Bloggutmaning: en feministisk agenda. Bostadsmarknaden.

Ämnet för veckans avsnitt av bloggutmaningen En feministisk agenda är bostadsmarknaden.

Bostadsmarknaden är på många sätt en angelägen feministisk fråga. Det är relevant för kvinnor att kunna hitta en bostad till ett rimligt pris om de behöver undkomma förtryck i sina relationer. Att lämna en man som behandlar en illa är inte lätt, och svårare blir det om en inte har någonstans att ta vägen.

Jag tänkte dock fokusera på något annat, och det är kärnfamiljsnormen och isolation, och hur den hänger ihop med bostadsmarknaden.

En viktig faktor för hur vi organiserar våra liv är hur vi bor. Vem en bor tillsammans med spela stor roll för ens vardag. Om en bar tillsammans med en person en har en romantisk relation med, om en bor tillsammans med vänner och så vidare avgöra mycket av hur ens liv kommer att se ut.

Såsom bostadsmarknaden ser ut idag är det som främst erbjuds boenden som är skapade för par och kärnfamiljer. De flesta bostäder har ganska få rum, och är disponerade på ett sätt där ett par förväntas bo i ett av rummen. Den som önskar bo med en större mängd människor får svårt att hitta något passande.

Det finns också lagstiftning där personer som lever under äktenskapsliknande förhållanden får olika särbehandling när det kommer till bostäder. Som sambo har en mer rättigheter gentemot den en bor med än som inneboende. Detta är lagstiftning som binder människor starkare till varandra bara på grunderna av att de bor tillsammans under ”äktenskapsliknande förhållanden”, vilket i princip innebär att en har sex.

Detta gör att människor mer eller mindre frivilligt ofta landar i att bo endast med den person de har en romantisk relation med och ens eventuella barn. Detta är i sin tur en ypperlig ingång till kvinnoförtryck. Isolation är ett av de första stegen i normaliseringsprocessen, och detta underlättas såklart avsevärt av att en bor isolerat tillsammans med den eventuella förövaren. Men det är inte bara vid misshandel detta blir relevant, utan även när det kommer till vanligare former av kvinnoförtryck, som till exempel att kvinnan får ta det största ansvaret för hemmet. Om det fanns fler personer, fler infallsvinklar, i hemmiljön så skulle det kanske bli lättare att hantera den här typen av problem. Jag tänker till exempel på hur mycket stöd jag får från min vän som bor tillsammans med mig och min partner när det kommer till frågor som rör fördelningen av hushållsarbete, och hur mycket mindre arbete det blir per person när en är tre som delar istället för två. Jag tror att det är positivt för alla att få fler infallsvinklar på saker och ting som äger rum i hemmet än bara ens egen och ens partners, och detta underlättas markant av att hemmet delar med flera vuxna människor.

Men det handlar inte bara om kortsiktiga fördelar för enskilda kvinnor, utan om att kärnfamiljsnormen är en av de normer som starkast upprätthåller patriarkatet. Normen att vi ska organisera vårt liv utefter den (enda) människa vi har en romantisk relation med, och inte efter till exempel våra vänner. Normen att det är den personen som vi är kära i som ska vara den viktigaste i våra liv.

Jag tänker mig att om det fanns fler bostadslösningar som uppmanade till större kollektiv, till exempel kollektivhus med gemensamma ytor eller helt enkelt fler större hyreslägenheter, och om det fanns lagstiftning som i högre grad tog med sådana alternativ i beräkningen, så skulle fler människor kunna välja bort att bo under kärnfamiljsliknande förhållanden, och jag tror att det skulle bidra mycket till ett samhälle där kvinnor var friare och i högre grad såg som individer snarare än som en mans tillhörighet.