Kommunism – Sida 2 – Fanny Åström

Myten om statskramande socialister.

En av de mest störiga uppfattningarna jag vet är att socialister älskar staten. Det finns såklart de som gör det, men det är knappast någon grundsten i socialistisk ideologi. Detta missförstånd leder till tramsiga diskussioner om till exempel att staten minsann inte gör allting rätt (som om någon tyckte det), och så sitter en plötsligt där och ska försvara någon skit en inte ens gillar bara för att det råkar vara lite bättre än att lämnas ut till de ~*rena marknadskrafterna*~.

Jag har en teori om varför borgare ofta tror att socialister älskar staten. Dels handlar det om vanligt, hederligt smutskastande, men det handlar också om att de inte kan tänka ett samhälle bortom den liberala demokratin. De kan inte tänka sig att saker kan fungera på något annat vis än att staten i dagens utformning tar hand om och äger saker eller att företag gör det. Många liberaler har också uppfattningen att staten som sådan är ”socialistisk”, alldeles oavsett vad den gör.

Min syn på staten i dagens samhälle är att den är precis lika mycket en del av kapitalismen som diverse företag. Skillnaden är att staten i någon mån (verkligen inte mycket) kan styras ”demokratiskt”, alltså att vi faktiskt kan påverka den i en önskvärd riktning. Det för med sig att det är bättre att vissa saker ligger under statens regi, vilket såklart inte betyder att det är någon utopi att staten ska ha hand om allt. Däremot är det att föredra att staten/kommunen/landstinget har hand om välfärden än att företag har det, då vi har betydligt mindre inflytande över företag

Ibland talas det om att det minsann går dåligt för typ kommunala skolor också. Detta är såklart föga förvånande eftersom även dessa tvingas drivas på samma premisser som privata utövare. Det vill säga att det som sätts i främsta rummet är att det ska vara lönsamt. När det till exempel fattas beslut om att alla linjer Sj kör ska gå med vinst så spelar det marginell roll om det är staten som äger Sj eller om det är privata företag. Om Staten driver saker som vilket företag som helst skulle göra så är det ju inte så himla stor skillnad i praktiken. Det jag är intresserad av är inte att staten ska driva alla företag utan att saker och ting ska drivas på ett annat vis, med andra mål än vinst.

Staten och kapitalet är på intet sätt några saker som står i strid mot varandra, snarare använder sig kapitalet av staten för att uppnå sina intressen. Kapitalet dumpar kostnader de inte vill ta hand om på staten, till exempel reproduktionen av arbetskraften. Människor tas om hand, utbildas och så vidare för att kunna bli bra arbetskraft. Staten investerar i olika slags projekt för att främja näringslivet och så vidare. Staten använder sitt våldsmonopol till att upprätthålla de borgerliga egendomsförhållandena. Detta är ju oerhört långt från någon slags socialism. En socialistisk stat skulle inte lägga så mycket fokus på företags behov, inte på tillväxt och produktion.

Jag tycker inte att saker ska vara som de är nu, men att allt ägs av staten. Jag vill inte att staten ska uppträda som någon slags kapitalist som typ ska ”konkurrera” med andra stater, utan jag tycker att saker och ting ska styras demokratiskt. Jag tycker att vi ska äga saker gemensamt och producera utifrån demokratiska beslut. Jag tänker mig att det ska finnas någon slags stat, men inte alls i samma utformning som idag. Staten som den ser ut idag står på kapitalets sida och spelar på kapitalets villkor. Staten är lika delaktig i det förtryck som människor utsätts för i det kapitalistiska samhället, och är delaktig i att upprätthålla den kapitalistiska ordningen.

”Det nya klassamhället”.

En grej jag stör mig på med vissa sossar är hur de pratar om ”det nya klassamhället”, ungefär som om klassamhället fanns ett tag och sedan skyfflades bort av socialdemokratin, för att återkomma i och med ”nyliberalismen” (som ingen riktigt verkar veta vad det är men alla pratar om som satan själv). Ungefär som om klassamhället hade gått och gömt sig och allt var frid och fröjd under socialdemokratins storhetstid.

Det säljs liksom in som STORA NYHETER, att stort avslöjande som folk ska kunna gotta sig i. ”Kolla in det nya klassamhället, vilken grej, inte trodde vi att det kunde se ut såhär i fina Sverige”.

Visst är det relevant att tala om klassklyftor, om urholkningen av välfärden och så vidare, men det är liksom inget nytt med att vi har ett klassamhälle. De grundläggande mekanismerna är fortfarande desamma; kapitalet styr över våra liv, avgör hur mycket vi är värda och så vidare.

Jag tror att det är väldigt problematiskt att tala om klassamhället som en konsekvens av ”nyliberalismen” eller moderaterna eller vad en nu väljer att beskylla det hela på, grundproblemet är liksom kapitalismen och dess utveckling. Det fanns en historisk period där kapitalismen kunde kombineras med relativt hög välfärd i Sverige, det var säkert kul och så men att drömma sig tillbaka dit känns som en återvändsgränd.

Förutsättningarna är annorlunda nu, och vi kommer inte att kunna vrida tillbaks tiden till innan ”det nya klassamhället” gjorde sitt inträde. Vi måste hitta nya visioner.

Revolution och folkligt stöd.

Det är intressant, när en pratar om kommunismen, hur många som kommer med invändningen att vi ju inte kan inför detta system rakt av eftersom det saknas folkligt stöd, och använder detta som ett argument emot kommunismen som ideologi i sig. Jag undrar om de tror att politisk förändring har nåtts genom att alla plötsligt bestämde sig för att ”nu får det vara nog” samtidigt? Det är såklart alltid en process som går långsamt framåt.

Jag är kommunist, det innebär att jag vill ha ett samhälle utan privat ägande och istället ha egendomsgemenskap. Detta är en idé om var jag tycker att samhället ska sträva, men jag inser såklart att det inte är något som bara kan införas hux flux. Hela samhället bygger på kapitalism, det går inte att bara införa kommunism över en natt utan det är en process som måste ta tid för att det ska gå rätt till. Den intressanta politiska frågan är egentligen hur vi ska göra för att lyckas ta oss dit, vilka val kan en göra och vilka kamper kan en föra för att komma närmare kommunismen. Detta är en fråga som själv saknar svar på, jag noterar att olika människor gör på olika sätt och tänker mig att det är just denna mångfald av kamper som är vår styrka. Att peka ut en rätt väg tror jag är vanskligt, då det riskerar att landa i dogmatism, något som såklart är mycket relevant att undvika.

Ofta när en pratar med folk är de mer kommunistiska än de själva anar. Få använder begreppet kommunism eftersom det har negativa konnotationer, men desto fler uttalar sig mycket kritiskt och kapitalismen som system eller i alla fall dess konsekvenser. Detta får mig att tänka att det finns en potential till ett folkligt stöd för kommunismen. Jag tänker mig att en av de stora utmaningarna ligger i att få människor att förstå hur de problem de erfar i sin vardag hänger ihop med samhällssystemet i stort, att binda ihop de olika kamper som människor för och peka på hur de alla hänger ihop med motstånd mot kapitalismens konsekvenser. Att se att människor har olika positioner och olika förutsättningar för att kämpa och betrakta detta som en styrka snarare än en svaghet.

Ofta dyker frågan om våld upp. Folk tolkar ofta det faktum att jag inte tar kategoriskt avstånd från våld som politisk metod som att jag anser att det skulle vara bra att tvinga folk till att leva kommunistiskt med hjälp av våld. All politisk förändring måste komma underifrån, därför skulle jag inte vilja genomföra någon ”revolution” i dagsläget även om jag hade haft möjlighet till det. Eventuellt våld måste ha bred politisk förankring för att vara relevant, och jag har absolut inga illusioner om att jag eller någon annan människa/mindre grupp ensam skulle sitta inne på någon slags enhetlig lösning kring hur samhället ska se ut. Jag tycker att det är intressant hur samma människor som är så taggade på att prata om hur oerhört hemskt det är med kommunism eftersom en vill ”bestämma hur andra ska leva” samtidigt är så taggade på att avkräva enskilda kommunister på svar kring just denna fråga. Jag tror att det är jätteproblematiskt att skapa sig en massa idéer om hur människor kommer leva i det kommunistiska samhället. Jag har liksom ingen aning om vilka prioriteringar folk kommer att göra, däremot ser jag det som en självklar fördel om prioriteringar görs av människors medvetna val och inte för någon marknads skull.

”Revolution” verkar vara bland det mest skrämmande många kan tänka sig, det brukar dra tankarna till våld och total förstörelse av det som är. När jag talar om ”revolution” menar jag inte nödvändigtvis något blodigt slags, utan jag menar en samhällsomvälvande förändring. Detta förändring behöver inte vara våldsam, och en behöver eller bör knappast förstöra allt i det ”gamla” samhället. Snarare handlar det om att ta över saker och använda dem på ett annat sätt. Jag ser samhället som något som utvecklas, inte som något en byter ut helt när en tröttnat.

Vissa brukar påpeka att det kanske aldrig kommer finnas något brett politisk stöd för egendomsgemenskap. Detta må vara sant, men det finns många idéer som det aldrig kommer finnas brett politiskt stöd för, som folk har ändå. Jag förstår inte varför jag ska tycka något annat bara för att folk eventuellt inte kommer att tycka som jag. Det känns som en jävligt antiintellektuell inställning till politik. Att jag har e utopi betyder inte heller att jag inte kan ta ställning och engagera mig i dagsaktuella politiska frågor, det finns liksom inget motsättning mellan att ha långsiktiga visioner för samhället och att jobba med frågor en tycker är viktiga nu.

Att en har en idé om hur ett samhälle borde se ut innebär inte att en vill tvinga människor dit mot deras vilja, det handlar snarare om en idé om vilken typ av samhälle människor skulle må bäst i. Kommunismen för mig är inget egenvärde som jag vill uppnå bara för att, utan det är en idé jag har om hur vi skulle kunna leva. Om det finns andra lösningar på problemen i dagens samhälle så kommer jag att ta emot dem med öppna armar, jag kan vara inte se dem själv i dagsläget.

Medelklassbegreppet.

”Medelklass” är ett begrepp som används på en massa olika sätt, bland annat för att häckla folk en inte håller med. Jag förstår varför det här begreppet används och att det kan vara relevant, men jag tänkte försöka mig på att kritisera det.

För det första är ”medelklass” ett väldigt vagt begrepp, få har någon idé om vad de menar med det. Ibland rör det sig om alla med någon slags högskoleexamen, ibland om människor med kulturellt kapital eller som har råd med en viss livsstil. Detta behöver i och för sig inte vara ett problem i sig, ord betyder olika saker i olika sammanhang, men ibland kan det kännas som att folk inte själva vet vad de menar när de menar att någon är medelklass.

Det jag tycker är problematiskt är när en använder ”medelklass” som ett begrepp för en egen, avgränsad klass med egna klassintressen. Jag menar att så inte är fallet. Den största delen av medelklassen tillhör i någon mån arbetarklassen, och delar därför arbetarklassens materiella intressen. Däremot vinner de mer på kapitalismen än de mindre privilegierade delarna är arbetarklassen, eller snarare förlorar mindre.

När jag läste statskunskap var det ett jävla fokus på medelklassen precis hela tiden, det var så jävla bra med medelklass eftersom de värderar ”demokrati”, ”stabilitet” och andra grejer som anses vara bra. Det framställdes som om medelklassen liksom är någon slags härskande klass, som styr samhället. Denna syn är problematisk, för den skapar iden om att samhället ändå styrs med det stora flertalets bästa i åtanke, något som jag menar absolut inte stämmer. Det är en liten klick människor som tjänar på den politik som förs, och sedan sticker en åt vissa samhällsgrupper några jävligt kortsiktiga mutor.

Det talas om att politiken som förs riktar sig till medelklassen, men det är inte riktigt sant. Visst kan medelklasspersoner luras in i att tro att de tjänar på ”pengar i plånboken”, men på lång sikt leder en sådan politik alltid till mer pengar till kapitalet och således att även medelklassen blir utarmad ekonomiskt. Medelklassen har också ett behov av ett socialt skyddsnät, och ju mer det utarmas desto fler i medelklassen riskerar att hamna i fattigdom.

Jag tror att det är problematiskt att blåsa upp en konflikt mellan någon slags tänkt ”riktig” arbetarklass och en ”medelklass”. Jag tror att det är viktigt att tala om olika positioner och förutsättningar, men det är inte samma sak som att mena på att medelklassen är en egen klass på samma sätt som kapitalister och arbetare är det.

Jag inser att det kan vara problematiskt att göra anspråk på att ingå i arbetarklassen på många vis, när jag har det relativt gott ställt jämfört med många andra. Samtidigt tror jag att det är ännu värre att, som många medelklasspersoner gör, distansera sig från frågan och rösta rött med någon form av tanke om att ”ta hand om de som har det sämre”. Jag tror att om en sådan syn på vänsterpolitik som välgörenhet som de moraliskt goda människorna i medelklassen ägnar sig åt av pur godhet fäster sig så uppstår dels en jävligt osoft attityd gentemot de människor en tänker sig att en hjälper, dels att sympatierna blir mindre starka när det kommer till krita.

Jag inser att jag i min position som medelklass gör att jag har en massa möjligheter som andra delar av arbetarklassen inte har, men detta gör inte att jag inte också kan ha ett intresse i klasskamp. Jag har kanske mer att förlora, men jag skulle ändå göra en vinst om jag levde i ett klasslöst samhälle. Men däremot är det många som försöker få mig att tro att det här samhället finns till för mig, att det är jag som tjänar på skattesänkningar och så vidare och inte kapitalister, och det är lätt att gå på detta. Jag blir emellertid också reducerad till arbetare, även mitt liv är tänkt att vigas åt att tjäna kapitalet, att exploateras. Därför menar jag att vi bör lägga mer fokus på det som förenar oss, ett gemensamt intresse i att uppnå ett klasslöst samhället.

Jag är ett hot mot det här vidriga samhället, och det är jag jävligt stolt över.

En grej jag har noterat både bland feminister och inom vänstern är en slags tävling i att framställa sig som så maktlös och ofarlig. När det till exempel anordnas en demonstration framhålls det hur otroligt ofarlig den är, att det inte finns några ”extremister” där, som feminist är det viktigt att framställa hur otroligt mycket män har att vinna på feminism och att det minsann inte finns några manshatare.

Jag blir så matt, för vad är meningen med att bedriva en politisk rörelse om den inte utgör något hot mot makten? Vad är meningen med att bara stå med sina jävla plakat och ”säga sin åsikt” om vi ändå inte kan sätta press på att åstadkomma någon verklig förändring?

Visst, det är jävligt bekvämt att inta en offerroll, utmåla sig själv som en harmlös sanningssägare, stå och ropa på sunt förnuft i ett galet samhälle, väl medveten om att ingen kommer lyssna. Med den mentaliteten kommer vi aldrig kunna vinna några slag, vi kommer bara att kunna gå ut med den moraliska segern i att ha haft rätt gång på gång, aldrig den politiska makten.

Istället för att jobba så hårt på att utmåla sig själv som ofarlig, se till att jobba på att förverkliga borgarnas värsta mardrömmar. Se till att vara det där hotet mot den borgerliga ”demokratin”, de där våldsbejakande extremisterna, som de hela tiden snackar om.

För faktum är att om vi gång på gång utmålar oss själv som maktlösa så kommer vi inte heller att kunna anskaffa någon makt. Det är inte sannolikt att folk vill ansluta sig till en politisk rörelse som inte göra något annat än att förlora hela tiden. Vi måste lyfta fram de slag vi vinner, vår potential. Vem vill stå på de säkra förlorarnas sida?

Om vi inte gör detta så kommer vi aldrig kunna bli något mer än samvetets moraliskt korrekta röst i ett vidrigt samhälle, vi kommer bara att kunna säkra oss en etablerad och bekväm plats som ”kritiker” i kapitalismen, aldrig åstadkomma något mer, något större. Det kanske kan vara ett lockande projekt för egot, men som politik är det värdelöst.

Så när någon försöker utmåla dig som ett hot nästa gång, skit i att säga emot. Säg istället; ”ja, jag är ett hot mot det här vidriga patriarkala och kapitalistiska samhället, och det är jag jävligt stolt över”.

Demokrati och kapitalism.

En till väldigt gammal läsarfråga som jag tänkte svara på:

Hej! Funderat på det du skrev om att det demokratiska systemet vi har idag är åt helvete. Är det systemet idag eller demokrati i allmänhet du menar då? Hur skulle ett alternativ till demokrati se ut för dig?

Jag har väldigt svårt att se det system vi har idag som demokratiskt. Demokrati betyder folkstyre, men i dagens system så är en massa grejer inte demokratiskt kontrollerade. Jag tänker då framförallt på produktionen, som ju i en mycket hög grad ligger bortanför demokratisk kontroll.

Jag tror inte heller att representativ demokrati av det slag vi har idag är en särskilt bra demokratimodell. I mina ögon så tas de flesta beslut väldigt långt bort från de som beslutet berör, samtidigt har många människor marginell kontroll över sina liv. Jag tror det är ett problem att vi uppmanas till att rösta på ett paket en gång vart fjärde år och vara nöjda med det, istället för att ha ett kontinuerligt medbestämmande i politiska processer. Jag tänker mig att de allra flesta har väldigt dåligt koll på en stor majoritet av de politiska frågor som är i omlopp, vilket är helt naturligt då alla inte vill eller kan bry sig om ”politik” i någon slags generell mening, problemet är när en ändå ska fatta en massa beslut i frågor en inte bryr sig eller kan något om, samtidigt som inflytandet minskar där en faktiskt skulle behöva det. Istället för att få verkligt inflytande i frågor som berör oss och som vi satt oss in i så ombeds vi att lämna över vår röst till en person eller ett parti som ska sköta allt det där åt oss.

Jag tror också att det är viktigt att se till människors resurser att delta i politisk aktivitet. I ett samhälle där det finns väldigt mycket ojämlikhet i fråga om ekonomiska resurser, tid och utbildning så har inte alla möjligheter att engagera sig politiskt. Det finns mycket statsvetenskaplig forskning som stödjer att ”medelklassen” är den som är mest politiskt engagerad, vilket såklart innebär att deras intressen och värderingar (som i regel är folkliga kopior av överklassvärderingar) får dominera politiken. Sedan ska en såklart inte glömma hur mycket pengar som pumpas in i politiska partier av företag som tjänar på deras politik. Det är uppenbart att olika människor har olika mycket inflytande i politiken, trots att det är devisen ”en person – en röst” som gäller. Detta ojämlika inflytande beror i sig på de egendomsförhållanden som råder, människors inflytande kan i regel härledas till vilken klass de tillhör, eller åtminstone vilken klass intressen de representerar.

Men det handlar inte bara om representation. I ett kapitalistiskt samhälle så är kapitalet allt, om saker och ting inte funkar för kapitalet så fungerar ingenting alls. I en kris så kan fabriker stå oanvända, kläder och mat som skulle kunna användas slängas, bostäder förfalla, bara för att ingen kan betala för det! Detta är verkligen konstigt, men det är liksom så det fungerar. I ett sådant system blir det överordnade målet för all politik att gynna kapitalet, och politik som inte lyckas med detta går ut över hela samhället. Därför finns det helt enkelt inte utrymme för att bedriva viss form av politik inom ett kapitalistiskt system, hur mycket en än skulle vilja.

Jag tänker att det är svårt att tala om demokrati när vi fortfarande är begränsade av ett ekonomiskt system som sätter kapitalets tillväxt framför människor. Demokrati innebär ju folkstyre, inte att ett ekonomiskt system styr. Därför anser jag att vi måste ha ett annat ekonomiskt system som bygger på egendomsgemenskap och inte privategendom innan vi kan ha någon form av verklig demokrati.

Ask.fm om Feministiskt Initiativ.

När du menar att du kan tänka dig rösta på F!; jag tror inte ett patriarkat kan utrotas i ett kapitalistiskt samhälle e det inte bättre att först arbeta med å få bort kapitalismen?

Jag ser patriarkatet och kapitalismen som två strukturer som är ömsesidigt beroende av varandra. Jag menar att kapitalismen är beroende av den utsugning av kvinnor som sker i hemmet, alltså utsugningen av den reproduktiva förmågan, omsorg och kärlekskraft. Kvinnor utför också en stor mängd arbete som är nödvändigt för en förhållandevis låg lön (vårdarbeten, förskola etc).

Jag tror att en kamp emot patriarkatet i sin nuvarande form är central i kampen mot kapitalismen, både eftersom kapitalismen är beroende av patriarkatet men också för att vi ska kunna nå en större enighet i klasskampen. Jag tror helt enkelt att kvinnor måste känna att de inkluderas i projektet och inte blir borträknade ur analysen av de män som ska vara deras ”kamrater”. Dessutom anser jag att ”kvinnofrågor” är vitkiga i sig, och förtjänar att prioriteras lika högt som kampen emot kapitalismen.

Rörande F! så ser jag det som en strategisk fråga. Jag tror att parlamentarism kan vara en framgångsrik strategi i den feministiska kampen, men inte den typen av vänsterpolitik som vänsterpartiet för. Jag tror att F! kommer kunna uträtta mycket, oavsett om de kommer in i riksdagen eller inte. Jag tror bland annat att de kan skapa en välbehövd bred feministisk rörelse som inte bygger på stödarbete som i kvinno- och tjejjoursrörelsen. Jag tror också att de sätter mycket press på andra partier, framförallt vänsterpartier, att ta feminism mer på allvar.

Antikapitalistisk kamp anser jag är bättre att föra utomparlamentariskt, varför jag inte engagerar mig i något vänsterparti.

Kapitalismen som naturlag och politikens syfte.

Hittade den här strippen på min favorithögersida Statens ovänner (ja, det är seriös högersatir, jag lovar. Hoppas på att Timbro ger ut en bok med dem snart för det skulle gå väl i linje med deras övriga utgivning). Syftet, som jag förstår det, är att göra en parodi på hur människor menar att de är förtryckta för att de måste arbete för att överleva.

Serien utgör ett utmärkt exempel på hur högermänniskor ofta ser kapitalismen och ojämlikheten i detta samhälle som en slags naturlag, att det är så som det måste vara. Därför så ter sig all kritik mot kapitalismen som löjeväckande, eftersom det är som att kritisera att himlen har en ful färg eller whatever.

Såhär tänker jag kring politik: det handlar inte om att peka ut allt som är fel med samhället och klaga på det bara för sakens skull, utan det handlar om att peka ut diskrepansen mellan hur det är och hur det skulle kunna vara. Idag är det inte relevant politik att kräva att alla ska få gratis månresor, men om 50 år kommer det kanske att vara det. På samma sätt finns det politiska krav som är relevanta idag, givet dagens förutsättningar, men som inte var relevanta för 50 år sedan.

Idag så har vi en oerhört hög produktionstakt, vi producerar en hel del som är onödigt och slänger också en stor del av det vi producerar. Vi har också en situation där många människor inte bidrar till produktionen eftersom de inte har såpass hög förmåga som krävs för att få ett jobb till en rimlig lön, men som säkert skulle kunna bidra i en viss utsträckning. Vi har en stor mängd människor som är ofrivilligt arbetslösa som går bredvid en stor mängd människor som jobbar mer än vad de skulle vilja. Vi har också en situation där människor som svälter lever bredvid människor som lever i överflöd.

Vi skulle kunna göra produktionen bra mycket effektivare, producera saker utifrån en rimligare prioriteringsordning och producera saker som håller högre kvalitet och håller länge istället för saker som går sönder för att trissa upp konsumtionen.Vi skulle kunna fördela de resurser vi har jämnare, så att människor skulle slippa svälta. Vi skulle kunna dela på jobben som behöver utföras, så att alla som kan kan bidra utan att vissa behöver arbeta för mycket.

Men detta sker inte, eftersom vi också lever i ett samhälle där vissa människor tjänar på att systemet ser ut som det gör. Det är detta som är förtrycket. Förtrycket består inte i att vi har fötts in i en värld med ändliga resurser, utan att vissa tjänar på att hålla andra i relativ misär.

Mitt mål för samhället är att människor ska ha det så bra som möjligt utifrån de förutsättningar som finns. När jag ser mig omkring ser jag ett enormt slöseri, både på materiella resurser men också på människoliv. Jag vill att denna situation ska upphöra, och jag tror att det är möjligt att utifrån dagens förutsättningar skapa ett samhälle som löser dessa problem. Det innebär inte att alla ska få allt eller något liknande, utan bara att vi ska utnyttja de förutsättningar vi har för att göra så att det blir bäst för flest. Att prioritera samhällets produktion utifrån mänsklighetens behov och inte utifrån kapitalismens behov av ständig tillväxt är en sjukt bra början. Sedan hoppas jag att vi kommer kunna se fler och fler problem, typ åldrande, döden, ofoget med att alla barn måste bäras i en persons magen, som problem som kan övervinnas med hjälp av teknologi. Inte för att det är förtryck, utan för att det är fett att sträva efter ett samhälle med så lite lidande som möjligt.

Att tvinga in andra under arbetslinjen.

Som nätaktivist och öppen med min identitet så stöter jag ofta på folk som undrar om jag inte funderat över hur det kommer påverka min karriär. Och jo, det är klart att jag har gjort det. Jag är öppen med en hel del åsikter som nog inte är så populära hos vissa arbetsköpare.

För mig och det politiska projekt jag ingår i är det relevant att människor är något mer än arbetare. För mig är det en del i den politiska kampen att våga vara öppen med det jag står och kämpar för. Jag förstår att det inte är något alla gör, men för mig är det ett beslut jag fattat, väl medveten om de risker som finns med det. Jag tänker ändå att det kan vara något som inspirerar andra till att göra samma ställningstaganden som jag gör, och jag tycker att det är viktigt att luckra upp den här rädslan som finns för att förknippas med vissa åsikter, då jag tror att den sätter mycket köppar i hjulet för samtal och politisk organisering.

Istället för att argumentera för varför det jag gör skulle vara fel eller omoraliskt i sig så försöker folk skrämmas genom att dra till med arbetsköparkortet, ungefär som om dessa personer var moraliskt oantastliga domare över rätt och fel. Jag förstår inte varför människor är så måna om att andra ständigt ska gå omkring och tänka på om de kommer bli anställda eller inte. Om de nu själva oroar sig så kan de väl göra det, men de behöver inte projicera sin oro på mig.

För det är ju inte som att frågan ställs av folk som oroar sig för mitt välmående. Snarare är det människor som önskar få mig att tvivla ännu mer på vad jag gör, som vill göra mig ännu mer medveten om att det minsann kostar att vara samhällskritisk. Ungefär som om jag inte visste det!

Jag kan också tycka att samma tendens syns i hur vissa människor är väldigt måna om att typ servicepersonal ska ”göra sitt jobb”, inte för att de själva bryr sig men för chefens skull. Kunder som springer (det de tror är) chefens ärenden i något slags förvirrat infall av rättrådighet.

Det är som om många bara har accepterat arbetsköparnas auktoritet över våra liv som något naturligt och framförallt rättfärdigt, och att vi går omkring och passar på varandra för att blidka denna auktoritet. Istället för att tycka att det är bra att någon står upp för saker utan att bry sig om en eventuell arbetsköpares åsikter så vill människor ytterligare påminna och trycka ner.

Detta är ett slags kontroll- och repressionsarbete som utförs gratis och drabbar såklart alla arbetare i form av hårdare krav i arbetslivet. Det finns en överhängande risk att kravet på att vara oklandervärd i sitt privatliv förr eller senare drabbar en själv, antingen direkt eller indirekt i form av att även ditt eget utrymme för hur du kan agera krymper.

Istället för att uppmana andra att tänka på sin anställningsbarhet borde vi börja tänka lite mindre på den, och uppmana andra till att tänka mindre på den. Ju fler som är öppna med ”dåliga” vanor, politiskt engagemang och så vidare, desto friare ramar för vad som är okej att göra och ändå kunna få ett arbete. Jag tror att det är väldigt farligt att spela med på arbetsköparnas villkor och till och med själv uppmana andra till att göra den här formen av överväganden. Ingen tjänar på det utom arbetsköparna.

Politiskt våld.

När en diskuterar politiskt våld så får en ofta frågan hur mycket våld som är rätt att använda i olika situationer. Detta bygger på en stor oförståelse om vad våld som politisk metod är.

Det finns gott om personer som förtjänar att straffas för sin politiska gärning, men jag tror inte på att hämnas för hämndens skull. Jag har inget behov av hämnd, jag vill se ett bättre samhälle. Våld är inte en fråga om rättvisa, utan det är en av många metoder en kan använda kampen för att uppnå detta. Det är inte den mest önskvärda metoden, men ibland är det den enda metoden.

När jag talar om politiskt våld menar jag inte främst våld mot enskilda personer, utan snarare våld mot demonstrationer och så vidare. Att hålla en blockad för en nazistmarsch, att pressa bak en polislinje eller kasta vattenballonger på den är exempel på politiskt våld, men det lär inte vara någon som blir särskilt skadad. Våld mot egendom, typ att ockupera hus, produktionsmedel och så vidare är också politiskt våld.

När jag går på demonstration är jag i regel redo att slåss. inte för att jag tycker att det är så jävla kul att slåss eller något liknande, utan för att jag vet att det kan komma att bli nödvändigt för att försvara mig själv. Jag vet att det finns en risk att utsättas för attacker från såväl polis som högerpersoner, och därför går jag till demonstrationer med detta i bakhuvudet. Jag är såklart glad att jag sluppit använda våld. Personer det används våld mot är liksom inga personer som bara ”har en åsikt”, utan människor som aktivt organiserar sig för och uttrycker åsikten att alla människor inte är lika mycket värda. Ingen bryr sig om att någon sitter hemma på sin röv och tycker grejer, det som är relevant är aktiv politisk handling, till exempel att med kniv och andra vapen attackera en antirasistisk demo. Det handlar inte om ”åsikter”, det handlar om att möta våld med motstånd.

När en talar om ”våldsvänstern” så låter det som att dessa personer bara är ute efter att slåss. Så är det såklart inte i regel. De flesta som ingår i den så kallade ”våldsvänstern” är för det mesta hela vanliga aktivister, men befinner sig i sammanhang där det ibland kan vara nödvändigt att ta till våld, typ demonstrationer. Ofta blir det tyvärr nödvändigt, då polisen brukar vara dåliga på att skydda vänstern från högerextremt våld och dessutom själva brukar vara ganska duktiga på att använda våld mot vänstern.

Det blir också märkligt att tala om våld utan att definiera begreppet och sätta det i kontext. Vi har ett samhälle som bygger på våld, både strukturellt våld genom till exempel fattigdom och fråntagande, rasism, sexism och andra former av ideologiskt förtryck, men också våld som används mot individer av polis och militär. Det finns mängder av socialt accepterat våld av många olika sorter, och att helt strunta i att förklara vad en menar med våld innan en fördömer det är mer aningslöst och naivt än något annat.

Nazister och rasister är för ett samhälle med mer strukturellt våld. De vill kanske inte utföra det själva, men de vill att det ska åligga statsmakten att bruka ännu mer våld mot rasifierade personer. De ökar också det ideologiska våldet som finns i samhället i form av rasism, alltså det som gör att rasifierade personer får lägre lön, blir misstänkliggjorda, blir utsatta för fördomar och så vidare. Detta är också ett våld som är påtagligt för den som blir utsatt för det. När vi gör motstånd mot rasism och nazism så är det självförsvar och försvar av våra vänner. Vi försvarar oss mot ett samhälle med mer strukturellt våld.

Samhället som det ser ut idag är våldsamt, och vi kommer inte att kunna meditera oss till ett mindre våldsamt samhälle. Det kräver motstånd, och motståndet kommer att kräva våld. Ju mindre våld desto bättre, såklart, men vi kan inte bara acceptera denna situation för att det är ”fel med våld”, när våldet står i full blom överallt omkring oss.

När människor börjar snacka om hur mycket våld enskilda individer ”förtjänar” så har de helt enkelt missförstått vad detta handlar om. De tror att det vi försöker göra är att driva någon slags domstol, dela ut egna straff till människor baserat på deras ”ondska”. Svaret på frågan är att det är irrelevant vem som ”förtjänar” våld och hur mycket, det relevanta är hur vi tar oss till målet; ett samhälle fritt från strukturellt våld. Ju fler som samarbetar desto mindre våld kommer att behövas, så jag föreslår att den liberal som vill minska våldsanvändningen börjar engagera sig i kampen mot kapitalism, rasism, sexism och fascism, så att vi kan få detta överstökat.