, att våga visa öppet att en faktiskt är jävligt missnöjd med hur saker och ting ser ut.
Vad skönt att höra dig säga så.
Hela mitt liv har jag försökt att inte vara bitter, men varför?
Och alla gånger jag sagt till min dotter att livet ät orättvist….varför?? nu får det bli ändring!
Jättebra skrivet. Stör mig skitmycket på folk som vill att man ska tänka positivt och inte gnälla. På mitt jobb är det jättemycket det stuket från ledningen. Det känns som att man ska sopa alla problem under mattan och så kommer det bli bra, typ! Och om man ska lägga kraft och energi på nåt så är det ”att bli lycklig” genom att typ börja träna mer, hålla på med mindfulness eller liknande istället för att faktiskt göra nåt åt grundproblemet (för låga löner och för lite att säga till om).
Jag gillar verkligen den betydelsen av ”acceptans” som används i terapi, och inte som det används populärt. För det betyder typ att faktiskt verkligen se saker som de är, att inte titta bort eller låtsas bort. Inte att man behöver _gilla_ det man ser, men att man ser verkligheten som den är.