”Bra män” som inte respekterar andra människors vilja.

För en tid sedan fick jag en förfrågan från en man som löd typ ”det finns faktiskt bra män därute. Jag är en av dem. Jag tycker du är attraktiv och vill gå på en dejt med dig”. Detta händer då och då, jag har ingen aning om dessa människor är seriösa eller om det är någon antifeminist som vill jävlas, men hur som helst så svarade jag typ ”bara det faktum att du ens skriver detta till mig visar att du inte är en bra man”. Senare frågade en person vad jag menade med det, om det inte var ”snällt” av den här personen att skriva att jag var attraktiv och så vidare. Varför kunde jag inte uppskatta att någon visade intresse?

Problemet med den här typen av ”intresse” är att personen ifråga uppenbarligen inte är tillräckligt intresserad av mig för att bry sig om något av det jag uttrycker att jag faktiskt vill med mitt liv. Jag har flera gånger skrivit om att jag inte vill ha kärleksrelationer med män, att jag inte vill blir raggad på och så vidare. Detta kan en tycka vad en vill om, men det är hur som helst min önskan och den har jag uttryckt mycket tydligt flertalet gånger. Jag förstår inte hur det skulle kunna gå någon som har minsta lilla intresse i mig som person förbi.

Att då hävda att en är ”intresserad” av mig för att sedan gå emot min uttryckliga vilja och försöka pracka på mig någon slags heterosexuell praktik är vidrigt. Det är att redan från första början, i den första kontakten, visa på att min åsikt inte betyder någonting.

Dessvärre är det ofta såhär ”intresse” eller ”kärlek” ser ut i patriarkatet: det spelar ingen roll om en uttrycker att en vill det ena eller det andra, en förväntas ändå vara tacksam över att en man uttrycker sitt intresse för en eller komplimerar en för vissa attribut. Även om jag uttryckligen säger att jag inte vill ha en viss form av uppmärksamhet så får jag den ändå och jag har ingenting att säga till om saken. Jag ska rentav vara tacksam för att någon ändå vill ge mig den uppmärksamheten.

Detta baserar sig på idén att jag inte skulle veta vad som är bäst för mig, utan att jag skulle behöva en man som ska informera mig om det, som ska övertala mig till att göra saker jag flertalet gånger uttryckt att jag inte vill. Att den mannen, som inte ens träffat mig, skulle ha större insikt i mitt känsloliv än vad jag själv har. Det ska fan till en man för att kunna ha så höga tankar om sig själv.

Om en man verkligen vore intresserad av mig som person så skulle han inte gå emot min uttryckliga vilja. Det finns gott om sätt att ta kontakt med mig som inte är att fråga ut mig på en dejt eller säg att jag är attraktiv. En skulle till exempel kunna diskutera det jag skriver med mig, det vore att visa något slags intresse för vem jag är istället för att försöka pressa in mig i en heterosexuell mall innan en ens har träffat mig.

Problemet med att ta kontakt på det här sättet är att det är objektifierande. Det är att säga: jag vill ha dig på det här sättet, jag vill att du ska fylla upp den här rollen i mitt liv och om du inte är intresserad av det är jag inte intresserad av dig på något sätt. Varför skulle jag ha något intresse i den formen av kontakt? Vissa verkar anta att bara eftersom jag är kvinna så handlar mitt liv om att hitta en man som ska fylla mina behov, och om jag inte aktivt letar så är det för att jag helt enkelt bara inte vet mitt eget bästa.

Detta hänger också ihop med idén om ”svårfångade” kvinnor, alltså kvinnor som avvisar mäns närmanden. I romantiken tas detta inte för ett nej, utan det ses som ett hinder som måste övervinnas. Kvinnan måste övertygas till det ena och det andra, och i slutet får de varandra och alla är lyckliga. Mannens tolkning av verkligheten ”vinner” över kvinnans, hon blir ”motbevisad” eller snarare övertalad. Hon får veta att det är fel av henne att vara cynisk och avvisande.

Hela den här grejen hänger såklart ihop med vad vi kallar våldtäktskultur; kvinnor anses inte kapabla att fatta sina egna beslut och speciellt inte när det kommer till kärlek eller sex. Istället ska män komma in och berätta för dem vad de ska känna tycka och tänka om olika saker. Män ska bryta ner deras skyddsmurar genom att lova än det ena, än det andra.

Jag antar att det för vissa finns en slags lockelse i att försöka övertala kvinnor som uttryckligen säger att de inte vill befatta sig med sådant. Det är väl en ”utmaning” att försöka bryta ner lagret av manshat och ”bota” kvinnan. Helt i enlighet med romantiska idéer om att män ska rädda kvinnor genom att ta sig igenom diverse hinder så gäller detta även när hindren utgörs av kvinnans egen vilja. Det spelar ingen roll om det är en elak drake eller kvinnans cynism, det är ett hinder som ska röjas undan av mannen som helt enkelt vet vad som är bäst. Han ska rädda kvinnan ur sin situation, vad hon tycker och tänker om den kvittar honom. Han ska erövra henne, han ska komma åt henne, kosta vad det kosta vill.

Kanske har jag fel om män, kanske finns det någon man där ute som bara är rätt för mig, som kommer lyfta mig, men det är i så fall något jag behöver upptäcka själv och inte något jag ska bli övertalad till. Det är ingen mans uppgift att ”bevisa” för mig att jag har fel. Den man som tror sig veta mer om mina behov än vad jag själv gör har diskvalificerat sig redan från första början.

Visst kan det finnas bra män där ute, men grundläggande för det är att personen faktiskt bryr sig om och respekterar andra människor. Att bara utgå från att en vet vad som är bäst för en annan människa och klampa in i dennes liv utan att be om lov är inte att vara ”snäll”, det är en våldshandling. Kan hända så fungerar detta ibland, precis på samma sätt som en kan njuta av ickekonsensuellt sex. Det gör inte att det inte är en gränsöverskridande och patriarkal handling. Det handlar fortfarande om dominans, om att ta sig rätten att bestämma vad någon behöver och klampa in i dennes liv och ”ge” den detta utan att bry sig om det faktiskt är efterfrågat. Jag kan för mitt liv inte begripa varför jag skulle uppskatta ett försök till detta. Det spelar ingen roll om personen frågar om lov, om det han erbjuder är något jag flera gånger innan tackat nej till.

Om du ser dig som en ”bra man” är ett första grundläggande steg att respektera andra människors uttryckliga vilja. Om någon säger att hen inte vill ha något så utgå inte från att hen visst vill ha det. Försök tänka att du inte vet allt om andra människors behov eller vilja.