Dikter – Fanny Åström

Lesbisk pepp

åh kvinna, åh kvinna, du måste förstå
att världen är ditt ostron, du kommer ha ett sjå
att alla ladies i världen haffa
och tillsammans med någon för livet klaffa

du är en pärla i denna mannens värld
och snart kommer du i den lesbiska erfarenheten bli lärd
du är ett kap, en riktig Madame
och jag vill bjuda dig ner i denna lesbiska ankdamm

du kanske har stretat med män i ditt liv
eller så har du alltid haft kvinnor som tidsfördriv
i dina tankar, om inte annat
men se till att det inte blir avstannat

för att vara lesbisk, det är livets salt
och du sköna kvinna, jag unnar dig allt
av livet goda ska du bli mätt
när jag dig in i lesbiskheten lett

men ändå, ständigt, ett begär efter mer
och törsten i dina ögon jag ser
du måste få leva, du måste få gro
och i det lesbiska livet du ska finna ro

att veta att om du lämnar mig måste jag hata allt du rört vid allt jag en gång älskat avgudat

att veta
att
om du lämnar mig
måste jag hata allt du rört vid allt jag en gång älskat avgudat
jag måste
hata varje text du skrivit varje känsla du i mig upprivit varje kyss du givit varje bok du läst varje dikt du väst fram med ljuv röst i mitt öra varje sång du låtit mig höra varje liten del av din hud som jag rörde gjorde till min skrud mina kläder mitt yttre läder mitt hölje mitt skal alla ditt hjärtas kval och varje litet ord du sagt av kärlek som innan varit
förtrollade
var
nu
förbannade
förhäxade
någonting jag måste stöta bort som olja stöter vatten ifrån sig som eld förångar vatten som katten går kring heta grötar som alla dina fingrars stötar djupt ini mig stöta bort stöta bort
stöta bort
stöta
bort
det av dig som varit i mig låta dig försvinna från mig lämna mig överge mig

Rädd att flyga, rädd att falla

Rädd att finnas
Där
Du
Är
Och att inte göra
Rädd att älskas av dig
Och att förnekas
Rädd att älska dig
Gå upp i dig
Och att inte släppas in
Rädd att lämas
Rädd att leva
Med dig
Rädd för avslut uppbrott avsked stela fikor utväxlande av obligatoriska artigheter där kärleksord innan fanns stela kramar där det innan var
Hud mot hud
Bröst mot bröst
Kön
mot
Kön
Och våra händer fingertoppar våra fingeravtrycks kartor som mötte varandra passade varandra krokade in i varandra som vore vi ett ett enda helt som vore vi samma kropp samma liv samma kön samma kött samma obevekliga obönhärliga kvinnoödekvinnolivkvinnolidande samma tidens gång samma vackra sång samma samma bara ett som aldrig
Skulle
Vara
Delat
Åtskillnad där det innan var ett enda sammanflätat öde att inte alltid höras tala veta leva finnas existera
Genom
Dig
Att inte leva livet genom dig inte alltid veta vad du gör vad du äter var du går vam du knullar att
Inte
Veta
Var du finns vilken film du ser vilken alkohol du
Berusar
Dig
På
Att inte längre få röra din läppar känna dina andetag värje hjärtats slag att inte längre få viska att
Jag
Älskar
Dig
Att du ska vara
Min
Föredetta
Det som var en gång det som kändes så starkt en gång som brände så varmt en gång som skrevs in i mitt öde en gång
Men
Inte
Längre
Rädd att verkligheten ska mig åter kalla
Rädd att flyga
Rädd att falla

Fragment.

och jag läste och du vart överallt i mina trumhinnor mina hornhinnor mitt hjärtas heta längtan min lugnor mina ben och mellan dem och jag drömde om dina fingrar på mig i mig så klart så klart som vore de där och jag ville viska ditt namn i ditt öra och pränta in det i min själva hud åh älskling kom in i mig i natt ta mig inatt jag begär inget mer

Och du hade varit
I alla de rum
Där jag gick omkring
Utan att lämna ett spår
Utom den vibrerande luften
I som skälvde mitt lår

och du gjorde mig svag
och du gjorde mig vag
i varje kontur
i varje struktur
i mitt kött och mitt blod
i mitt hopp och mitt mod
var du överallt omkring
din ande fanns i varje ting

du var mitt himlavalv
du delade mig i halv
för att fylla ut
och jag blev du till slut
och allt som var mitt
det tog du till ditt
och allting vi delat det
försvann i ett enda stort helt

att sjunka ner i köttets mjuka skal att glida in i könets våta stora hela att inte längre vara tu och delad att inget längre kräva att bli helad att älska bli ett enda helt att vara ett med dig och veta att när vi en dag delas åter så är jag den som förlåter

Jag bor i skuggans djupa dal
Där dagg lägger sig om natten
Hälsar dagen ny
Och förångas

Och när jag rakade mitt kön tänkte jag på dig. Mina läppars blyg och mina ljumskar, så tänkte jag på dig. Du var i mig, du var min hand som växte ihop med rakhyveln. Jag lät dina vassa blad glida lätt över min hud sjuk av kärlek och undertryckt begär och tänkte på hur du skulle ta på mig med dina gäbder. Strå efter strå rycktes från sin historia likt jag hade gjort när du tog mig hårt mot väggen byrån sängen bordet stolen toaletten och blev ett med mängden av avrakade hårstrån som fallit från kvinnors huvude kön blygd mage ögonbryn bröstkorg svank. Jag skar mig först oavsiktligt och sedan upptäckte jag att det var skönt när små små pärlorna av blod letade sig fram genom det fina snittet som inte gått helt igenom huden och sen skar jag mig igen med mening och blodet färgade vattnet rött och jag låg där och jag tänkte att nu dör jag nu är jag död jag känner livet sippra ut men tyvärr reste jag mig upp igen och tog mig an denna menlösa existens igen.

En inslagen nit i din hud

kan det ens kallas existens detta immanenta liv

jag vill vara din hud jag vill vara din skrud jag vill vara dina ljud jag vill vara ditt skelett jag vill vara allt som du sett jag vill vara din slätt som du tror dig springa på fritt jag vill vara allt som är ditt jag vill vara sina armar ben lår ditt ögas krökta lins din blick som bränner i mitt kött och kön jag vill ha den i mig

du brinner i min hud du är där inne och jag kan inte värja mig aldrig värja mig jag vill bara ge dig världens alla rosor jag vill ge dig mig och låta dig konsumera exploatera kassera det lilla av detta kvinnokött som lämnas kvar lämna mig tillbaks till den mörka kalla jorden som jag en gång växte ur låta den lilla näring som du inte sugit ur bli ett med maskarna jorden blommorna gräset som rasslar så vackert i vinden med starka rötter och jag vill bara att du ska tränga in mig så jag inte kan försvinna från dig tills du är klar och jag ligger där likt en skalbagge med tömt exoskelett

Kvinnan är värlens semikolon; efter detta följer en uppradning av ovesäntligheter. Kvinna är världen paranter (i denna ryms en rymd av oviktig kunskap). Kvinnan är världen bisatser, där det som kom sist, var oviktigast, fick plats.

Två blir tre
Och ett nytt liv
Att stänga in
Ser dagens ljus
Ansiktet mot solen och
Kasta bort detta enda kära
I immanensens djup

Jag vill bara glömma
Fördömma
Gömma
Din dumma kropp
Som bränner inför mitt ögas lins
Som syns var jag än finns

och jag ber så mycket så mycket om ursäkt och jag vet inte riktigt jag

och jag ber så mycket så mycket om ursäkt och jag vet inte riktigt jag men jag ville liksom komma in i dig träda in i ditt kött om du förstår min älskling jag ville liksom vara ett enda stort helt med dig jag ville liksom ångas upp i det moln som var du som vore vi två som blev ett enda helt jag ville liksom jag om du förstår så ville jag liksom vara ett helt jag ville att du skulle se och förstå men jag vet inte och egentligen är jag ganska dum ursäkta förlåt ursäkta förlåt och tack så mycket för att du ändå kan finnas där på distans på andra sidan telefonens trassliga tråd för bara några små korta minuter av det ändlösa hav den vidsträckta (och jag ber om ursäkt för ordet) ocean som var mitt liv som en gång varit vårt men delade sig uti tu gick från det stora enda hela till att vara blott ett halv under moses stav men det är klart och du vet och jag vet att jag vet inte baby och därför slutar jag skriva nu men bara en sista sak och det var den att jag ville hålla dig kvar och min kärlek till dig gav mig rätten till det rätten att skriva att skälla att göra dig svag och jag ville att mina ord skulle vara din lag och det gav mig rätten åh baby jag vet att göra dig svag som du en gång gjort mig och jag ville så gärna få finnas i dig och jag vet jag ska sluta och ursäkta förlåt jag har sagt det så ofta men jag pratar för mycket åh all denna tid som har använts fel och jag pratar och pratar och kärleken hatar och jag ligger i sängen och tänker på dig och jag vet jag ska sluta jag vet att jag måste samla mig samma och göra detta halva till det hela igen och jag vet jag ska sluta men en sista sak när du rörde vid mig så blev jag så svag jag darrade sakta jag darrade snabbt och mitt kött blev till stål och jag stod där helt stel och önskade hoppades på det som skulle bli helt och jag vet jag ska sluta men en sista sak och den saken är att med dig vill jag dö jag vill finnas djupt i dig tills mitt sista andetag och jag vill bara ha det som gjorde mig svag och jag vet jag ska sluta men du gör mig så oerhört spak det är som om du höll mig djupt och nära som om du rätade ut alla linjer i mitt ansiktes hud när du viskade du ville ha mig till brud och jag såg och jag tänkte och jag vet jag ska sluta men jag såg och jag tänkte och ursäkta förlåt att vi stod där vid altaret en höstdag så våt som mitt kön och jag ville dig älska för evigt och ursäkta förlåt jag ska sluta nu nu när du delat det som var vi i tu

Scen.

scen: en flicka står vid havet och blickar mot horisonten. ser hur himmel och hav möter varandra i en punkt långt borta i dimman. det går knappat att urskilja skillnaden på dem. hon är ett barn men hennes kropp har börjat anta kvinnoformen, den vi alla är stöpta i. ho blickar ut och hon tänker: “ge mig nåd. låt himlen öppna sig. låta havet dela sig. jag vill inte längre leva i detta helvete. jag står inte ut med mig själv”.

Hon vadar it i det kalla vattnet. låter fingertopparna glida mot vattenytan och ner i vattnat. får gåshud av vattnet mot huden men fortsätter glida ut. låter håret forma en gloria kring huvudet, eller en krona om en så vill. låter det ljusa håret guppa mot vattenytan. blundar och låter vattnet täcka hennes ansikte. glider ner under ytan. håller andan. vill andas in det svarta kalla vattnet i lungorna, låta det färdas genom hennes vener, artärer och kapillärer, men vet av erfarenhet att en inte kan göra så med fri vilja. att en måste ha ett sänke och det har hon inte. hon önskar att någon kunde trycka ner hennes huvud under ytan. ett barmhärtigshetsmord. en handling av nåd.

eftersom hon är ett barn är döden abstrakt. upphör döden någonsin att vara just abstrakt? men hon vet att hon inte vill leva vidare. hon vet att lidandet är för stört och har inget hopp om nåd i livet, den nåd hon kan finna är i döden. och även om livet blir uthärdligare sedan orkar hon inte vänta på det hon inte vet om det kommer ske.

hon pressar ut luften ur sina lungor i ett desperat försök. sedan vänder hon sig och skrider upp ur vattnet. låter återigen blicken färdas över vattnets yta mot horisonten.

Dikt.

eftersom jag var kvinna
var jag fastlåst i min kropp
mitt kön
med tunga kedjor

det var mitt fängelse
och samtidigt
ett flickrum
jag kunde gömma mig i
glömma allt det onda
du utsatte mig för

när du hade handen på mitt lår
bad jag gudarna i himlen om nåd
jag åkallade demonerna
som slet sönder mitt inre
och bad dem slita sönder även dig
och dra mig ner i fallet
för jag ville inte leva
i denna kropp som du trängt in i

när du trängde in i mig
slet du mig ur det förflutna
som var mitt liv
och satte mig
i en öken utan slut
men hårda kalla ökenvindar
som blåste in den sand som var du
i mina ögon
min munhåla

den sand som var du
tog sin in i min mun
rev upp sår i den tunna hinna
som täcker den isblå irisen
förblindad vandrade jag
i den öken som var du
och kunde bara hoppas på
att av en slump hitta en utväg
ur detta karga landskap

Kategori: Dikter