Bra jobbat.

Jag tvingade mig själv att åka hit för att jag visste att det fanns ett behov. Ett behov av att släppa taget, lämna min trygghet hemma i Sverige. Jag hade redan från början målsättningen att inte återvända någon gång under min tid här.

Innan jag åkte så umgicks jag med en liten skara personer och jag var ofta ensam, sa ofta nej, orkade sällan. När jag åkte fick jag träffa nya människor och testa mina gränser. Det har betytt mycket för mig.

Att resa kanske inte är rätt för alla, men för mig har det verkligen varit nyttigt att komma utomlands. Att komma någonstans där jag inte känner någon och få starta om på nytt. Upptäcka vilka delar av mig som finns där i grunden och vilka som bara är ett resultat av mitt umgänge.

Till min glädje har jag märkt att mitt intresse för att politik och samhällsfrågor finns kvar, fast jag inte har kunnat lufta det på samma sätt så har jag ändå underhållit det. Jag har på ett helt annat sätt lärt mig att se värdet i diskussioner och nya tankar i sig, inte bara som något jag ägnar mig åt för att få status. Jag känner också att jag har blivit bättre på att se andra människor, men framförallt på att se mig själv.

Jag tycker om mig själv nu. Inte på det där hybrisartade sättet som jag kunde gör innan, där jag tyckte att jag var bättre än alla andra samtidigt som jag på ett sätt hatade mig själv. Nu känns det mer balanserat. Jag vet om mina fördelar och nackdelar, jag har aldrig komplex för saker och ting längre, varken min personlighet eller mitt utseende.

Det har varit svårt och jobbigt och jag har saknat mitt hem så mycket, men det har varit värt det. Jag känner mig mycket starkare nu. Jag är stolt för att jag vågade åka trots att jag hade möjligheten att stanna kvar och jobba i Sverige. Jag är stolt för att jag vågade tvinga mig själv till något som jag visste skulle bli svårt och jobbigt. Jag är stolt för att jag inte bangade ur och åkte hem.