Kategori: Blogg

Svar på frågor!

Här kommer svar på några av frågorna i min frågestund!

Tänkt på det här du skrivit om ”barnfödarstrejk” som politisk metod… Tycker det är en så intressant tanke, men det finns ju rätt många frågetecken för mig med det, och inte för att förringa de som faktiskt gör detta som aktivt politiskt val, men för att det verkligen ska funka som metod behöver ju väldigt många ansluta sig till denna strategi. Har du någon idé för hur detta skulle kunna funka praktiskt på riktigt? Hur ska man få med sig folk? Förstår att det är supersvårt att svara på men vore intressant att få veta om du tror att detta verkligen skulle kunna vara en fruktbar politisk strategi…

För det första är det många kvinnor som redan idag väljer bort barn, och att prata om det som ett politiskt val kan få dem att formulera sitt beslut i de termerna. Jag tänker mig all politisk förändring som ringar på vattnet, det vill säga att det måste börja med förändringar i det lilla som sedan kan bindas ihop till någon slags större förändring.

Sedan tänker jag också att det faktum att jag inte tänker skaffa barn kommer ge mig mer tid för feministisk aktivism, och att detta spelar ganska stor roll för både mitt eget liv men också kvinnor i min omgivning som jag kan lägga mer tid på i och med att jag slipper ta hand om barn. Men mitt snack om barnfödarstrejk ska också förstås som ett sätt att belysa att kvinnor exploateras och att kvinnor faktiskt har makt i detta samhälle, reproduktiv förmåga som vi kan återta.

Nu är det här i och för sig ingen fråga om feminism, men jag frågar ändå! Jag undrar vad du pluggar i Örebro?

Jag pluggar genus!

– Jag undrar hur din inre process (hur du styrde dina tankar) och dina handlingar såg ut, när du bestämde dig för att börja begära kvinnor? För vad jag har förstått var det en medveten handling?

Jag ska skriva om detta ordentligt någon dag! Det första steget var ju att sluta med män. Det blev rätt enkelt i och med att jag flyttade till en ny stad där jag inte kände några män. Utöver det handlade det väl mest om att rikta uppmärksamhet och intresse gentemot kvinnor i högre grad.

När jag blev kär i Linn hade jag varit förälskad i kvinnor tidigare, men inte riktigt förstått vad det handlade om och inte vågat/kunnat agera på det. Jag tänker att detta är en erfarenhet jag har gemensamt med många andra kvinnor. Jag tänker att mycket handlar om att våga ta initiativ, kvinnor är ju vana vid att vara passiva vilket såklart ställer till problem när det är två kvinnor.

Men sen så behöver en ju inte vara kär och ha sex och så, det räcker ju med att ha många relationer med kvinnor i sitt liv och låta dme betyda mycket. Jag tänker att om en börjar i den änden kanske annat faller på plats.

– Tycker det verkar som att bloggen inte så ofta tar upp förklaringsteorier till patriarkatets uppkomst. Tycker du att det är en irrelevant fråga? I så fall, varför? Jag kan själv tycka att det är intressant om frågan är ”vad gjorde att den här strukturen uppstod och vad vi kan vi göra för att minimera de parametrar som bidrar till dess vidmakthållande?”.

Jag tar sällan upp historiska förklaringar. Dels för att det är ett område fyllt av spekulationer utan särskilt mycket kunskap, dels för att jag inte tycker det är så viktigt. Däremot pratar jag ofta om vad som skapar och upprätthåller patriarkatet i modern tid, och där har jag en radikalfeministisk analys. Jag vill också minnas att jag skrivit om det borgerliga patriarkatet några gånger, vilket åtminstone är en förklaring till varför patriarkatet ser ut som det gör idag. Men det handlar också om att jag inte orkar skriva så mycket sånt eftersom det kräver ganska gedigna teoretiska genomgångar, det är ett stort område helt enkelt.

– Försöker du ha ett akademiskt förhållningssätt till din feministiska tolkning och i din blogg? Ser du något problem i att ”akademin” är ytterligare en samhällsinstans skapad och dominerad av män, och att då låta den diktera reglerna för ett förhållningssätt?

Vet inte vad ett akademiskt förhållningssätt skulle innebära i sammanhanget. Jag är uppenbarligen inte typ feministisk forskare, men jag läser mycket feministisk litteratur och hänvisar ofta till den.

Rörande typ genusforskning så ser jag dels fördelar med att en genom att anlägga ett kritiskt genusperspektiv helt enkelt får bättre forskning inom en mängd områden, bland annat för att forskare ofta låter sina heteronormativa värderingar styra. Jag tror också att det kommer en del subversiv teori från genusvetenskapen. Men jag ser samtidigt problemet med att feministisk teori institutionaliseras och kanske används i systemupprätthållande syften (praktexempel var en genusvetare jag träffade som jobbade med att öka reproduktiviteten).

Jag vet att du anser att en ska undvika relationer med män men gäller det även familjerelationer? Hur har du själv hanterat det i så fall?

Först vill jag säga att undvika relationer med män inte innebär total avhållsamhe,t det handlar snarare om att skifta fokus i livet. Vissa män kan en ju inte slippa undan av olika skäl, men en kan lägga mindre energi på de relationerna. Poänegn för mig är inte att aldrig träffa en man, utan att lägga så lite energi på män som möjligt. Detta kan givetvis appliceras även på familjerelationer.

Är du öppen ute i det sociala livet om att du försöker eliminera män ur ditt liv? Hur tacklar du de reaktioner som uppkommer, eller tycker alla du umgås med att det är en bra strategi? Tror själv att det säkert är bra för psyket att inte umgås med män om man haft dåliga erfarenheter, men kan ändå tänka mig att folk reagerar.

Jag tror inte att det är bra för psyke att umgås med män oavsett ”erfarenheter”, då risken för ”dåliga erfarenheter” ökar markant när en umgås med män. Jag är relativt öppen med detta, det brukar inte skapa några större problem för mig.

Tror du att en kan vara ”bara” vän med någon av motsatt kön (i mitt fall som kvinna vara vän med en man)? Det finns viss diskussion om att mannen alltid kommer vara ute efter att få ligga, och sådana berättelser har också kommit fram i din blogg. Jag har nyligen inlett en, för mig, vänskapsrelation med en kille och kommer på mig själv med att fundera över om han egentligen vill mer, något jag finner obehagligt att tänka på. Är han liksom schysst för att vi är vänner eller är det någons slags plan för att så småningom kunna bli ihop med mig. Tidigare har jag inte varit djupare vän med andra än tjejer så detta är ett nytt sammanhang för mig. Det skulle vara väldigt intressant att höra hur du tänker!

Alltså jag tror öht inte att relationer med män, oavsett kärlek eller vänskap, är så mycket att ha. Jag har känt mig utsugen även i vänskapsrelationer med män, till exempel för att de inte lagt in samma engagemang i relationen som jag. Huruvida män ”vill mer” eller inte har jag inte funderat så mycket på. Jag har haft vänskaper med än som har varit just vänskaper och inget mer, men jag upplever också att det finns någon slags ”spänning”. Jag har hört från flera håll att män har ”velat mer” med kvinnliga vänner när dessa blivit singlar. Jag tror säkert att det är möjligt, det är nog mer att jag inte ser poängen i det.

När jag ändå håller på har jag en till fråga. Vilka tror du är de viktigaste sakerna att tänka på när en inleder en kärleksrelation med någon? För att inte hamna i en destruktiv relation med för mycket beroende t.ex. utan för att skapa något ”stabilt” att förhoppningsvis bygga vidare på.

Det viktigaste för mig är ett en bekräftar varandra och inte ägnar sig åt ”spel”, att en tar varandras osäkerhet och oro på allvar, att en inte avkräver varandra kärleksförklaringar eller löften, att en har någon slags samsyn när det kommer till framtiden för relationen och ens liv (för mig är det t.ex. viktigt att etablera att jag inte vill ha barn, för att slippa känna någon sådan press). Jag upplever att detta funkar för mig. Men det handlar ju mycket om att hitta en person som är villig att ha rak och ärlig kommunikation kring sådana saker.

Sen är jag också nyfiken på liknande som A undrar över, hur hanterar du din relation med din pappa (om du har någon vill säga, annars andra närmre manliga släktingar)?

Som jag skrev ovan, så kan en alltid välja att lägga mindre tid på relationer med män. Mer specifik än så kommer jag inte bli.

Vad tycker du är viktigt att göra/tänka på i en vänskapsrelation? För att den inte ska försvinna, gärna bli ännu bättre/fördjupas osv.

Samma som i kärleksrelationer, det är viktigt att en känner sig bekräftad och trygg i relationen och att en inte kör spel, att en inte avkräver varandra saker och så vidare. Sedan tror jag att det är viktigt att ta relationen på allvar och se den som lika värdefull som kärleksrelationer.

Den Snälla Killen ser fortfarande kvinnor som egendom han ska erövra.

Ni vet det här Snäll Kille-argumentet som bygger på att kvinnor väljer bort män som är ”snälla”, vilket i kontexten ofta betyder att de inte gör en alltför aggressiva närmanden (vad som är ”alltför aggressivt” är såklart något snubben själv avgör).

Jag har en förklaringsmodell gällande detta: kvinnor i allmänhet är helt enkelt inte så jävla intresserade av män. De män som ”lyckas” få en kvinna är de män som tvingar sig på oss.

Tänker framförallt på en incident med en kille som kastade en ölburk på mitt sällskap, för att sedan under flera minuter tjata på oss för att vi skulle ”förlåta” honom och ge honom ytterligare en chans. Istället för att göra den sak som hade varit rimlig i situationen, det vill säga att inte kasta något på oss från första början och framförallt inte tjata på oss om att bli förlåten, så överskred han en massa gränser. Grejen är att taktiken fungerade, till slut var det någon som började prata med honom.

Män verkar tänka att den enda anledningen de kan ha till att behandla kvinnor som människor är att de på så vis får en ökad tillgång till oss. Detta är troligen inte sant. Kvinnor stannar i misshandelsrelationer för att det skapas traumatiska bindningar och för att de är för rädda för att lämna fanskapet. Kvinnor blir emotionellt beroende av män som upprätthåller distans och trycker ner dem och så vidare. Detta är helt enkelt gångbara metoder för att få tillgång till kvinnor, grejen är väl att det är jävligt vidriga metoder som inte bygger på någon slags grundläggande respekt.

Det är bland annat på grund av sådana metoder som jag valt bort män helt och hållet. Många av dam upprätthåller ett överläge i relationer, vilket såklart sätter mig i ett underläge jag absolut inte är bekväm i. Efter att jag insåg att det är mycket såhär män jobbar i relationer så kom jag fram till att det bästa nog är att inte ha relationer med dem över huvud taget.

B93tEB9CMAAuCqj

Så länge mäns utgångspunkt är att de har rätt till kvinnor och att det är det som utgör någon slags motivation för dem att vara så kallat ”snälla” så är det samma gamla patriarkat som alltid det handlar om. Utgångspunkten är inte att kvinnor är människor och förtjänar samma grundläggande respekt och mänskliga rättigheter som män, utan att kvinnor är några slags pris en har rätt till om en når upp till någon slags grundläggande standard för att vara en rimlig människa.

Snälla Killar är ingen lösning på patriarkatet. Däremot skulle män som ser kvinnor som människor och inte som egendom de ska erövra eller förtjäna genom olika trick kunna vara en del av en lösning. Framförallt handlar det dock om att kvinnor ska ha makt att bestämma över sina egna liv, och inte förväntas ingå i relationer med män bara för att de är ”snälla” eller något annat.

Svar på kommentarer.

IMG_20141231_173755Fick lite kommentarer som jag tänkte svara på:

Jag funderar på en sak kring sexualitet, könsroller, feminism och din syn på relationer med män (och undvikandet utav dem). Hur ser du på homosexuella män? En man som har en relation med en annan man? Även om en homosexuell man oftast ratas för att gå ifrån normen, är han förmodligen ändå präglad av sin könsroll som man, och därför också någon att undvika för att inte tryckas ner av m a n l i g h e t e n även om han inte har ett intresse av kvinnor sexuellt. Jag undrar bara lite hur du tänker kring detta, och om du förstår vad jag försöker få fram? För det är knappt jag vet själv. Det slår mig bara varje gång jag läser dina texter om att som kvinna gynnas en av att undvika sällskap av män. Hur funkar det i praktiken? Hur undviker jag som kvinna män, och till vilken grad och vilka män?

Jag tänker att homosexuella män också är män, och således vill jag undvika även dessa. Men sedan är det såklart så att riskerna är mindre när en umgås med män som inte försöker inleda en massa romantiska relationer med en eller ha sex med en och så vidare.

Däremot tror jag inte att det handlar om ”mansrollen” så mycket om att homosexuella män fortfarande har en position som män. En man som har sex med andra män blir inte kvinna i samhällets ögon, och han uppträder fortfarande som man med all den auktoritet det innebär i detta samhälle.

Jag tänker lite på den här grejen vissa kvinna har för homosexuella män, typ ”faghags”, och jag tänker att det ofta är så att kvinnor dras till män som de vet är ”ofarliga” för dem. Detta är problematiskt på flera olika sätt, dels för att dessa män såklart visst kan utöva till exempel misogyni men också för att det är objektifierande från kvinnornas håll.

När jag skriver om att undvika sällskap av män så är det inte direkt så att jag har en idé om exakt vilka som ska undvikas, jag utesluter inte att en kan ha bra och givande relationer med män. Däremot så finns det en tendens att vara mer förlåtande mot män, att ursäkta män trots att de beter sig illa och så vidare. Som kvinna tror jag att en gör bra i att fundera mer på detta och överväga de relationer en har med män.

Sedan jag har börjat göra detta så har jag kommit på mig själv med att ha en massa relationer med män som jag egentligen inte får ut så jävla mycket av, eller rentav känner mig direkt nedtryckt och hotad i dessa relationer. Detta gäller inte alla relationer med män rakt av, men det är ett generellt mönster jag kan se. Åt andra hållet kan jag se att jag har valt bort relationer med kvinnor som i regel har varit mycket mer givande och tryggare för mig att befinna mig i.

Det här är så intressant och dessutom något jag gått och tänkt på mycket det senaste. Jag har känt ett ökat begär mot andra kvinnor under en längre tid, men i och med att jag är ”vuxen” känns det så larvigt att söka mig till kvinnor nu vid 26 års ålder då jag har haft en heterosexuell livsstil hela mitt liv. Kan nog säga att jag är rädd för att bli ifrågasatt kring mina intentioner.

Jag tror att jag också var rädd för detta. Jag var rädd för att bli ifrågasatt och för att det på något sätt skulle finnas en poäng i detta ifrågasättande. Därför så uppsökte jag inte aktivt relationer med kvinnor, eftersom det kändes fel att göra anspråk på att vara lesbisk när jag inte hade någon aning om hur det låg till. När jag började känna ett specifikt intresse riktat mot en person fattade jag först inte vad det var, jag hade inga tolkningsramar för att förstå det. När jag sedan blev jättekär så blev jag chockad, jag visste liksom inte att jag kunde känna den typen av känslor inför kvinnor.

Ofta hör jag kvinnor som säger typ ”jag har faktiskt prövat att ha sex med tjejer men det funkade inte”. För det första så är det väl inte som att det ”funkar” med alla män en har sex med för att en är heterosexuell, för det andra så är det ganska konstigt att förvänta sig att en ska kunna ta fösta bästa kvinna och bara ”testa” om det ”funkar”. Jag tycker det är ganska respektlöst, helt enkelt.

Jag tänker såhär; försök att bara vidga din blick lite. Försök att inte bara avfärda begär inför kvinnor direkt, utan agera på dem. Det behöver inte innebära något återkalleligt, men det ska inte heller vara något ”experiment”. Precis som med män tar det såklart tid att hitta rätt, att hitta personer en är intresserad av och som är intresserade tillbaka och så vidare.

Du skriver ofta om dina ex och heterorelationer samt hur dessa leder till att exempelvis vänskapsrelationer mellan kvinnor underpriotriteras. Varför skriver du inte mer om vänskap i din blogg? Jag menar varför får det ej lika mkt utrymme som heterorelationer? Vore intressant!

Det enkla svaret är att jag skriver om det som berör mig för tillfället, och under den största tiden jag har haft den här bloggen har jag varit uppe i bearbetningsprocesser av gamla förhållanden, vilket har gjort att jag har behövt skriva mycket om det. Jag har helt enkelt varit sårad och förbannad och behövt få ur min ilskan.

Sedan tror jag också att det kan ha att göra med att jag inte har lika klara uppfattningar när det kommer till vänskapsrelationer. I mina heterorelationer har jag blivit utsatt för saker som har varit oacceptabla och som jag har haft lätt att ta ställning om och skriva om. Bilden är mer komplex när det kommer till vänskap och kan ibland vara väldigt smärtsam att gräva runt i, varför jag helst inte gör det offentligt.

Jag försöker att skriva mer om relationer generellt nu, både om kärleksrelationer mellan kvinnor men också om vänskap. Jag tror att mycket av det jag skriver kan appliceras på vänskap, trots att jag inte benämner det som en specifik vänskapsgrej. Men jag tänker att mycket om makt och kontroll, om samberoende och att ta ut sin ångest på andra även kan appliceras på vänskapsrelationer.

Januari 2014.

Kollade igenom bloggarkivet för Januari förra året och valde ut de inlägg jag tycker är bäst.

Män som hatar män.

Det finns också den typen av män som inte umgås med män för att det är trevligast så för dem. Detta provocerar mig något oerhört, för de talar ofta om det som om de liksom ingår i kvinnokollektivet och är där på samma premisser som de närvarande kvinnorna, vilket i princip aldrig är fallet. Det är klart som fan att det är soft för dem att umgås i ett sammanhang där de är överordnade alla närvarande. Jag kan också tycka att detta sätter en del press på mig som kvinna att vara så jävla härlig, något jag inte direkt känner för att leva upp till. Hur mycket än den här typen av män tar avstånd från män och är med i den feministiska jargongen så påverkar deras närvaro kvinnor, de utövar fortfarande maskulinitet och förtryck, de har fortfarande en överordnad position som män.

Minns att detta var en grej under en period, snubbar som höll på och tog avstånd från män och ”hatade” män. Såpass töntigt!!! Kan inte begripa hur en resonerar om en tycker detta är en rimlig grej att göra.

Lattepappor är också förtryckare.

Men det jag framförallt reagerar på är den oerhört oproblematiserade inställningen till faderskap som finns här! Många av dessa pappor kan uttrycka att de började bry sig om jämställdhet när de fick barn, framförallt om dessa barn råkar uppfattas som kvinnor. Det här anses vara ett oerhört fint utslag av faderskärlek. Men det finns något oerhört provocerande i män som plötsligt börjar bry sig om jämställdhet och genus när de blir pappor, fast de inte brytt sig ett skit innan. De bryr sig när de ha en liten människa, en dotter, som de kan skydda från patriarkalt förtryck, som givetvis utövas av andra personer (kanske förskolelärare, som ju ofta är kvinnor). Att de själva utövar förtryck mot vuxna kvinnor bryr de sig inte om.

Skrev om den här fina grejen med män som blir feminister när de blir pappor. Älskar det ämnet! Finns fan få män som är så självrättfärdiga som nyblivna pappor.

Radikalfeminism, barnafödande och femininitet.

Jag ser det som angeläget att diskutera kvinnlighet utifrån just den reproduktiva förmågan, inte för att alla kvinnor har denna förmåga utan för att det idag finns en omfattande föreställning om att det är så och för att kvinnor värderas utifrån denna förmåga. Jag tror att det är en väg till frigörelse för alla kvinnor att diskutera just reproduktionen, men detta måste göras utan att befästa idén om att bara de kvinnor som har reproduktiv förmåga är politiskt relevanta. Det en gör då är att befästa patriarkala strukturer snarare än att upplösa dem, genom att acceptera patriarkatets idé om vad en kvinna är.

Började formulera fler tankar kring radikalfeminism och reproduktion, tankar som jag i stort står fast vid även om jag har börjat se på ”reproduktion” som en bredare kategori praktiker än barnafödande och fostrande.

Heterosexualiteten.

Heterosexualitet är som sagt mer än romantiska känslor mellan en man och en kvinna, det är en jävla livsstil som hela samhället utformats efter. När jag kritiserar heterosexualitet så är det detta jag kritiserar. Folk får vara kära i vilka de vill, men jag tycker det är viktigt att fundera på hur en gör kärlek. Det typiska heterosexuella sättet att göra kärlek på är att vara monogam, att snacka om varandra som ”kompletterande”, prioritera varandra över annat umgänge, planera sin framtid tillsammans och så vidare. Detta är på intet sätt oproblematiskt.

Skrev om heterosexualitet och levda fortfarande i ett heterosexuellt förhållande. Ser hur jag försöker håla liv i tanken att det är något att ha. Skönt att en gick vidare.

Så stor är maktlösheten.

Det är bara några år sedan jag för första gången hörde talas om mäns våld mot kvinnor, men det har funnits i mitt liv så länge jag kan minnas. Inte bara som ett abstrakt hot, något som får en att gå extra fort genom parken på kvällen, utan som en ständigt närvarande realitet, något som har slitit vänskapsband sönder och samman, något som har splittrat mig och mina vänner, något som har präglat min tillvaro under många många år.

Om det här med mäns våld mot kvinnor och hur det alltid har funnits med en, även innan en hade ord för det. Känner så stor tacksamhet gentemot feminismen när jag läser detta, eftersom jag fått hjälp att förstå så mycket av min tillvaro.

Hur vi bör hantera manshat.

Istället tänker jag mig att vi i feministiska sammanhang ska kunna ge människor verktyg till att förstå sitt manshat. Förstå varför det finns hos dem. Genom att förstå sina känslor så tror jag att det blir lättare att komma underfund med vilka känslor en vill känna, och vilka en vill göra något åt. För min del känns det dåligt att känna manshat för ofta, men då och då släpper jag fram ilskan för att jag behöver det. Jag låter inte alla dessa känslor gro i mig för att jag är för rädd för att uttrycka dem, för det tror jag skulle bli destruktivt.

Det eviga ämnet manshat.

En död mansroll är en bra mansroll.

Så länge vi definieras utifrån våra kön kommer vi att vara ofria. Så länge det finns en speciell mansroll kommer det att finnas en kvinnoroll, och dessa tu kommer vara begränsande och troligen ha ett hierarkiskt förhållande till varandra. Det finns liksom ingen mening med att ha olika roller för olika kategorier människor om det inte finns något slags maktförhållande.

En grej som jag tar upp med jämna mellanrum; hur extremt problematiskt det är att prata om att ”förändra mansrollen” när det ju är mäns makt över kvinnor som är problemet.

Mina tankar om barnfödarstrejk och sterilisering.

Anledningen till att jag använder begreppet strejk är för att understryka hur det rör sig om en produktion som är nödvändig för samhället. Så som jag ser på det hela så utnyttjar samhället den reproduktiva förmågan, och detta är något som kvinnor straffas för. Kvinnor får lägre löner, mindre pension och så vidare för att vi utför en massa gratisarbete. Jag tycker inte att detta är en rimlig situation, och därför tänker jag inte klämma fram någon unge. Det är dock inte en strejk i bemärkelsen att den har ett slut, då en sterilisering är omöjlig att ångra. Jag ser steriliseringen som ett praktiskt beslut för att försäkra mig om att strejken  inte upphör innan kraven är tillgodosedda. Det är såklart också fullt möjligt att strejka utan att sterilisera sig, och detta är något som jag önskar att fler kvinnor gjorde. Jag tror också att det finns många som gör det utan att ha konkretiserat det i dessa termer. Kvinnor som inser att barnafödande skulle innebära en stor förlust för dem, men som kanske inte inser att det inte skulle behöva göra det i ett jämställt samhälle. Kvinnor som tagit ett personligt beslut, men inte formulerat det i politiska termer. Jag önskar att dessa kvinnor politiserade sitt beslut.

Skrev ganska mycket om barnfödarstrejk. Idag så tänker jag inte att det handlar om bara barnafödande utan om reproduktion i allmänhet, alltså även om typ omsorg och kärlek i heterorelationer. Jag kan se att resonemanget jag förde då var ganska marxistfeministiskt, där fokuset låg på arbete uteslutande. Nåja, kul att en kommer vidare.

Svar på kommenterar veckan 46.

Svar på kommentarer och ask.fm-frågor.

Jag tycker att det här är jättesvårt, framförallt för att jag har svårt att avgöra vad som är mitt genuina intresse för att pyssla med utseende, och vad som är det som samhället/patriarkatet får mig tro är viktigt. Alltså kläder, smink osv är ett av mina stora intressen, då bli det så otroligt svårt att avgöra vad man gör för att det är kul, och vad man känner sig tvungen att göra.

Jag kan inte ”välja bort” att exponera mig som du gör för då känns det som att patriarkatet tvingar mig att välja bort ett stort intresse, bara för att jag ska slippa samhällets utseendefixering.

Vissa saker är det mycket lättare med, som att måla naglarna, pyssla med nail art. Det är så uppenbart mitt intresse.

Men jag gillar tex att vaxa benen (javet det låter helt sjukt) men har slutat göra det för att även om jag gillar både att göra det och att ha släta ben så är just släta (”kvinno-”) ben en så tydlig del av samhällsnormen.

Det finns många bottnar i den här brunnen alltså.

Jag tror att det är lönlöst att försöka ta reda på vilka intressen som är ”genuina” och inte. Alla intressen vi har är formade av patriarkatet, eftersom det är det samhälle vi lever i. Jag ser det snarare som en fråga om vad som ger och tar energi, och det är lättare att märka. Till exempel att kvinnor oftare intresserar sig för utseenderelaterade saker än män behöver inte innebär att allt utseenderelaterat är destruktivt.

Att försöka skilja vissa saker från det faktum att en är kvinna i ett patriarkat tror jag helt enkelt är ett meningslöst projekt. Vad spelar det ens för roll om du skulle varit intresserad av typ nail art annars eller inte? Det är ju något du uppskattar att göra nu, och om det känns som att det ger dig något är det väl bara att fortsätta med det.

Typiskt ”kvinnliga” intressen behöver inte heller nödvändigtvis vara något dåligt. Fanny Ambjörnsson skriver en del om detta i Rosa – den farliga färgen. Hon tar upp hur rosa dels är något som anses höra kvinnor till och som utgör en grund för att bli nedvärderad och så vidare. Samtidigt kan rosa vara en del i att skapa ett separatistiskt rum, där män för det mesta inte försöker få tillträde eftersom det är kvinnligt. Jag tänker att många kvinnliga intressen kan förstås på detta sätt, att engagera sig i aktiviteter där män helt enkelt inte försöker ta någon plats ger en större frihet. Detta är i sig värdefullt.

Det antas ofta inom feminismen att det kvinnliga skulle vara något negativt, och att det är ett problem att göra saker för att en är kvinna. Jag tänker att jag göra väldigt många saker, både bra och dåliga, för att jag är kvinna. Jag är till exempel feminist för att jag är kvinna och lever i ett patriarkat, om det inte vore för dessa omständigheter vore etiketten meninglös, men det gör inte att det är mindre sant. Ofta görs i sammanhanget misstaget att förstå det manliga som neutralt, typ att mäns intressen inte främst skulle ha något med att de är män att göra fast det ofta uppenbarligen är så, vilket är patriarkalt då det förutsätter mannen som norm och kvinnan som undantaget.

Finns en problematik med det här inlägget. Det är skrivet i ett feministiskt sammanhang till en rätt kunnig publik som ofta har igenkänningsfaktor. Så funkar det väldigt bra.
Men att kvinnor och flickor ”ångrar” sex och falskanmäler är en våldtäktsmyt som lever starkt kvar i ett patriarkalt samhälle och används t o m av polis/utredare mot brottsoffer. Det ligger som en grund i alla våldtäktsanmälningar och när det kommer till uttryck är det så gott som alltid mot de allra svagaste dvs mot de kvinnor/flickor som inte är ett dugg feministiskt kunniga eller som reflekterar över den situation de har hamnat i.
Är det inte viktigt att klargöra mer vad ”ångrar” betyder här? Annars riskerar tyvärr detta inlägg att komma att missbrukas.

Du behöver givetvis inte publicera detta utan det är en reaktion utifrån erfarenheter av att rättsväsendet just anser att det är utbrett problem att kvinnor ångrar sig tex för att inte en pojkvän ska bli arg eller att de anser att ”var dåligt sex”.Det är mycket problematiskt.

Jag kan absolut se poängen. Jag menar inte att det är på den här typen av ångersex leder till våldtäktsanmälningar, de gånger jag har varit med om det har jag i princip bara skuldbelagt mig själv och det stämmer även väl överens med min bild av hur kvinnor generellt reagerar på den här typen av grejer. Min poäng är att hela pratet om ”samtycke” och ”frivillighet” är märkligt givet hur sex fungerar i patriarkatet.

Jag tror att detta ångrande ofta handlar om något annat, typ att en inte fick någon chans att säga vad en ville, att en inte blev respektfullt behandlad och så vidare. Jag har ofta känt mig ”överkörd” i sexuella sammanhang, alltså att personen ifråga inte lyssnat in mig. I den typen av situationer så har jag sällan uppfattat det som ett övergrepp direkt under själva ”sexet”, men däremot i efterhand när jag funderat och insett hur lite jag fick rum att delta.

Det är klart att män ofta uppfattar liknande situationer som att någon ”ångrat sig” när det i själva verket handlar om att en helt enkelt har fått känna efter, eller kanske att motstånd gjordes men mannen inte ”märkte” något eller rationaliserade bort det. Jag har varit med om flera gånger att jag sagt nej under sex och att det inte respekterats, jag tror inte att dessa män uppfattar det som skedde som ett övergrepp.

Ofta när sex och samtycke diskuteras så pratas det som om en ska vara så himla säker på vad en vill som kvinna, som om det vore den enklaste saken i världen. Jag känner att det är viktigt att prata om ambivalens som ett fenomen också. Denna ambivalens uppstår ofta i ett patriarkat eftersom vi inte lär oss att göra saker för vår egen skull, utan som ett led i att få någonting annat. Att acceptera att en kan ha motstridiga känslor inför något ser jag som ett bra första steg i att reda ut någon slags ”sanning” i ens begär. Sedan jag började acceptera mina motstridiga känslor har jag fått mycket enklare att fundera på vad jag egentligen mår bra av att göra.

Ang vara hetero och hata män. Är öppen för tanken att vara med en icke-man det känns inte helt rätt, främst sexuellt (har provat). Jag har typ tappat hoppet att hitta en värdig man. Samtidigt vill jag verkligen ha en partner. Är väldigt sexuell och dålig på ONS/ragga.

Det som funkat för mig ang ickemän och sex är att först och främst dekonstruera min syn på ”sex” som fenomen. Under en period så tänkte jag att jag inte ville ha sex, utan mer närhet/intimitet. Det var utifrån denna vinkel jag började närma mig ickemän sexuellt, och det gjorde saker så oerhört mycket lugnare med allting. Detta bygger ju såklart också på att detta respekteras, och jag har haft turen att träffa personer som varit bra på att göra det.

Jag har väldigt svårt att relatera till att vara ”sexuell”, så därför blir det svårt att svara på frågan. Sex med män för mig har alltid varit en fråga om att bli bekräftad, inte om att jag begär någon sexuellt. Det var insikten om detta som gjorde att jag kunde börja begära något annat, men det va tvunget att gå via ett generellt sexmotstånd.

Jag skulle inte vilja ligga med en ickeman på samma sätt som jag legat med män, utan jag vill ha intimitet, närhet, kärlek, meningsfull samvaro där ”sex” kan vara en del, men inte behöver vara det.

Undrar hur du ser på queerteorin och att ”kön endast är en social konstruktion”? Tycker du att detta stämmer? Tänker att kön som social konstruktion och könsidentitet krockar något. Eller är det liksom föreställningar om könen som är konstruktionen?

Att något är en social konstruktion gör det inte mindre verkligt. Kön, eller i alla fall betydelsen av det, är en social konstruktion som i allra högsta grad påverkar människors materiella verklighet. Alla är tvungna att förhålla sig till ”kön” som koncept, dels för att vara begripliga för sig själva om andra och dels för att få en plats i samhället. Det går inte för en enskild individ att ignorera detta faktum, det går bara att förhålla sig till det på olika sätt.

Begreppet ”könsidentitet” är problematiskt eftersom det bygger på synen att det finns ett ”riktigt” (fysiskt) kön och en ”identitet”. Detta är en idé som kritiserats av Judith Butler (säkert en massa andra som jag inte läst också), som menar på att även kroppen konstrueras socialt, att det inte finns något ”kön innan genus”. Att prata om ”könsidentitet” som något som läggs ovanpå ens kropp gör automatiskt att det tidigare ses som mindre relevant, vilket blir problematiskt då det gör att transpersoners kön inte ses som lika verkliga som cispersoners. Därför talar jag (eller försöker i alla fall) enbart om människors kön, inte om deras ”identitet”.

Svar på kommentarer, vecka 45.

IMG_20141102_165123Lite svar på kommenterar.

Jag har själv också levt heterosexuellt/enbart agerat på hetersoxuellt begär i hela mitt liv, men jag resonerar precis som du när det gäller både den politiska dimensionen och mitt eget psykiska välbefinnande. Jag känner att jag har farit så oerhört illa av den heteromonogama normen. Tror samtidigt att många tkr att detta sätt att resonera är problematiskt eftersom de anser att en där med även ger legitimitet åt den konservativa föreställningen att homosexualitet är ett ”val”, en ”livsstil” och därmed går att ”bota”. Jag anser att vi måste kunna tala om all sexualitet som konstruktioner utan att gå med på den konservativa/homofobiska diskursen.

Detta är en sånt resonemang som många försöker föra för att ”bevisa” att jag är en dålig person som inte tror att folk i allmänhet är så heterosexuella som de tror sig vara. För mig är det en självklarhet att sexuella begär formas av samhället; idén om att just sexualiteten skulle var något essentiellt hos människan ter sig absurd. Varför skulle just sex vara det?

Nå, givetvis är det stor skillnad på att gå från hetero till homo än tvärtom, eftersom vi lever i ett heteronormativt samhälle. Varför skulle folk gå omkring och inbilla sig att de har homosexuella begär? Dessa begär är ju uppenbarligen inte lika accepterade. Kanske max att de är en ”kul grej”, ett litet ”experiment”, men det är inte som att folk får rum att organisera sitt liv utifrån samkönade begär.

Vidare; jag är inte emot heteronormen främst för att ”alla ska få göra som de vill”, utan för att jag tycker att det heterosexuella sättet att organisera relationer, samhället och så vidare är skräp, även för de med heterosexuella begär. Jag skiter väl i vem folk ligger med, jag är intresserad av hur vi bygger våra familjer, vår tillvaro och så vidare utifrån relationer.

Jag tror att jag har valt som du, men typ ”tvärt om”. Jag Jag identifierar mig som flata och har bara levt med kvinnor, men jag tror att i en bättre värld hade jag kanske kunnat vara bisexuell (eller snarare, det hade inte spelat någon roll vilken ”kön” jag valt att leva med). Jag är medveten om att jag gjorde ett val vid typ 14-15 att inte tända på män, eller snarare, jag upplevde att det var omöjligt eftersom jag upplevde att ”mansrollen” var så sjukt avtändande, det och att män liksom hade makt över kvinnor.

Jag tänker också lite såhär. Jag har liksom inget emot män som sådana, men känner mig väldigt uppgiven inför tanken på att kunna ha relationer med dem. Det handlar inte så mycket om deras ”personligheter” eller liknande utan om deras position i förhållande till mig. Oavsett hur snälla/bra/fina/medvetna de är så kommer det faktum att jag, i ett patriarkat, får samhällelig bekräftelse genom relationer med män att kvarstå, och detta kommer att sätta mig i underläge.

Givetvis skull jag vilja leva i ett samhälle där jag slapp tänka såhär, men så ser det inte ut idag och jag har inget intresse av att offra mig själv för att jag tycker att det är ”fel med fördomar mot män” eller liknande. Det är ju inte som att jag kommer få något stöd när jag återigen blir skadad i en relation till en man, då kommer det låta ”men varför blev du ihop med honom då????”. Mmm, en måste älska denna dubbelbestraffning!!!

Tänkte på att mansrollen på sätt och vis är väldigt stark då den är så pass föränderlig. När mansrollen blir kritiserad av feminism så har män en tendens att bli ”mjukare”/mesigare för att motbevisa allt som påstås om män. Detta gör att många tror att ”dagens män” som också är hemma med barnen och som ocks¨å är feminister och som också startar feministiska grupper för män och är med i talkshows ( http://www.tv4play.se/program/jenny-str%C3%B6mstedt?video_id=3005880 ), inte längre är produkter av en strukturell mall. Det gör att mansrollen blir väldigt svår att greppa. Kvinnorollen som endast har ett (om något) ”korrekt” stadie har inte det utrymmet att röra sig på och det enda val de har är att acceptera hur mannen ser ut i dagsläget

Blir för övrigt sjukt arg över länken jag skickade. Kunskapsnivån är löjligt låg hos dessa ”feministmän” men det är det enda som krävs för att de ska få vara med i en talkshow och få applåder. Organisationen FATTA man är bara ännu ett sätt att försöka rädda mansrollen, att anpassa den så att fler ska gilla den. De har skapat ett rum där män får prata om det förtryck de utövar och välkomnar inte de som faktiskt är utsatta, de med erfarenheter som frågan på riktigt gäller. Män som bara vet om det förtryck de utövar i teori och sen ska prata om det kommer aldrig lära sig något i praktiken. Det kommer förbli en teori som de klistrar över mansrollen för att försköna den.

Jag tänker att män förändrar eller pratar om att förändra ”mansrollen” för att förflytta fokus från det faktum att män sitter på den sociala och ekonomiska makten i detta samhälle. De försöker få det till att om deras ”roll” förändras så kommer det att vara mer okej att de har det, eftersom de kommer vara ”snälla” mot dem de har total makt över.

Det är väl ”bra” om patriarkatet blir mer bekvämt (inte för att jag tror att det kommer vara resultatet, men men), men det är knappast något ”feministiskt” i detta då feminism handlar om att bekämpa mäns makt och inte mäns brukande av denna makt. Vidare; denna makt kommer sannolikt att missbrukas.

Pratet om ”mansrollen” och hur den ska förändras får frågan att handla om hur enskilda män använder detta övertag. Det ger ett utrymme för individuella män att framstå som mindre förtryckande genom att ta avstånd från attribut som generellt förknippas med ”mansrollen”, typ sport eller kött eller liknande. Men faktum kvarstår att alla män, även normbrytande sådana, tjänar på att vi lever i ett patriarkat eftersom det ger dem makt, handlingsutrymme och så vidare. Det kommer alltid att vara problematiskt att inte se detta.

Att göra feminismens politiska krav på social och ekonomisk rättvisa och jämlikhet till en fråga om mäns personligheter är jävligt problematiskt. Feminismen är en politisk rörelse, inte ett program för mäns personlighetsförbättring.

Svar på kommentarer.

Jag tänkte att det kunde vara kul att lyfta fram/svara på några kommentarer jag tyckte var intressanta i ett inlägg. Skriv gärna vad ni tycker om detta. Kanske kan bli ett stående inslag? Är så kass på att svara när kommentarerna kommer och tänker att det kanske vore sköj om det blev lite mer av den varan.

Tar tillfället i akt och postar en selfie.

IMG_20141024_132601

Jag har levt i stort sett mansfritt hela mitt liv. Det fick mig länge att känna mig inadekvat och i princip ”livsoerfaren”; som om jag inte EGENTLIGEN levt ordentligt förrän jag levt genom män. Jag hade inga av de synliga och osynliga krigsärr som mina med- ickemän kunde visa upp efter att ha ”levt ordentligt”, dvs med män. När jag väl började umgås med snubbar vill jag dock tro att jag såg de relationerna lite ”klarare” än mina kompisar gjorde, och mycket riktigt tog det inte särskilt lång tid att inse att män _aldrig_ tillförde mitt liv någonting som inte ickemän kunde göra bättre. Förutom en sak: den våldsamma känslomässiga berg-och-dalbanan i att spela med någon som både spelar och bestämmer reglerna. Jag blev hög på spänningen och riskerna- oddsen var ju alltid emot mig- men psykiskt och emotionellt utmattad av det. Lyckligtvis är ju spel bara ett tidsfördriv, inte en heltidssysselsättning, och jag hade tur som befann mig i en situation där jag kunde kliva av. Alla har inte möjlighet att göra det :(((((((

Just detta att en betraktas som ”oerfaren” om en inte haft relationer med män är ju intressant. Jag har tänkt en del på det i förhållande till denna blogg. Jag är väl kanske inte jätteerfaren, men jag har ändå haft flera sexuella relationer med män och två långa förhållanden, vilket ger mig en viss legitimitet att skriva om dessa frågor. Jag funderar på hur människor hade reagerat på en kvinna som skrivit liknande men som själv inte hade haft någon längre parrelation med en man. Jag funderar också på hur jag lyfter fram min egen erfarenhet, jag kommer ofta på mig själv med att vilja trycka på det för att framstå som mer trovärdig.

Rörande den känslomässiga berg-och-dalbanan: jag har många gånger längtat efter just denna eftersom det tar mig ur vardagens tristess. För att frigöra mig har det varit fundamentalt att fylla ut detta med något nytt. Jag har sökt mycket lindring i kreativitet och i vänskapsrelationer. Det är väldigt lätt att slukas upp i det där om en väl råkar hamna i det tyvärr.

Kände igen mig väldigt mycket i s kommentar så blev glad över att du tog upp detta. Att av olika skäl alltid ha saknat ett stabilt ”kontaktnät” har påverkat mig enormt då jag ofta blivit väldigt beroende av en person i taget för att över huvud taget komma ut, vilket är en väldigt utsatt position och lätt leder till ett sorts ömsesidigt utnyttjande. Svårt att förklara varför men ibland har parrelationer känts enklare, typ som att det är enda sättet att känna sig som ett ”vi”. Men vet inte hur bra det är egentligen..

Jag tror att just det här ”vi” är grundläggande för parrelationens lockelse. Eftersom existensen är meningslös så vill en gärna fly detta genom att leva för och genom någon annan. Tänker mig att detta drabbar kvinnor hårdare eftersom vi i lägre grad får lära oss att leva för t.ex. intressen.

Men du har ju det senaste skrivit att du blivit kär, och visst var du hetero? Hur gör du då för att inte göra känslorna till den mannen så viktiga? Om du förstår vad jag menar, eller ser du på det som att även om du är kär i någon är det inte värt att lägga energin?

Jag definierar mig inte som ”hetero” längre, däremot har jag levt heterosexuellt, det vill säga haft relationer med män, haft sex med män, enbart erkänt mitt begär till män och så vidare, tidigare. Skrev lite om just detta med att patriarkatet gärna får oss att tro att vi är heterosexuella här:

Patriarkatet är väldigt bra på att få folk att tro att de är heterosexuella. Det är inte så konstigt i ett samhälle som överöser oss med idel heteropropaganda att folk tror att de hyser begär endast mot det motsatta könet. De flesta väljer helt enkelt att inte utforska andra begär närmare. Jag tänker på en mängd olika relationer med kvinnor jag haft som varit väldigt kärleksfulla och intima, där det förekommit svartsjuka och den där längtan att bara vara med den personen. Varför tolkade varken jag eller någon annan i min omgivning detta som romantiskt över huvud taget? Det rör sig om starka känslor som ofta kommer tillsammans med pussar, kramar, att ligga nära varandra och så vidare.

Men för att svara på frågan; en kan ju organisera även en heterosexuell relation så att den blir mindre signifikant. Jag tänker att det handlar om att inte planera sitt liv runt den personen så mycket. Alltså inte lägga upp en gemensam framtidsplan, vara noggrann med att upprätthålla såväl sitt sociala som sitt ekonomiska oberoende och så vidare. Detta tänker jag gäller oavsett könet på den en har en relation med.

Mina regler för relationer:

  1. Flytta inte ihop med din partner. Fullständigt grundläggande för att lätt kunna lämna relationen.
  2. Upprätthåll separata umgängeskretsar. Givetvis kan det vara okej att träffa varandra vänner och så vidare, men försök att undvika att integrera varandra i varandras sociala liv i alltför hög grad.
  3. Hantera inte eventuella psykiska problem inom relationen. Att få stöd någon gång ibland är en sak, att förlita sig på sin partner en annan. Det blir väldigt lätt passiviserande.

Detta är nog olika för folk, men det ovan är vad som funkar bra för mig.

Har dina killar varit s.k. good guys som ändå på grund av patriarkala strukturer betett sig som rötägg eller är dina ex riktiga svin? Jag undrar därför att jag tycker att det är intressant om dessa killar är medvetna om sitt beteende, vet de själva om att de utnyttjat dig och behandlat dig illa? (Inte för at det på något sätt berättigar sånt beteende, det är nästan värre att bli utsatt av människor som utger sig för att vara ”goda män” och älska en).

Det är ju olika, men den som skadat mig mest ville mig absolut inte illa och var även feministiskt medveten på en ganska hög nivå för att vara man. I mina ögon handlar det inte bara om deras agerande utan också saker jag själv har internaliserat, något jag ofta återkommer till i mina texter. Jag tror liksom inte att det går att undkomma inom ramarna för patriarkatet.

Har själv varit i relationer med män där det tydligt funnits en skillnad i hur en ser på att jobba på problem när de uppstår. Ofta blir det jag som får ställa frågor om hur det känns och hur vi ska kunna komma fram till en lösning, speciellt om det är ett problem som pågår under en längre tid.
Ofta frågar jag mycket hur det känns för den andra parten, hur tankarna går, har nästan aldrig fått den frågan tillbaka och då blir det ändå jag som sitter och ”självlöser” problemet då det från andra parten kanske inte kommuniceras så mycket. Detta blir problematiskt på många sätt, beroende på problem och om jag varit den enda som kommunicerat/ställer frågor, kan stunderna då en tar upp det liknas vid ”korsförhör”, för att det endast blir en röst som hörs och den andra rösten kanske mest säger ”jag vet inte” eller ”men det är jobbigt att prata om, jag vill bara glömma det”.

Just den här ”korsförhörssituationen” är så oerhört jobbig! Har själv varit i sådana situationer där en helt enkelt måste fråga ut dem för att kunna få något slags svar. Det är ju en sjukt jobbig grej att göra, eftersom det inte är särskilt respektfullt att förhöra någon, men vad fan ska en ta sig till när en inte får några som helst svar annars?

Jag har nog många gånger pressat män väldigt mycket att svara på saker som är obekväma för dem helt enkelt eftersom jag inte sett någon annan lösning. Det hade varit lättare om en faktiskt kunde lita på att de själva gav en den information som är relevant, istället för att behöva gissa sig till saker och ting. Gissande blir nämligen nästan alltid inkorrekt, vilket kan leda till att den andra parten blir sårad.

Så som jag ser på kommunikation nu efter dåliga erfarenheter av detta är att jag skiljer på information om ens ”inre” och det som är relevant för relationen. Innan så har jag blandat ihop dessa och sökt efter lösningar i det ”inre” när själva problemet egentligen varit att personen ifråga hanterat det på ett dåligt sätt. Jag har tänkt att det är min uppgift att hjälpa mannen att nå ”kärnan” i problemen. Numera tänker jag att det viktiga är att han hanterar dessa problem på ett sätt som fungerar, typ att kommunicera ”nu mår jag kasst, jag behöver vara ifred”, så att jag slipper gå omkring och undra.

Lägesupdatering.

IMG_20141018_134239Hej!

Jag har skrivit om detta innan men jag vill påminna så att alla vet; jag har tyvärr ingen ork att svara på mejl. Det gör mig dessvärre oerhört stressad att ha mejlkommunikation, vilket gör att jag har valt att rensa bort den. Jag är ledsen för det, men känner att jag måste prioritera att inte blir stressad. Jag läser såklart mejlen ändå, så ni får gärna skicka, men förvänta er inte att jag svarar.

Om ni är i behov av stöd så kan ni märka mejlet med ”behov av stöd”, och i så fall ska jag försöka ta mig tid att svara.

Om ni har någon fråga om råd kan ni ställa den på min ask.fm, jag brukar känna mig mindre stressad av att svara på frågor där.