Sex – Sida 2 – Fanny Åström

Att kassera kvinnor efter ett försök.

En grej som heterokvinnor säger ganska ofta är att de minsann har prövat att ligga med en tjej men att det inte var något för dem. När jag hör detta undrar jag om det varit ”något för dem” varje gång de legat med en man. För jag har verkligen inte känt att det varit ”rätt” varje gång jag gjort det, snarare motsatsen. Även mediokert kvinnosex är najsigare än heterosex, eftersom en slipper känslan av förnedring och degradering efteråt.Jag undrar hur det känns att vara den där kvinnan som har blivit ”prövad” på för att sedan utgöra grunden för att kassera alla andra kvinnor. Vilken jävla prestation att behöva föregå med gott exempel för någon heterobrud som bestämt sig för att det bara finns en chans att ha bra sex. En liksom görs till mannen i dessa sammanhang, en förväntas ta en ledande position för att en har mer erfarenhet trots att en kanske inte alls vill det. Allt detta för att heterokvinnor är så ängsliga och inte kan tänka sig att ta lite initiativ.

Med lesbiskt sex gäller samma som med det mesta, en måste öva lite innan en får till den ”rätta knycken”. Kanske har en i vuxen ålder ofta glömt hur det var att fumla fram innan en var sexuellt erfaren, och förutsätter att även sex med kvinnor ska gå lika ”smidigt” som det heterosex en har haft åratal att träna på. Det är ju såklart fullständigt orimligt, men det är som att lesbiskt sex inte har något existensberättigande om det inte är perfekt.

Dessutom finns aspekten att heterosex oftare är ”enklare” för kvinnan, givetvis på bekostnad av att det är mindre tillfredsställande och har övergreppskaraktär (om det inte är rena övergrepp, vilket det som bekant väldigt ofta är). Kvinnan förväntas inte föra i sexuella sammanhang, det gör mannen, eller snarare; han tar det han vill ha och lämnar henne åt sitt öde. Om hon blir tillfredsställd är det en bonus. På detta tillkommer även internaliserad lesbofobi som gör det svårare att ”ta för sig”. Det tar ett tag att komma över dessa barriärer, och det är inte så konstigt.

Eftersom det saknas samma form av sexuella schema så bli lesbiskt sex kanske krångligare men givetvis också roligare om mer tillfredsställande. En fastnar inte på samma sätt i förväntningar om vad den ena eller andra parten ska göra; det blir mer dynamiskt.

De värsta övergreppen är de en låter ske.

Jag tänker på övergrepp och på skam. Skammen i att låta sig bli utsatt för övergrepp för att en inte kan eller orkar göra motstånd. Det kan vara väldigt svårt att göra motstånd, det är så mycket en har internaliserat om sin plats i tillvaron som strider emot den handlingen. Att inte vara till lags, att säga ifrån och stå upp för sig själv är ingenting en lär sig som kvinna.

Men trots detta kommer tankarna efteråt; varför sade jag inte ifrån? Varför underkastade jag mig och lät mig bli utsatt för detta? Vad har jag för rätt att klaga eller vara ledsen över det som skett, som inte ens sa nej? Det är svårt att tillåta sig att ha dessa känslor.

För vi vet att vi är rättslösa.

Jag tänker på rädslan en kan känna som kvinna för att bli utsatt för något. Våldtäkt, misshandel i hemmet, sexuella trakasserier och så vidare. Det som skrämmer mig mest med dessa scenarier är egentligen inte handlingarna i sig, utan det som kommer följa efteråt. Att behöva förklara vad som har hänt. Att behöva avgöra vem en litar på och inte. Att behöva lyssna på folks reaktioner. Att behöva ta ställning till huruvida en ska anmäla eller inte. Att bli misstänkliggjord om en inte anmäler, för då kan det ju inte ha varit så farligt, och om en anmäler eftersom det liksom är så det går till.

Som kvinna vet en att en är rättslös. Vi vet att vi är lovligt byte för den som råkar känna för det. Och vi vet att möjligheterna till upprättelse är väldigt små om vi utsätts för något.

Denna insikt gör det så mycket mer angeläget att anpassa sitt levnadsmönster efter en tänkt förövare. Insikten om allting som skulle ske efteråt, om hur hopplöst det skulle vara att försöka få till en dom eller kanske att ens få människor att tro på det som inträffat. Kanske är förövaren någon i vår närhet, då är risken stor att andra kommer hålla honom om ryggen.

Detta är vad jag tänker på när jag tänker på misshandel, våldtäkt, sexuella trakasserier. Jag tror att alla kvinnor har någon slags plan, en idé om hur de skulle agera om de behövde. Jag brukar tänka att jag nog inte skulle bry mig om att anmäla, jag skulle inte orka stå upp för mig själv på det sättet.

Objektifiering av män som feministisk praktik.

Män kan inte objektifieras som män, för de har inte underordnade kroppar. Objektifiering handlar som alla vet om makt, om att ha makten att kunna reducera någon till kropp, till objekt. Om att kunna använda någon för sin egen njutning.

Det finns en tendens inom feministiska sammanhang att vilja se mer objektifiering av män. Män ska bli bättre på att ta selfies, män ska bli snyggare och så vidare och så vidare. Detta anses ”feministiskt” eftersom det antas vända på rollerna; männen blir betraktade och reducerade till kropp, kvinnorna får betrakta och bedöma. Men givetvis kan det aldrig bli motsvarande, eftersom mannens kropp som sagt inte är underordnad. Om en kvinna ser en bild på en man och tycker han är het så innebär inte det att hon kan våldföra sig sexuellt på honom eller misshandla honom. Det innebär inte att hon får någon sexuell makt över honom. Därför är det inte samma sak.

Det som stör mig mest med detta är egentligen hur oerhört heterosexuellt denna praktik är. Kvinnor förväntas leva ut vår sexualitet och våra begär genom att objektifiera män, inte genom att begära andra kvinnor. Männen blir återigen mål och medel i kvinnans sexuella frigörelse. Om där inte finns en man att objektifiera så är det kört. Om där inte finns en man att begära så som män begär kvinnor så är frigörelsen omöjlig. Men en feminism som förutsätter män kommer alltid att vara omöjlig.

Varför skulle vi vilja sträva efter ett samhälle där fler människor ses som objekt? Det är ju denna praktik vi vill röra oss ifrån! Inte heller män borde reduceras till kropp. Vad skulle vi tjäna på det?

Att hata män är enkelt, det svåra är att våga älska kvinnor. Att objektifiera en man är enkelt, men att se kvinnor som hela människor som kan begäras även sexuellt är desto svårare. Det som sitter djupast inrotat är inte vår internaliserade bild av mannen som överlägsen, utan tvärtom den internaliserade misogynin, idén om kvinnor som mindre värda och underlägsna av det enkla skäl att de är kvinnor. Lösningen ligger inte i att nedvärdera män utan i att uppvärdera kvinnor.

Jag önskar att vi istället för att försöka reducera män till kropp skulle försöka se kvinnor som hela människor. Vi behöver inte ett större fokus på män inom feminismen, utan på kvinnor. Vi behöver se att även kvinnor kan begäras, och att vi också kan vara de begärande subjekten. Att vi kan begära varandra, utan att någon behöver objektifieras eller underordnas. Och att män faktiskt är ganska onödiga.

Många vill nog tycka om sex med män.

Jag tänker på den här grejen med att många förklarar sin heterosexualitet med att de minsann tycker om att ha sex med män. En kan ju för det första tycka att detta inte borde vara skäl nog för att för den sakens skulle spendera hela sitt liv med män, men jag vill också ifrågasätta utsagan att människor ”uppskattar” att ha sex med män i en sådan utsträckning att det motiverar all världens heterosexualitet.

I samband med att jag ”blev” lesbisk så började jag fundera på mina sexuella relationer med män, vilket jag skrivit lite närmare om här:

Istället för att tänka i termer av sex började jag tänka i termer av närhet. Jag ville inte nödvändigtvis ha sex, men jag ville ha nära relationer där en även kan vara fysiskt intim. Att tänka såhär tror jag öppnade upp många möjligheter för mig. Det gjorde att jag började se på relationer på ett annat sätt och vara mer okej med att kanske inte ha sex på ett tag, eller kanske inte alls. Nu blev det ju inte riktigt så, men jag har fortfarande fått med mig mycket av att ha det här perspektivet på sex. Det känns betydligt mindre pressat att ha sex nu, och det finns mer utrymme för andra former av intimitet vilket jag värderar högt.
Hela idén om att problemet skulle ligga i just ”sex” och ”attraktion” tror jag har att göra med att detta upplevs som något naturligt. Det vill säga att kärlek är någonting som bara händer en och en kan inte göra så mycket åt saken. Alltså blir det helt rimligt att ha sex med människor som en inte har något känslomässigt eller intellektuellt utbyte av och som en kanske rentav mår dåligt av att umgås med, eftersom ”sex” är någonting skilt från annan mänsklig samvaro.

När en lyssnar på kvinnor som har sex med män så verkar det ofta inte vara så jävla najs, snarare en källa till problem. De saknar lust, deras partner är okänslig, de får aldrig komma, de känner sig pressade till att ha ”husfridssex” och så vidare. Många kvinnor hävdar såklart att det ”tycker om sex”, men när en gräver djupare verkar det inte alls vara så oproblematiskt som de vill påskina. Många kvinnor berättar om en lång kamp för att kunna få till ett ”bra” sexliv, och ändå är det något som skaver.

Jag tänker att många gärna vill tycka om sex med män, och därför tänker de att de gör det. Varför ville en tycka om sex med män? Kanske för att dölja de ojämlika villkoren för ”kärlek” och sex i detta samhälle. Om en tänker att en tycker om det så känner en sig mindre exploaterad och pressad, en upprätthåller illusionen om sitt eget fria val, vilket kan vara viktigt för många människor eftersom insikten om hur mycket vi styrs av samhällets strukturer är jävligt smärtsam. Dessutom innebär det en viss status att som kvinna ha ”bra” sex med män, och män tycker att det är bekvämt med kvinnor som ”gillar” sex, så länge det är på deras villkor då. Att vara en skön tjej, en tjej som inte ställer så höga krav och är sexuellt tillgänglig, gör en mer åtråvärd. Kvinnor som ställer något slags krav på ömsesidighet i sina sexuella relationer med män anses i regel besvärliga. Så en tar vad som ges och inbillar sig att det är så en vill ha det. En berövas en egen sexuell agens, och börjar anta att det som serveras till en också är det en begär.

Själv har jag varit övertygad om att jag tyckt om sex, men det har handlat om att jag sett sex som en källa till bekräftelse från män. Att sluta ha sex i en relation har varit oerhört jobbigt eftersom det inte funnits andra källor till närhet och bekräftelse. När sexet då försvann ur bilden så blev det svårare att upprätthålla illusionen om att vi älskade varandra.

När jag i efterhand granskat dessa erfarenheter så har jag sett att det handlade ganska lite om ren njutning, och mer om den sociala status som finns i ”sex” och den funktion det fyllt i mina relationer. Många av de sexuella erfarenheter jag har haft har jag uppfattat som förnedrande. Men eftersom detta är helt normaliserat, att det liksom är så det ”ska” vara att ha sex med män som kvinna, så är det ingenting en reagerar så mycket på. I en sådan kontext kan ”bra” sex vara att en inte tycker det är direkt smärtsamt.

Alla kvinnor har såklart inte samma erfarenhet som jag, men jag tror det kan vara en god idé att fundera lite på det här med sex, vad det innebär för en, hur en upplever det och använder det. För det är liksom föregivet taget i detta samhälle att vi ska uppskatta sex, och framförallt heterosex. Det är föregivet taget att det är någonting sunt att ha sex, att det är någonting vi ”ska” göra och att den kvinna som inte uppskattar sex med män från första början måste lära sig att göra detta.

I själva verket är det heterokvinnor som objektifierar kvinnor.

Det finns en föreställning om att lesbiska objektifierar kvinnor. Genom att betrakta kvinnor som potentiella sexparters så sällar en sig liksom till männen, en har ett manligt begär eftersom en begär en kvinnlig kropp.

Detta grundar sig på idén om att begär alltid är objektifierande. Det är ju inte så konstigt att en får för sig detta om en bara haft heterosex, där begäret som känt bygger på makt och olikhet. Givetvis finns det en aspekt av objektifiering i alla former av heterosexuella begär, eftersom vi i någon mening alltid reducerar varandra till kön. Samma reducering till kön kan inte äga rum i en samkönad kontext eftersom en inte har någon olikhet att ta spjärn mot. Sedan förekommer det såklart också, kanske framförallt när folk som ser sig som hetero ska ”testa” hur det är att ha sex med en kvinna. Då kan det hända att de verkligen reducerar henne till bara kvinna, och framförallt till att vara just lesbisk. Detta är dock ingenting emot den objektifiering som män utsätter kvinnor för.

Kvinnoseparatistiska gemenskaper är ofta väldigt avsexualiserade. Det ingår liksom att vi träffas inte för att ligga med varandra, utan för att prata om hur vi ligger med män. Många kvinnor uttrycker att de känner trygghet där just för att de inte ses som sexuella varelser, de får en tid frist från att begäras av män. Om det kommer in en lesbisk kvinna i den typen av gemenskap kan det lätt bli jobbig stämning, plötsligt blir folk medvetna om att de även i detta rum kan begära och begäras. eftersom deras erfarenheter av begär är heterosexuellt så utgår de från att det kommer innebära samma sak.

Något jag verkligen har insett som lesbisk är att begär inte behöver vara objektifierande. En kan gå igång på en person, en hel människa. Att tycka att någon är snygg och attraktiv innebär inte att en objektifierar den. Objektifiering handlar om att se någon som objekt som för sin egen njutning, detta göra en inte bara för att en vill ha sex med en människa. Sex kan vara ömsesidigt, även om det såklart stämmer att heterosex sällan är det. Förutsättningarna för sexuell ömsesidighet är betydligt bättre när en inte möts i olikhet och när det inte finns en maktobalans baserad på kön.

Många heterokvinnor verkar vilja att feministiska gemenskaper ska vara ”trygga” för dem så att de kan spy ur sig allt de vill säga om deras pojkvänner och sedan ändå gå hem och investera sin känslomässigt energi i relationen. När de ställs inför faktumet att en kanske inte behöver vara heterosexuell så blir de förvirrade. Rummet känns inte tryggt längre! Deras livsstil utgår inte längre den oifrågasatta normen! De kan inte längre bara gå omkring och låtsas som om deras sätt att leva är det enda alternativet, utan de måste kanske omvärdera. Eller så skyddar de sig själva från att behöva omvärdera genom homofobi. De uppskattar inte när en lesbisk kvinna instämmer i deras klagosång om män eftersom de vet att hon vet att en kan leva på ett annat sätt.

I själva verket är det heterokvinnorna som objektifierar kvinnor, genom att inte tycka att kvinnor kan begäras sexuellt så reducerar de kvinnor till att inte vara hela människor. De reducerar kvinnor till att vara deras känslomässigt back up i deras relationer med män. De vill inte leva för och genom kvinnor för personernas skull, utan de vill att kvinnor ska fylla funktionen ”vänskap” och män ska fylla funktionen ”partner”. I själva verket finns det ingen naturlig uppdelning mellan dessa funktioner, och att utesluta en människa från den ena kategorin enbart baserat på dennes kön är såklart sexism och homofobi.

Sexualitet är en del av mänskligt varande. Sexualiteten kan vara en källa till njutning, närhet och gemenskap. Tyvärr har denna del blivit exploaterad av män, vilket gör att många kvinnor har svårt att tänka sig en sexualitet som inte är destruktiv, objektifierande och exploaterande. Lesbiska kvinnor får ta den främsta skiten för detta, vi blir exkluderade ur den heterosexuella kvinnliga gemenskapen eftersom vi utgör ett hot mot dess premisser. Vi blir utsatta för andra kvinnors homofobi när de jämför våra begär med mäns begär.

Hur kan det vara makt att en person har rätt att tacka nej till sex?

Hittade ett kul citat angående kvinnors så kallade sexuella makt:

kvinnan avgör även i de flesta fall om mannen ”får” sex eller inte, hon väljer vem hon går hem med

Jag tycker detta säger så mycket om det här med vad kvinnors ”sexuella makt” anses vara. Att en kvinna kan välja om hon ville eller inte vill gå hem med en man är alltså en slags ”sexuell makt”, enligt den personen som har skrivit detta.

För det första är ju detta inte sant, givetvis förekommer det att kvinnor vill ha sex med män som de inte får ha sex med, det är rentav ganska vanligt. Kanske finns det en liten grupp kvinnor som verkligen får till det med vem de vill, men det gäller inte kvinnor som grupp att en får till det med vem en vill. Själv har jag inte ens vågat begära män av rädsla för att bli avvisad, så det kan såklart på ett ytligt plan framstå som att jag har ”valt” eftersom jag inte har varit särskilt aktiv i att uppsöka män. Sanningen är dock snarare att jag har väntat på att bli vald. Nå, nog om detta.

Men om vi nu räknar med ett detta vore sant, hur kan en tala om det som makt att en person har rätt att tacka nej till sex? Hur kan det vara makt över en annan människa att en person själv får bestämma vad denne ska göra med sin kropp? Att en person kan välja att inte ha sex med någon?

Det är intressant hur folk kan få det att framstå som något negativt och manipulativt att en människa själv kan välja vilka sexuella relationer hon vill engagera sig i. En tycker ju annars att det borde vara en självklarhet att kvinnor får välja själva om de ska ha sex med någon som är intresserad, men det är uppenbarligen inte det.

”Sex” som symboliskt värde i patriarkatet.

Många kvinnor är ganska medvetna om att män inte kan ge dem någonting i detta samhälle. De vet att en man inte kommer kunna bidra till hushållet i önskvärd utsträckning och att de inte kommer kunna ge den känslomässiga omsorg en behöver för att må bra. Det finns en utbredd kultur bland heterokvinnor som handlar om att håna och häckla män och deras inkompetens. Men ändå är det någonting som gör att de håller sig fast i dessa relationer. För många handlar det såklart om en avsaknad av materiella resurser för att kunna lämna den, men många kvinnor stannar även om de har alla möjligheter att ta sig därifrån.

Ofta så förklaras detta irrationella beteende med att de ju faktiskt är heterosexuella, de tänder faktiskt på män, de vill ”ha kuk”. Samtidigt beskriver många kvinnor att deras sexuella erfarenheter varit en besvikelse. Många kvinnor får inte ut den njutning som deras manliga partner får, många kvinnor får sina gränser överskridna, många kvinnor har ”problem” med att känna lust inför sin partner och så vidare. Det är ju inte för intet som det finns en uppsjö av ”tips” om hur en ska få igång sexlivet och så vidare. Uppenbarligen är inte ”sex” i sig så jävla fantastiskt.

Just ”sex” har i patriarkatet ett stort symboliskt värde. Det är genom ”sex” som vi möts som könsvarelser, som vi begär och blir begärda, som vi bekräftar varandra på detta plan. Att bli bekräftad som könsvarelse är en viktig del i att bli bekräftad som människa. Som kvinna har en en annan utgångspunkt än män i detta; kvinnor reduceras på ett annat sätt till könsvarelser, och därför blir det viktigare för oss att bekräftas som könsvarelser. Vi har färre andra arenor där vi kan bli bekräftade som människor. Detta gör bland mycket annat att vi blir tvungna att underkasta oss, att älska män på ojämlika villkor, för att bli bekräftade.

Jag tänker att det många söker i sina heterorelationer inte så mycket är sex som att bli bekräftad som könsvarelse av en man. För att berättiga detta används ”sex” och sexuell läggning som en slags mystifikation. Det liksom bara är så att en tänder på män, det bara råkade falla sig så att ens sexuella preferenser föll samman med den påbjudna normen i detta samhälle. Detta får inte ifrågasättas, för alla har såklart rätt till sin läggning och en får inte skamma kvinnor som lever enligt patriarkatets påbjudna ideal.Att försöka förstå fenomenet ”sex” på ett djupare plan har varit något av det viktigaste i min personliga och feministiska utveckling. Att fundera på mina sexuella erfarenheter med män, vad jag fick ut av dem, vad jag kände inför dem och varför jag har dem, har varit fundamentalt för att kunna förstå mig själv. När jag granskat mina sexuella erfarenheter med män så har jag funnit att mycket av dem inte handlat om min egen lust till dessa människor, utan snarare att jag velat bli bekräftad av en man vilken som helst. Det blir en slags objektifiering, fast från en underordnad position. Eftersom heterosexualiteten bygger på att en möts och bekräftar varandra i sin olikhet så sätts könstillhörigheten framför allt, och detta gäller både män och kvinnor. Skillnaden är att män inte på samma sätt reduceras till kön i samhället i stort, mannen är fortfarande först och främst människa.

Vad är det som händer när vi blir begärda och begär utifrån denna olikhet? När vi gör detta så bekräftar vi också olikheten som sådan. När vi begär heterosexuellt, och kanske framförallt när vi utesluter andra former av begär för att en ”är” heterosexuell, så bekräftar en denna ordning med uppdelning på kön och vi bekräftar varandra i vår olikhet. Jag har svårt att se en heterorelation i patriarkatet som inte bygger på just denna olikhet; även om en tycker om varandra som personer så kommer omgivningen fortfarande att tillskriva en sådana saker.

Mäns oförmåga att ta ansvar.

En grej jag tycker är intressant angående att skydda sig vid sex är diskrepansen mellan de krav män ställer på kvinnor att ”säga ifrån” och de krav de ställer på sig själva.

Som kvinna förväntas en alltid ”säga ifrån”, trots att mannen har den sexuella makten. När en som kvinna säger ifrån riskerar en att bli utsatt för våldtäkt. En riskerar också att få dåligt rykte och så vidare. Samma risker ställs inte mannen inför, det är väldigt ovanligt att det sprids ut vad män gör under sex och om det gör det så är det ingenting som får något djupare fäste.

Män rantar ju ofta om hur svekfulla kvinnor är, men ändå finns det ingen manlig kultur av att ta eget ansvar över saker där kvinnor är inblandade. Det är så konstigt, om det nu är så jävla vanligt att kvinna lurar män att göra dem gravida, varför tar inte män något eget ansvar för detta? varför kräver ni inte p-piller för män? Varför använder ni inte kondom? Varför drar ni inte ut den innan ni kommer eller kanske rentav struntar i penetrationssexet?

Det kan säkert vara så att kvinnor ibland pressar eller lurar män att inte ha kondom eller ha vissa former av sex, även om jag tror att motsatsen är betydligt vanligare. Men som man kan en faktiskt ta lite eget ansvar och skydda sig, precis som kvinnor alltid förväntas göra. Skillnaden är ju också att män faktiskt har sexuell makt, och därmed inte löper samma risk att bli utsatta för riktigt obehagliga och hotfulla situationer som kvinnor gör.

Män är inte utsatta i sexuella situationer med kvinnor, så är det bara. Sluta låtsas som om det är synd om er.

Twitter 11/4. Ansvar vid sex.

Många män tycker det är 100 % rimligt att skippa kondom men ändå förvänta sig att inte behöva ta ansvar för en graviditet. Detta är ett sånt oerhört tydligt exempel på hur män förväntar sig att kunna gå genom livet utan att någonsin ta ansvar för konsekvenser.

Denna inställning är ju omöjlig för kvinnor: om vi blir gravida får vi stå där med skammen oavsett vad vi känner. Män som ba ”men tänk om det sker ett misstag ska vi verkligen behöva ta ansvar då???”. Ja, kvinnor får ta ansvar även för ”misstag”. Så jävla trött på att män helt seriöst tycker att de aldrig ska behöva ansvara för någonting. Att det händer olyckor är en del i livet, detta gäller även sex. Vill du undvika det så bör du avstå från sex.

Varför ska män alltid få njuta av saker helt ohämmat, och lägga skulden på kvinnor??? Kan du inte ta ansvar för eventuell oönskade konsekvenser ska du lämna kvinnor ifred.

Det bästa vore ju såklart om var och en tog ansvar för sin egen reproduktion istället för att lägga över det på sin partner. Vill du inte ha barn? Skydda dig! Varför är det så svårt för män? Det är ju inte män som blir pressade av sina partners till att inte använda kondom så att säga.

Men det finns alltid någon jävla ursäkt nära till hands. Typ att en trodde kvinnan åt p-piller. Vissa män ba ”jamen hon sa själv att det var lugnt”. Jamen det innebär inte att du inte har ansvar för dina handlingar. Lägger du din jävla sperma i en kvinnas underliv så får du väl stå ut med om hon inte gör precis det du vill med sin egen kropp.