Splittring inom vänstern.

Jag tycker att ni ska läsa den här texten på sverige.pk om hur polisen försöker så split mellan ”onda” och ”goda” krafter inom antirasismen. De ”goda” krafterna är, föga förvånande, de som polisen anser vara bekväma att ha att göra med.

Överraskande nog börjar polisen varna för en helt annan grupp som väntas komma. ”Förortskids” kallar han dem. ”Om man ser till vilka artister som ska spela förstår ni kanske vad jag menar. Det är mycket hiphop som attraherar de här kidsen”. Tydligen finns uppgifter om ungdomar “utifrån” som vill “bränna bilar och sånt”. Polisen är noggrann med att understryka att det inte rör sig om några meningsmotståndare, utan bråkstakar som attraheras av hiphop och våld.

Detta är något som görs hela tiden mot vänsteraktivister. Statsmakten och borgerligheten försöker dela upp oss i två läger, de ”goda” och de ”onda”. De försöker inbilla oss att om de ”goda” hjälper till borgerligheten med att bekämpa de ”onda” så kommer vi kanske kanske att kunna få inflytande. De försöker inbilla oss att problemet är internt, att det inte ligger hos dem. De försöker ta en utifrånposition och typ ”coacha” oss till revolutionen. De försöker få oss att tro att vi på något sätt delar samma politiska mål, att vi kommer kunna samarbeta, bara vi ”mognar” och gör oss av med bråkmakarna.

Det är viktigt att inte glömma: borgarna är inte på vår sida, och de kommer aldrig att vara det.  Vi kan inte låta dem dela upp oss i grupper, splittra vår kamp och vända oss emot varandra. I så fall kommer vi aldrig att lyckas.

Efter händelser som demonstrationen i Kärrtorp så kan det ofta höras ett segerrop från delar av vänstern, ett som går ut på att det minsann inte alls dök upp några ”extremister”. Jag ber er att lägga av med detta, för det är dessa ”extremister” som har fört kampen medan ni har stått och kollat på i en herrans massa år. Dessa ”extremister” närvarade såklart även idag, men det märktes inte eftersom de inte var tvungna att försvara sig, vilket de har varit många andra tillfällen då ni inte har behagat dyka upp. Att inbilla sig att detta var någon slags ”god” demonstration, till skillnad från andra demonstrationer som ”extremister” sysslar med, är att köpa maktens retorik med hull och hår. Om en börjar snacka om ”kokovänstern” eller ”våldsvänstern” som en reellt existerande och problematisk grupp som en önskar distansera sig ifrån så bidrar en till den här utvecklingen.

I en rörelse kan inte alla hålla med varandra alltid, men det behöver inte innebära att en går omkring och snackar skit om varandra offentligt eller ”tar avstånd” så fort tillfälle bjuds.  Det leder bara till splittring, och det är precis vad borgarna vill.

Meningsfullt arbete och meningsfull fritid.

Ibland när en pratar om det här med arbete, vilket arbete som är nödvändigt och så vidare så kan folk förfasa sig över att vissa som idag tjänar pengar på att göra nån grej de tycker är kul (typ reklam) kanske inte kommer att kunna göra det i framtiden! Åh nej vilken oerhörd misär att vissa människor kanske inte längre kommer att ha sin stora hobby som yrke, vi måste givetvis prioritera dessa över alla de som arbetar sig fördärvade, svälter ihjäl och så vidare i kapitalismens stora maskineri.

Jag tycker att det är alla människors rättighet att ha ett meningsfullt liv, ägna sig åt saker de tycker är njutningsfulla och så vidare. Däremot tycker jag inte att det är alla människors rättighet att kunna tjäna pengar på att göra det de tycker är roligt. Om vi ser till hur samhället ser ut idag så är det dessutom inte så det fungerar för det stora flertalet, en stor majoritet av alla människor har ingen möjlighet att tjäna pengar på det de tycker är roligt och de flesta som gör det njuter nog mindre av att utföra dessa sysslor än de hade gjort om de hade kunnat göra det utan press. Att skapa olika yrken utifrån människors hobbys är inte ett särskilt bra sätt att låta människor utföra dem. En massa människor har varken jobb de trivs med eller möjligheter till en meningsfull fritid.

Jag är en person som skriver väldigt mycket, ändå känner jag inte att jag liksom måste kunna försörja mig på detta. Jag är helt okej med att jag troligen inte kommer kunna försörja mig på skrivandet. Jag kan rentav känna att det är skönt att kunna skriva som jag vill, på mina villkor, för att det är kul och inte för att jag vill tillfredsställa någon ”marknad” ur vilken jag sedan ska kunna pressa ur mitt uppehälle.

Idén om att en ska kunna, jag att det rentav ska vara en rättighet, att tjäna pengar på att göra saker som andra gör som hobby är ganska märklig. Vi ska liksom ha speciella människor som jobbar med att skapa ”kultur”, ”konst”, ”musik” och så vidare, och resten ska arbeta och passivt konsumera dessa människors skapelser. Varför ska vi ha det så? Är det någon som på allvar tror att skapandet av en speciell konstnärsklass kommer att leda till typ bättre konst eller liknande? Att det kommer ge människor i allmänhet ett rikt liv? Tror någon att människor behöver ekonomiska ”incitament” för att skapa konst?

Jag tänker mig istället ett samhälle där vi delar på de jobb som faktiskt behöver utföras och framförallt som inte kommer att utföras spontant.  Jag tänker inte ge någon fullständig lista eftersom detta är något som måste beslutas demokratiskt men jag tänker att bygga upp infrastruktur, köra kollektivtrafik, vårda människor och så vidare är saker som skulle kunna ingå i detta. Alltså saker som folk kanske inte skulle göra på sin fritid. Om vi gör detta så kommer de flesta att ha betydligt mycket mer tid över än idag, tid som vi kan spendera på att skapa konst eller vad annars en kan vilja ta sig för. Jag kan nästan garantera att människor kommer att göra detta. Voilá: vi har ett system där de allra flesta människor får mer kontroll över sitt liv. Vissa människor som idag är privilegierade kommer kanske behöva ägna mer tid åt att göra saker de inte helst av alla skulle vilja göra, men de allra flesta skulle få mer kontroll över vad de spenderar sin tid på. Detta anser jag, i linje med min uppfattning att alla har rätt till ett meningsfullt liv, vara mycket eftersträvansvärt.

Och om en nu känner att en behöver få pengar för att göra något så kanske en inte älskar att göra det så jävla mycket ändå, så då kanske det är helt okej att göra något annat efter arbetsdagens slut. Typ spela tv-spel eller något, vad vet jag. Jag bryr mig ärligt talat inte så mycket vad folk fyller sin fritid med, det relevanta är att alla bidrar till samhället efter förmåga och att vi gemensamt beslutar vad vi ska göra istället för att den så kallade ”marknaden” (alltså rika människor och krafter vi inte kan styra över) ska styra allting. För mig är det viktigare än att någon jeppe ska kunna tjäna pengar på att göra något hen råkar tycka är kul.

Ett liv utan oro.

Ibland tänker jag på hur det vore att leva ett liv utan ständig oro och rädsla. På hur det vore att ständigt slippa tänka på min framtid, hur den kommer se ut. På hur det vore att slippa höra om hur många i mina ålder som är arbetslösa, lever ur hand i mun, har osäkra anställningar, slavar på bemanningsföretag för skitlön.

Jag tänker på hur det vore att leva i en värld utan att i princip alla ens vänner var arbetslösa, deprimerade eller sönderstressade. Där det inte var vardag att höra om hur förnedrande någon blivit behandlad av arbetsförmedlingen eller socialstyrelsen.

Jag tänker på hur det vore att leva i ett samhälle där jag slipper gå omkring och vara rädd för att bli sjuk, inte för sjukdomen i sig utan för att jag är rädd för att jag inte ska kunna få den hjälp jag behöver av varken vården eller försäkringssystemen. Jag tänker på hur det vore att leva i ett samhälle där jag slapp vara rädd för att behöva hoppa mellan osäkra anställningar långt efter 30, där jag slapp vara rädd för att aldrig kunna stadga mig, aldrig kunna bli vuxen på riktigt, aldrig få leva ett värdigt liv.

Jag undrar hur det vore att leva i ett samhälle där jag slapp känna ständig oro över nära och kära, över att de ska få sin ekonomi att gå ihop, att de ska ha någonstans att bo, få den hjälp de behöver, slippa bli förnedrade av de människor som ska hjälpa dem. Jag undrar hur det vore att träffa vänner utan att överlevnad, oro och ångest var det ständiga samtalsämnet. Jag undrar hur det vore att slippa upprätthålla upp en mur av känslomässig distans till människor jag älskar för att jag inte orkar axla deras omöjliga livssituationer, inte orkar axla deras ångest över att inte ha några vägar ut.

Det vore så skönt att bara kunna lita på att saker fungerar. Kunna lita på att jag kommer få hjälp när jag är sjuk, kunna lita på att jag kommer slippa svälta, slippa vara bostadslös, slippa förnedras, slippa förvägras det jag har, eller borde ha, rätt till. Det vore så skönt att slippa oroa mig för hur det ska bli när jag blir gammal, om jag kommer ha pengar nog att leva på eller få värdig vård.

Jag skulle så gärna vilja leva utan denna ständiga känsla av osäkerhet som tränger sig in i mig, ger mig ångest och gör mig handlingsförlamad. Jag skulle så gärna vilja lägga den energi som nu går åt till sömlösa nätter och ångestattacker på att göra något av värde. Men det går inte, för samhället omöjliggör det. Det finns ingen trygghet här för mig, och jag vet om det. Jag vet att enda sättet är att hålla sig frisk som fan, ha besparingar.

Jag skulle så gärna vilja vara något värd som människa, inte bara så länge jag är produktiv.

Ask.fm om kollektiv och individ.

Hur ser du på relationen mellan kollektiv och individ? Tänker på att du är kommunist men ofta talar om det kommunistiska samhället som en plats för fria individer. Menar det inte som en motsättning, men upplever inte att du talar om det kollektiva lika mkt, som jag ändå ser som grundbult i samhället‎.

Alltså jag ser kollektivet som en väg till individens frihet. Jag tror aldrig att frihet kan uppnås genom isolation, utan frihet kräver alltid att vi har andra människor omkring oss så att vi kan få vad vi behöver såväl materiellt som socialt. Det är klart att det finns en slags frihet i isolationen, men den friheten är endast frihet från tvång från andra, och inte frihet att kunna göra vad en faktiskt vill göra i sitt liv. Det är inte den sortens frihet jag eftersträvar, utan jag vill ha ett samhälle där vi strävar mot gemensamma mål men där människor har makt att bestämma vad de vill göra, vilka sammanhang de vill ingå i och så vidare.

Det finns en myt om ”oberoende” bland många i det här samhället som bygger på att den som har makt, oftast ekonomiskt, är oberoende av andra eftersom hen kan köpa sig till saker och ting. Alla är såklart beroende av andra, men i samhället vi lever i så kan vissa köpa sig till en illusion av oberoende eftersom de har makt över andra, medan andra kastas in i att ständigt vara beroende av dessa personers välvilja.

Skälet till att jag ofta talar om individens frihet är att jag tycker det har en retorisk poäng när vi lever i ett samhälle där frihet är ett överordnat politiskt ideal, men där det för det mesta är den liberala friheten som förespråkas, det vill säga den starkares frihet att skaffa sig makt och exploatera andra. Jag tycker att det är viktigt att vi talar om vad frihet egentligen är i detta samhälle, och vad det skulle kunna vara i ett annat samhälle. Jag tycker att frihet är en bra grej och att det är rimligt att ha det som ett överordnat ideal, men den frihet som vi har i detta samhälle ger jag inte mycket för.

Jag tycker helt enkelt att det är viktigt att påpeka den diskrepans som finns mellan det liberala frihetsideal och verkligheten för de flesta i detta samhälle, och jag tror att detta kan göra genom att hylla friheten men samtidigt påpeka hur frånvarande den är i realiteten. Det blir lite ”liberalism är en fin tanke, men det fungerar inte i praktiken”, och det tycker jag kan vara ganska roligt med tanke på i vilken grad vi kommunister utsätts för denna smörja.

Det här med att jag är medelklass.

Ibland undrar folk hur jag ser på min egen klasstillhörighet i den politik jag engagerar mig i. Jag är ju någon slags medelklass.

Trots att jag är medelklass så kan jag ha ett objektivt intresse i ett kommunistiskt samhälle. Även medelklassen exploateras ju av kapitalet, även medelklassen får sina livsmöjligheter kringskurna och så vidare. Att jag är kommunist handlar inte om typ ”medlidande” eller liknande utan om att jag ser att det ligger i mitt intresse att avskaffa kapitalismen. Det finns en idé om att medelklassen tjänar så himla mycket på rådande system som jag tror är problematisk. Medelklassen förlorar också på högerpolitik, medelklassen blir också utsatta för fråntagande. Givetvis inte i lika hög grad, men fortfarande såpass mycket att vi har ett intresse i samhällsomvandling.

I viss grad ser jag även hela idén om medelklassen som en separat klass med egna intressen som en idé som används i kapitalismens intressen. Genom att skapa en idé om att ”medelklassen” är de som styr i samhället (ta t.ex. allt snack om ”medelklassväljarna” som tydligen ska vara så jäääävla inflytelserika) så täcks klasskonflikten över. Det finns ingen klass som arbetar och en som suger ut, utan det finns bara en stor medelklass och de som råkar hamna utanför. Genom denna retorik skapas idén om att medelklassens intressen kolliderar med till exempel en mer generös välfärdspolitik, även om det i själva verket är något som medelklassen också skulle vinna mycket på.

Jag tror att det är ett stort problem att vi talar om medelklassen på det sätt vi gör idag, eftersom det framställer klasskonflikten till att egentligen handla om medelklass vs arbetarklass istället för överklass vs arbetarklass. Stora delar av den så kallade ”medelklassen” är i själva verket privilegierad arbetarklass och då är det ett problem att dessa grupper ställs emot varandra istället för att se vad vi har för gemensamma intressen. Jag tänker helt enkelt att det är ett sätt för kapitalismen att splittra motståndet, ett sätt som funkar jävligt bra.

Sedan spelar det såklart roll vilken bakgrund en har. Med min bakgrund har jag en massa perspektiv som kan vara problematiska i en vänsterkontext. Det jag själv har upplevt varit mest problematiskt har varit en viss idealism och en tendens att ställa mig över andra i egenskap av ”bildad”. Detta är något jag jobbat väldigt mycket med sedan jag började identifiera mig som vänster och insett vilka problem det leder till. Just idealismen tycker jag är viktig att se eftersom det är något som ofta används för att trycka ner människor med färre möjligheter att följa ”goda” ideal.

Det är såklart också så att jag har mer att vinna på nuvarande samhälle än vad många andra har, vilket kanske gör mig mindre benägen till att kämpa i vissa situationer. Det är svårare att ge allt om en har något att förlora, helt enkelt. Detta är såklart svårt att göra ogjort och jag vet inte heller om jag tycker att det finns någon poäng med att ”avsäga” sig sina privilegier, däremot så tycker jag att en kan använda dem på ett bra sätt. Till exempel; jag studerar på högskola för att få djupare förståelse för det här samhället, försöka sprida ideal jag anser positiva i kampen och så vidare. Det tycker jag är att använda mina privilegium på ett bra sätt.

Det kan alltid vara lockande att använda sina privilegium för att vinna fördelar och ställa sig över andra, och jag tänker att det är detta en måste syna och kämpa emot. Att jag har mina privilegium är en sak, men det som fäller domen är hur jag använder mig av dem. Här försöker jag att alltid vara självkritisk. Jag ser problemet med att en person med min bakgrund tar så mycket plats inom vänstern, samtidigt tror jag att fördelarna överväger nackdelarna så länge jag är medveten om min position och försöker använda den på ett konstruktivt sätt.

Jag försöker helt enkelt använda min position på bästa möjliga sätt för att sprida de ideal jag tror på, samtidigt som jag försöker att se och förstå min egen position och hur den påverkar min syn på världen.

Läsarfråga om revolutionen.

Fick denna fråga om revolutionen och lite sådär:

Jag sitter just och pluggar inför en filosofitenta, där det ingår en del Marx, och tänkte fråga dig hur du ser på revolutionen. Enligt vissa delar av marxismen skulle kapitalismen av sig själv ta slut på grund av dess oundvikliga kriser, medans andra trycker på proletariates viktiga aktiva politiska roll, att revolution är nödvändigt för att ändra system (till exempel Gramsci sa väl det). Och så har vi Frankfurtskolan som trodde att i den avancerade kapitalismen så har proletariatet förlorat sin revolutionerande kraft, på grund av kulturalindustrin. Hur ser du på saken? Tror du att vi kan få se en revolution från arbetarnas sida? Om inte, hur ska det då bli kommunism? Jag tänker att kapitalismen är ganska duktig på att passivisera konfliktiva tendenser. Kollar man på Sverige idag så tjänar ju till exempel arbetare, jag vill inte säga ”bra”, men i alla fall tillräckligt för att inte påbörja revolutionen nu på en gång liksom. Tyvärr har jag ganska svårt att se hur en kommunistisk revolution skulle vara aktuell idag…

Det finns en ganska vanlig idé om att det liksom måste bli riktigt pissigt för arbetarna innan de gör revolution, och i mina ögon är det ett ganska konstigt sätt att se på saken. Jag tänker mig att revolutionen inte behöver innebära att en massa arga människor typ övertar saten, utan det scenario som jag ser som realistiskt är snarare en revolution som kommer ”underifrån”, i ett successivt övertagande av produktionsmedlen och utbyggandet av nya ”samhällen i samhället”, eller gemenskaper, utifrån vilket en sedan kan ”fasa ut” det befintliga. Alltså minska kapitalismens makt genom att skapa rum som inte präglas av kapitalism, genom att leva utanför systemet samtidigt som en befinner sig i det.

Jag tror inte att människor måste leva i misär för att vara benägna till detta utan det räcker med att en ser vad en skulle kunna tjäna på det, i termer av mer självbestämmande, större trygghet och så vidare. Misär tror jag snarare leder till fascism, så jag tror att det är dumt att vänta på att människor ska ha det ”illa nog” för att göra en revolution, snarare måste en alltid bygga den basen.

Sedan så får ju arbetare det sämre och sämre överallt, det finns en stor grupp människor som lever extremt osäkert, de sociala försäkringssystemen fungerar allt sämre och så vidare. Jag tänker att detta dels leder till en ökad individualism, men att det också finns en potential för gemenskap i det. Ju mer människor inser att de inte kan lita på samhället desto mer benägna tror jag de blir att hitta alternativa källor till trygghet och gemenskap. Jag tänker mig att dessa alternativa källor både kan vara bra och dåliga, och för mig är det viktigt att vänstern erbjuder sådana alternativa trygghetskällor som kan vara positiva och verka som grund för politisk kamp. Till exempel A-kassa har ju historiskt varit ett exempel på detta, idag tycker jag att Planka.nu utgör ett bra, men småskaligt, exempel. Jag tänker att det också kan vara i form av ett socialt skyddsnät inom politiska organisationer, något jag tycker att kvinnojourer är ett bra exempel på, även om det såklart främst är feministiskt.

Det finns såklart en massa arbetare som tjänar bra också, och det är inte därifrån jag tänker mig att initiativet till någon slags samhällsförändring ska komma. Men även de privilegierade arbetarna får det sämre och sämre, löneutvecklingen är sämre, arbetstempot höjs, socialförsäkringarna vattnas ur. Det talas till exempel om en proletarisering av tjänstemän. Detta gäller i än högre grad unga; vi har en växande utbildningsbubbla och en massa högutbildade människor som riskerar att bli arbetslösa eller få jobba med okvalificerade yrken. Dessa människor tror jag kan komma att ha en betydande roll.

Det stämmer att kapitalismen är duktig på att passivisera, och det är såklart något vi alltid måste kämpa emot, men jag hyser ju ändå något slags hopp om förändring. Jag tror inte att det funkar att gå omkring och vänta på något slags ”historiskt ögonblick” när arbetarklassen ska resa sig, utan det måste vara resultatet av målmedvetet och aktivt politiskt arbete. Det måste helt enkelt finnas en stark vänsterrörelse som kan fånga upp tillfällen med någon slags revolutionär potential och göra det till en del i kampen, och detta kan en engagera sig i även idag. Jag tror absolut att revolutionen kan komma och att det kommer finnas tillfällen som är mer lämpliga än andra, men jag tror inte på passiv väntan, då låter vi dessa tillfällen glida oss ur händerna.

”Tänk om vi hade kapitalism minus allt dåligt”.

Ibland när en kritiserar kapitalismen så komma folk och ba ”men tänk om vi kunde ha kapitalism utan allt det där dåliga”. Och alltså ja, det vore väl kul och så, frågan är om det är realistiskt. Jag tror absolut inte att det är det.

En annan grej jag ofta konfronteras med är någon slags idé om att vi ska ha någon slags ”marknad” rörande vilken nation en vill bo i, och så ska det finnas en kommunistisk och en kapitalistiskt och så vidare och så får varje individ välja. Och alltså, det låter ju kul i teorin men det är ju verkligen en utopi och ingenting annat. Hur ska jag kunna ta ställning till en sådan idé?

Samma grej finns när människor ber mig redogöra i detalj för kommunismen. ”Hur kommer vi lösa det här och det här?”. Sanningen är att jag inte vet, jag vet bara vad som inte kommer finnas; kapitalistisk exploatering och alla de saker som följer ut ur detta. Jag kan såklart spekulera men jag har ganska svårt att se meningen med detta.

Jag har väldigt mycket problem med när människor diskuterar politik utifrån liknande utgångspunkter, alltså målar upp något slags drömscenario om hur det skulle kunna vara helt utan koppling till vekligheten. Jag anser att all politisk måste utgå från det rådande och försöka lösa faktiska problem som finns. Kommunism för mig handlar om att de de problem som finns i kapitalismen och hitta ett alternativ, inte om att måla upp något jävla drömscenario i detalj och ba ”hit vill vi komma”. Det viktiga är att peka ut vägen framåt, inte att fasta i avlägsna utopier.

Jag känner ingenting annat än kapitalismen och jag vet vilka lidanden som pågår i denna, men jag kan inte veta hur världen utan kapitalism skulle te sig. Det enda jag är övertygad om är att det skulle vara så otroligt mycket bättre att leva i ett samhälle där ingen hade makt över någon annan, ingen kunde exploatera någon annan, på grund av ojämlika egendomsförhållanden. Jag är övertygad om att vi skulle vara mer fria att bestämma vad vi ville med våra liv i ett sådant samhälle, och det tycker jag vore en himla bra grej.

Ibland verkar folk tycka att ju mer detaljerat ett framtidsscenario är desto mer politisk relevans har det. Jag tycker tvärt om; det spelar ingen roll hur detaljerad din utopi är, om du inte kan peka ut vägen dit så saknar den politisk relevans.

Kommunismen.

Kommunism för mig är drömmen om ett annat samhälle, om ett samhälle där produktionen sker för människor, under människors medvetna kontroll, och inte lyder under några marknadslagar som, trots att de är ett resultat av människors handlingar, ter sig som omöjliga att kontrollera. Drömmen om kommunismen är drömmen om ett samhälle fritt från skeva egendomsförhållanden som möjliggöra exploatering, som skapar fattigdom och utsatthet, som skapar skeva maktförhållanden och förtryck.

I kapitalismen så produceras varor inte främst för människor utan för kapitalet, alltså pengar som ständigt cirkulerar för att skapa mer pengar. Varor produceras för att de ska kunna säljas på marknaden och för att kapital ska kunna ackumuleras, förmeras, för att sedan kunna investeras för att kunna samla mer kapital. Det är inte själva produktionen av varor som är målet, produktionen är ett medel för cirkulationen och ackumulationen av kapital. I ett sådant samhälle är det inte människor och människors behov som är målet för den mänsklig verksamheten, och detta kommer obönhörligen att leda till att människor prioriteras bort till förmån för kapitalismens krav. Det kommer leda till att profit sätts framför människor. Ett sådant system kan jag omöjligt försvara eller acceptera, utan det är något som nödvändigtvis måste bekämpas för att vi ska kunna få ett mänskligt samhälle.

Så länge vi har kapitalism så kommer människor och människors behov att stå i bakgrunden när vi väljer vad vi ska prioritera. Det leder till att det är rimligt att göra ”effektiviseringar” som istället för att kosta pengar kostar människor, som tar ut sitt pris i slitna leder, i kortare livslängd, i stress och ångest. Det leder till att vi accepterar att en massa fullt ätbar mat, fullt användbara produkter, slängs för att den som äger dem tycker att det är rimligt. Det leder till att vi kan hävda att det är ”för dyrt” med människor trots att vi aldrig någonsin haft en mer effektiv produktion.

Men kapitalismen är inte bara marknadskrafterna, den är också de egendomsförhållanden som möjliggör detta och som springer ut ur detta, som en ständig växelverkan. Det handlar om makt. Det handlar om att pengar är den mest konkreta samhälleliga makten en människa kan ha, och att det gör oss akut ojämlika att ha ett samhälle som bygger på att vissa människor har pengar och andra inte har det. Det kastar ner vissa människor i fattigdom och djupt ekonomiskt beroende samtidigt som andra får resurser för att kunna exploatera dessa. Fattigdomen är inte bara en tragisk bieffekt av kapitalismen utan en ren nödvändighet för att den ens ska vara möjlig. Att människor befinner sig i en position som tvingar dem till att sälja sig själva som varor på en marknad, som arbetare, är en nödvändighet för att kapitalismen ska kunna fungera. Kapitalismen i sig föder också mer ojämlikhet, genom att de som äger ständigt kan skaffa sig mer.

I mina ögon är jämlikhet, inte bara juridiskt utan i praktiken, i betydelsen samma praktiska möjligheter till inflytande, en grundläggande förutsättning för ett bättre samhälle. Det finns många olika sätt vi är ojämlika på idag, men kapitalismen är ett av de mest omfattande och genomgripande eftersom den styr produktionen, det som lägger grunden för mänskligt liv. Kapitalismen har även tendensen att upprätthålla annan ojämlikhet, helt enkelt eftersom människor tvingas till fiendeskap och konkurrens istället för att se varandra och respektera varandra. I ett kapitalistiskt samhälle så kommer människor att förtrycka och utnyttja varandra, eftersom det är den väg som erbjuds för att komma högre upp i den samhälleliga ordningen av exploatering och makt. Det är svårt att hålla samman när en befinner sig under ständiga angrepp, under ständig kamp för den egna överlevnaden. Kapitalismen skapar fiendskap och alienation till andra människor.

För att kunna skapa ett nytt samhälle måste vi utgå i kritiken av det nu rådande. Vi måste definiera vår situation, definiera de problem vi står inför, och försöka hitta en väg framåt utifrån dessa. Att bara dikta upp sitt drömsamhälle utan koppling till verkligheten kan säkert vara en roliga tankeövning, men det är inte någon rimlig grund för politisk kamp. I detta så är kommunistisk filosofi ett viktigt redskap. Kommunistiska filosofer har hjälpt mig att se världen med helt andra ögon, har hjälpt mig att förstå hur det kommer sig att den ser ut som den gör och vad som skulle kunna vara en rimlig väg framåt. Istället för det liberala trams som innan utgjorde min världsbild, det osammanhängande hopkoket av olika idéer om rättigheter och skyldigheter, så har jag nu en mer sammanhängande idé om saker och ting, en idé som jag faktiskt kan använda för att förstå världen på en mängd olika områden, inte bara partipolitik eller organisationer utan även psykisk sjukdom, relationer, familjeförhållanden.

Men kommunism för mig är inte bara en analys av samhället som jag har i bakhuvudet och kan plocka fram när det är dags att diskutera politik, det är ett förhållningssätt till världen runt omkring mig. Det handlar om att se samhället ur ett visst perspektiv, förstå världen omkring mig med kommunistiska tolkningsramar. En stor del av detta är ideologikritiken. Insikter om att det är de materiella förhållandena som i stor del avgör vilka idéer som finns i omlopp i samhället, och att det är den härskande klassen som sätter agendan för det politiska samtalet, är central för mig. Det handlar om att ständigt försöka identifiera de drag i en argumentation som främst upprätthåller den rådande ordningen och dekonstruera dem, förstå dem. Det handlar om att ifrågasätta sådana saker som folk säger så ofta att de blir sanningar, som att kapitalismen bara uppstod utan tvång eller våld eller att det skulle bygga på någon slags frivillighet från alla inblandade. Det handlar om att kritisera idén om att vi skulle leva i ett samhälle där makten verkligen ligger hos folket bara för att vi råkar ha styrelseskicket liberal demokrati, det handlar om att fråga sig vem det egentligen är som har makt och inflytande i det här samhället och vilka intressen det är som tjänar på den världsordning vi har. Det handlar om att inte irra bort sig i kritik av sådant som egentligen bara är symptom på ett i grunden sjukt samhällsbygge, som att stirra sig blind på att kritisera religion och alternativmedicin istället för att fråga sig varför människor har ett behov av att ägna sig åt det eller som att försöka förklara kapitalismens kriser genom att hänvisa till enskilda individers bristande karaktär eller enskilda lagar som hade kunnat skrivas annorlunda.

Jag försöker förstå hur de problem jag ser i samhället är ett uttryck för det grundläggande systemets brister istället för att kritisera saker som vore de isolerade felaktigheter i ett annars perfekt system som en kan ”städa bort” var och en för sig, för att komma till den vackra, rena kapitalistiska liberalismen. Idag tänker jag istället att det är samhällets själva grundstruktur som är problemet, inte att saker och ting har råkat gå snett. Jag skyller inte kriser på enskilda lagar eller att alla banktjänstemän helt plötsligt bara fick för sig helt fel saker, utan jag skyller det på systemet som sådant.

Kommunism för mig är också att ta ställning. Att ta ställning emot det som råder nu och sikta mot ett nytt samhälle, ett bättre samhälle, ett samhälle där människor kan vara fria istället för att underkasta sig kapitalets logik, ett samhälle där vi gemensamt bygger upp oss själva, andra människor och samhället som sådant. Jag vill ha ett samhälle där det inte finns någon marknad som skymmer sikten mellan människorna, utan där vi möts direkt som människor, inte som företrädare för olika klasser, inte som företrädare för olika positioner i produktionsapparaten, inte som varor utan som människor.

Mer om arbete.

Folk hävdar att de visst gillar att jobba och att det fyller deras liv med mening och så vidare. Alltså jag tvivlar verkligen inte på detta, för i vårt samhälle så är det så för många att arbetet är det mest meningsfulla en gör. Men detta beror ju på, och det är det som är min poäng, att inga andra saker tillåts vara meningsfulla. Vi lär oss från låg ålder att det är och ska vara arbete som är den främsta meningen med livet (och såklart att bilda familj så vi kan reproducera nya arbetare) och då är det klart att det blir så.

Jag har lite svårt att veta hur jag ska reagera när folk säger att deras arbete är fett och att de inte hade gjort något vettigt annars och att därför borde vi ha ett arbetssamhälle. Jag tänker väl att det är synd för dem att de inte kan hitta meningsfulla saker att fylla sin tid med utan lönearbete, eller att det är tråkigt att de har isolerat sina liv så mycket till sin arbetsplats att de står handfallna utanför den.

Många är rädda för att människor inte skulle hitta gemenskap och så vidare utanför arbetet alltså utan att folk blir intvingade i det. Jag tror verkligen inte att detta kommer att vara något problem. Redan idag så hittar många sammanhang i livet i ideella organisationer och sådant kommer såklart att finnas kvar även om vi avskaffar lönearbetet. Skillnaden är att även de som inte är tillräckligt produktiva för att lönearbeta kommer kunna vara med. För det är ju det som är grejen med kapitalismen; människor är bara något värda om de håller sig på rätt nivå, om de är tillräckligt produktiva, och den nivån ökar ständigt. Detta gör att människor som inte är på denna nivå kastas utanför, inte får ta del av den så kallade ”gemenskapen” på arbetsplatsen. Ett sådant samhälle, där gemenskap och sammanhang bara finns för de produktiva, vill jag inte leva i.

arbetslinjen_stor