Jag skulle så gärna vilja skriva något som var sådär som att fläka upp ett öppet sår i mitt inre och bara låta alla människor se och förstå vem jag är. Låta dem få alla lösrycka ogenomtänkta svar på alla sina frågor, allt jag någonsin tänkt om mening med livet, universum och allting.
Jag skulle vilja öppna upp min skalle och fästa mina nervtrådar på min omgivning och känna den utan att något gick fel vid överföringen. Känslan av att känna är en fantasi som förföljer mig, jag har känt det en gång och vill känna det igen. Kanske ska jag beskriva det såhär: att släppa all jävla kontroll och skita i vad som händer och att i det ögonblick när man släpper taget ändå vara den som är mäktigast på hela jävla jorden. Att vara den som är svagast i hela världen, men trots sin svaghet eller kanske tack vare den vara den som är starkast.
Den känslan förföljer mig. Jag vill uppleva det igen och igen och det är väl kanske därför jag älskar ångest och ilska så mycket som jag gör. Ångest utgör en närmast pervers njutning för mig. Jag älskar att simma runt i mitt lilla träsk av själv- och folkförakt och bara njuta av alltings jävlighet. Älskar att sitta och hata livet tillsammans med vänner på fyllan. Älskar att säga att livet är ett enda långt antiklimax och mena det. Älskar att sjunga med i ”shoreline” och mena vartenda jävla ord jag skriker.
Ofta säger jag att jag vill dö, att jag vill lämna den här jävla världen. Fast egentligen vill jag inte fly från världen jag vill krypa längre in i den, gömma mig i den som en filt. Jag skulle vilja att man kunde täcka av allting som man kan flå en kropp. Jag skulle vilja ta verkligheten och skära upp dess skinn. Jag tänker mig det inte som att ta av en mask utan snarare som att gräva ett jävligt djupt och kladdigt hål, dra i tarmar och inälvor och bara hitta nytt och åter nytt. Att inse att det inte finns någon verklighet att åskådliggöra utan att man måste gräva och att nu när man har tagit av den skinnet finns inget annat att göra. Att inse att det inte finns något slut eller någon början utan bara oändligt många svar och att man aldrig kommer kunna ställa tillräckligt många frågor.
Att penetrera verkligheten och känna den och det är väl det som är känslan jag talade om innan. Känna känslan av att man har alla jävla svar och vet allt om hela jävla världen och att det enda man behöver göra är att sträcka ut sin hand och grabba tag i dem. Att det inte finns några hinder mellan mig och verkligheten.
Jag misstänker att jag skulle kunna vara en jävel på att skriva skönlitterärt och skulle gärna skriva men jag orkar aldrig sätta mig ner och skriva den där novellen eller dikten i huvudet. Att skapa är något jag upplever som jävligt svårt för jag hatar att påminnas om gapet mellan min ide om hur något ska bli och verkligheten. Men ibland är man bara så jävla spot on, och det var jag senaste när jag var 16. Då skrev jag:
De gamla filosoferna sade: du är av samma ämne som vattnet träden grodorna elden allting runtomkring dig! Och så var det och det trodde man. Alla hästar är en kopia av urhästen häftformen sade Aristotoles och man begrundade. Och så var det och man trodde det och gud var närvarande.
Och sedan kom atomen som delade allt och gjorde allting delbart. Och evolutionen sade att vi alla härstammar från aporna och fiskarna och för länge sedan bakterierna. Och livet uppstod ur en grumlig sjö av kolföreningar och inget fick vara magiskt och fantastiskt längre. Det finns ingen livsgnista det vet vi nu allt liv är bara kolföreningar som fungerar tillsammans.
Nu vet vi sanningen eller i alla fall något som är närmare sanningen än det vi visste innan säger mina lärare och föräldrar och även mina vänner men jag är inte nöjd jag vill inte härstamma från kolföreningar som slagits ihop i en sjö grumlig av kolföreningar av en slump. Jag vill inte vara delbar och gjord av flera olika atomer som slagits ihop till molekyler jag vill vara gjord av ett. Jag vill vara stöpt i människoformen som skapades en gång är alltid är beständig och inte besläktad med chimpanser för det är ju en helt annan form.
Jag kände det en dag när jag satt i skogen stadens brus var som ett nystan om mig och jag var centret av liv mitt i stadens varma trygga och skogens lugna. Jag kände det och jag vill vara ett med världsalltet igen.
Man förändras så lite på tre år ändå, för jag känner precis detsamma nu som då.
Jag vill vara ett med världsalltet igen.
Hilda. Hilda är min ”bestis” och har så varit sedan vi båda var 14-åriga emos som hängde på lava. Vår vänskap började på följande vis: jag ringde Hilda och ojade mig över att min bror var gay, varpå vi träffades och åkte till stan. Jag snattade någon ”sprutgrej” som sprutade klet och använde den på Åhléns ingång. Då tog vakten fast Hilda. Och säg mig, vem blir inte bästis med den som tagit skulden för ens vandalism?
Emil. Emil och jag har känt varandra sedan vi gick fyran tillsammans, men blev vänner först i sexan/sjuan. Vår vänskap har gått igenom mycket för att till slut hamna i ett gemensamt intresse för att dissa folk. När alla mina vänner finner sig själva och blir lyckliga och harmoniska så står Emil kvar som min världshatiska klippa i havet.
Clinton. Clinton och jag blev vänner när vi jobbade på en tidning tillsammans. Vårt första möte bestod i att jag och Hilda låg hemma på hans golv och slog varandra med diskborstar. Sen blev han ihop med en av mina dåvarande bästisar som var en riktig mansslukerska. Sen när hon dissade oss alla för att vi ”knarkade” (faktiskt ett påhitt från hennes sidan) för mycket så förenades vi i gemensamt hat gentemot henne. Vi träffades och bakade och smidde planer på hur vi skulle offentligt förnedra henne. Efter det var vänskapen ett faktum.