Sex – Sida 3 – Fanny Åström

Sex.

Jag har tänkt mycket på sex på sista tiden. På när jag hade sex med män och allt vad det innebar för mig.

Jag tänker att som kvinna så är det vanligt att en inte har sex primärt för att en njuter av det utan för att få bekräftelse och i viss mån etablera eller upprätthålla relationer. Det finns liksom ett sexuellt kontrakt; i en relation ”ska” en ha sex med varandra för annars så kan en inte räkna med relationen. Jag har också känt mig värdelös när min partner inte velat ha sex med mig, då finns det liksom ingenting som garanterar relationens fortlevnad.

Det är med obehag jag tänker på det sex jag har haft med män. Det har alltid handlat om att jag ska prestera på något sätt. Det har alltid varit så hetsigt och saknats tid för att lära känna varandra sexuellt, även i sammanhang där detta har varit det uttalade målet. Jag har ändå alltid känt en press på att komma framåt, överskrida gränser och framförallt att njuta. Njuta för att det är det en ”ska” göra när en har sex.

När jag tänker på detta känner jag ofta skam, skam över att jag inte bara lärt detta ske utan att jag också aktivt utsatte mig för det. Jag använde min kropp som en handelsvara för att få tillgång till saker som jag trodde att jag behövde. Det finns en skam i att inse detta, eftersom det inte stämmer överens med den idealbild som finns att sexualitet ska vara någonting fint och ömsesidigt. Insikten om att det inte har varit så får mig att känna mig smutsig. Smutsig för att en har blivit utnyttjad, för att en har gjort saker som inte har varit på ens egna villkor. Jag tänker att denna skam hindrar många från att se karaktären av sina sexuella relationer, att många tänker att saker och ting som egentligen inte är ömsesidiga är det. Så har i alla fall jag gjort.

Vi förväntas ingå i relationer av kärlek allena, men de flesta vet nog att det inte är riktigt så det fungerar. Heterosexuella relationer handlar ju inte främst om kärlek utan om att skaffa sig en plats i samhället, om att ”säkra” sin framtid och ha någon att göra allt det där en ”ska” göra i livet tillsammans med. Det handlar om att få tillgång till gemenskap, trygghet, närhet och så vidare på ett inom samhällets ramar accepterat sätt.

På sista tiden har jag börjat erkänna och bearbeta det faktum att det sex jag har haft, även det jag betraktat som ”bra” sex, inte har handlat om ömsesidig njutning utan om just detta, att etablera en relation, att få bekräftelse från en man och i förlängningen också från samhället. Att få en plats. Om att jag har gjort kontinuerligt våld på min egen kropp för att få tillgång till detta. Det är så jävla sorgligt att tänka på.

Om produktiv makt och identitet.

När jag skriver att identiteter är politiskt irrelevanta menar jag inte att de inte kan vara viktiga för en person, snarare att identiteter i sig inte är en grund för förtryck. Jag inser att människor tycker att det är viktigt att forma någon slags politiskt medvetande utifrån sina identiteter och det kan jag begripa. För mig var det till exempel viktigt att bli bekräftad som kvinna innan jag kunde känna mig säker i mitt feministiska engagemang.

Vad jag efterfrågar är inte att sluta prata om identitet, om upplevelser av kön och sexualitet, utan snarare ett annat sätt att prata om det. Jag vill väl framförallt kunna diskutera likheter i hur en positioneras politiskt i samhället på grund av sin kropp och hur en lever utan att det nödvändigtvis ska innebära att allting är likadant, att allting upplevs likadant för den enskilda individen. Jag vill att vi ska kunna se det som skiljer oss åt utan att sudda bort det som förenar oss.

Att prata och skriva om sexualitet och min upplevelse av kön (jag anser att begär/sexualitet hänger samman med kön på ett grundläggande plan) har varit viktigt i min förståelse av mig själv och min plats i världen och hur den påverkat mig. Det har gett mig insikter både om mina drivkrafter men också om vad i min omgivning som begränsar mig och vad feministisk kamp ska vara till för. För mig handlar feministisk kamp i slutänden om att skapa ett samhälle där vi kan älska fritt, där sexualitet och kärlek inte handlar primärt om makt utan om lust, passion och begär. Jag ser en risk i hur vi pratar om identiteter, där det slutar handla om hur alla människor begränsas i patriarkatet och börjar handla om att människor med vissa ”identiteter”, som antas vara i minoritet, inte får ”leva ut” någonting som de liksom bara har inom sig medan de som tillhör ”normen” liksom antas vara helt bekväma i det.

Den patriarkala makten är inte bara begränsande utan även produktiv. Det handlar inte bara om att vi hindras från att leva ut våra inneboende begär, utan om att våra begär som sådana formas i och av patriarkatet. Den patriarkala makten skapar oss som könade och begärande varelser, och detta gäller alla. Ingen kommer undan den patriarkala maktens konstituerande kraft, och därför kan ”normkritik” inte bara handla om att människor ska få ”leva ut” någonting utan också om att förstå hur våra begär, vår sexualitet och våra relationer hänger ihop i ett större maktsystem. Detta gäller även marginaliserade identiteter och sexualiteter. Till exempel: att vara lesbisk är bara relevant i ett samhälle som delas upp efter binära kön. Även om lesbiskhet kan vara subversivt så är det det inom ramarna för patriarkatet. Även det som bryter mot normen konstitueras av patriarkala strukturer.

Jag tror att vi måste se detta för att kunna ha ett radikalt synsätt på patriarkatet. Ett problem jag ser idag är hur identiteter liksom tas för givna, hur de ses som inneboende essenser och inte som någonting som skapas i relation till andra och till större maktsystem. Vi måste ha ett kritiskt perspektiv även på våra egna identiteter.

Jag har inte resonerat mig fram till att alla män är potentiella våldtäktsmän, jag har upplevt det.

Twittrade lite om utsagan att det bara är 1 % eller 10 % eller något liknande av männen som begår sexuella övergrepp:

Det finns ärligt talat inga belägg för att det skulle vara en minoritet av männen som begår sexuella övergrepp. Undrar verkligen vad folk som säger detta baserar sin hållning på. 90 % av männen jag legat med har begått någon form av sexuellt övergrepp. Antingen i form av att inte respektera ett nej, inte respektera premisser för sex (”glömma” kondom), bara ”köra på” utan att kolla läget. Detta är också sexuella övergrepp, och det är saker de flesta män göra sig skyldiga till.
Om en med ”sexuellt övergrepp” menar överfallsvåldtäkt, nä då är det kanske inte så många. Men sen är det ju inte dessa utan det vardagliga normaliserade sexuella våldet som drabbar oss.
”Alla män är potentiella våldtäktsmän” är inte en abstrakt teori utan en konkret erfarenhet en samlar på sig när en som kvinna ligger med män. Jag har inte resonerat mig fram till att alla män är potentiella våldtäktsmän, jag har upplevt det. Trots att jag varit mycket tydlig med att klargöra gränser innan sex OCH markera under har jag sällan legat med en man utan överskridande.

Ofta ser jag resonemang kring” alla män är potentiella våldtäktsmän” som bygger på att det inte alls är så men att kvinnor tvingas utgå från att det är så för att det alltid är vi som får bära skulden för övergrepp vi drabbas av, och för att en aldrig kan veta på förhand vilken man som kan komma att våldta en och inte.

Problemet jag ser med detta är att en göra en tolkning där en majoritet av alla män fortfarande är oskyldiga i fråga om sexuella övergrepp, en verklighetsbeskrivning jag absolut inte kan ställa upp på.

Beroende på hur en tolkar vad ett sexuellt övergrepp är så får en väldigt olika resultat. Hur många män har haft sex med en kvinna trots att hon skrikit och bett om nåd? Troligen inte så många. Hur många män har haft sex med en kvinna mot hennes vilja, eller under ”frivilligt” sex utsatt henne för praktiker hon inte är bekväm med? Troligen långt mycket fler. Hur många män har ”kört på” trots att kvinnan bara ”legat som en död fisk”, det vill säga över huvud taget inte deltagit i samlaget? Ganska många bara baserat på mäns egna berättelser om sex. Hur många män har någon gång tagit på en kvinna utan att hon velat? Ännu fler. Detta är också sexuella övergrepp. Det är inte bara när kvinna skriker och sparkar, det är alla gånger en använder sin maktposition för att göra något sexuellt närmande mot någon annans vilja. Alla dessa handlingar skapar en situation där kvinnor går omkring och är rädda för att utsättas för övergrepp.

De flesta män som begått övergrepp är nog inte medvetna om vad som skett, och det ingår ju också i det sexuella våldets natur. Det handlar ju om att män konsekvent ursäktas för sina handlingar, sitt gränsöverskridande. Det handlar ju om att det sexuella våldet mot kvinnor är en normaliserad del i våra liv. Män får ju sällan veta att de begått ett övergrepp, för detta utsätter kvinnan för risken att utsättas för misstänkliggörande, spridande av falska rykten och så vidare. Av detta skäl håller de flesta kvinnor sina erfarenheter för sig själva, eller i en liten krets av andra kvinnor. Att konfrontera en man med att han minsann begått ett övergrepp hör knappast till vanligheterna, än mindre att göra en anmälan.

De flesta kvinnor som legat med män vet hur det är att känna sig tvungen att ”ställa upp” på sex när en inte är så sugen, att känna sig tvungen att ha sex på ett sätt en är obekväm med för att mannen ska bli nöjd eller för att få tyst på hans eviga tjat. Det är utifrån denna erfarenhet en aktar sig för män, inte utifrån något abstrakt resonemang om statistik. Om endast 10 % av mina sexuella erfarenheter med män hade haft övergreppskaraktär och resten hade varit gött sex så hade jag nog inte varit lika aktsam inför sex med män, men förhållandet är snarare det omvända. De ”bra” sexuella erfarenheter jag har med män kan räknas på ena handens fingrar, och även dessa har varit omgärdade av en massa skuld och skam.

Om att begära kvinnor.

Twittrade lite kort om att begära kvinnor:

Gillar verkligen att kunna tycka en kvinna är attraktiv och begära själv istället för att konstatera att hon uppfyller patriarkala ideal. Innan tyckte jag kvinnor var vackrare för att skönhet alltid porträtteras med kvinnor, nu för att jag känner eget begär till dem. Märker också hur jag ser helt andra saker i kvinnor nu än tidigare. Värderar helt andra egenskaper som attraktiva.
Tycker det är oerhört attraktivt med kvinnor som är passionerade inför sina intressen och människor omkring dem. Tycker det är attraktivt med kvinnor med intellektuell skärpa. Och framförallt är det attraktivt med kvinnor som är kvinnosolidariska och kvinnotillvända.

En sådan där grej som jag hört många gånger från kvinnor som främst eller uteslutande har relationer med män, och även sagt själv under perioder då jag hade det, är att kvinnor ”egentligen” är vackrare. Just utsagan att kvinnor är vackrare ”egentligen” är så lustig kan jag tycka, vad är det egentligen som menas? Om nu kvinnor ”egentligen” är vackrare borde de väl vara mer naturliga objekt för åtrå, så hur kommer det sig att kvinnor som säger såhär inte åtrår kvinnor?

Jag har också flera gånger hört utsagan att fler kvinnor blir lesbiska eller bisexuella eftersom kvinnokroppen objektifieras alltmer. Jag vet inte varifrån människor får denna idé, eller om det ens är sant att fler kvinnor älskar kvinnor nu än ”tidigare”, men jag har i alla fall hört tesen drivas flera gånger, även från feministiskt håll utan något större underlag. En kan ju fråga sig varför detta lyfts fram som en förklaring snarare än till exempel att fler kvinnor har ekonomiska möjligheter att leva utan män och större socialt och juridiskt utrymme att bli erkända som par.

Det finns många problem med den här utsagan. För det första bygger den på idén att kvinnors begär till varandra är beroende av manssamhällets kommersiella framställning av kvinnor. Det är ett slags nedvärderande av kvinnors inbördes relationer, och sätter dem i relation till patriarkala kvinnoideal först och främst. Det bygger på idén att kvinnors begär till kvinnor skulle följa samma mönster som mäns begär till kvinnor, det vill säga att jag begär samma sak i min partner som en man skulle ha begärt i henne. Detta tror jag inte är sant. Eftersom heterorelationer är konstruerade kring olikhet så är begäret inte utformat på samma sätt som i samkönade relationer. Det en begär i en olikkönad relation är framförallt att kunna komplettera varandra i sin olikhet, och kanske i viss mån att överbrygga den.

För mig är det uppenbart att det inte är samma slags begär jag känner nu som innan fick mig att tänka att kvinnor var vackrare. När jag tänkte att kvinnor var vackrare såg jag dem utifrån patriarkala ideal, som konkurrenter snarare än föremål för min egen åtrå. Jag ville vara dem inte vara med dem. Denna känsla av konkurrens och avund är väsensskild från känslan av begär och gemenskap som jag känner nu. Nu handlar det inte längre om att ”kvinnor är vackrare” utan om att kvinnor är det enda alternativet.

Framförallt så begär jag inte den typen av kvinnoideal som framställs som eftersträvansvärda i patriarkatet. När jag ser en kvinna som är tillfixad för att tillfredsställa en manlig blick känner jag absolut ingenting. Det är inte den typen av kvinnlighet jag dras till. Snarare dras jag till människor som jag kan se som mina jämlikar, som hela människor som jag kan möta både intellektuellt, politiskt och begärsmässigt. Den i patriarkatet accepterade kvinnligheten lever inte upp till detta.

Närhet.

Jag tänker på villkoren för närhet inom ramarna för heterosexualitet. Jag har skrivit såhär om tillit i relationer med män innan:

Grejen är att en som kvinna alltid ska ge sig till mannen. Mannen vill att en ska lita på honom, om en inte gör det blir han förnärmad, men han är inte beredd att anstränga sig för att det ska finnas någon grund för tillit. Han vill att en ska investera i relationen först och sedan ska en helt enkelt hoppas på att han gör sin del av arbetet, något som tyvärr sällan sker. En ska gå in i relationen med hela känslolivet uppfläkt, låta honom tränga in i ens känslor och i ens tankar, och bara hoppas på att det går bra. Om hon inte vågar lita på honom är det hennes eget fel att hon går miste om det ena och det andra.

Jag tänker på hur svårt det är att släppa in andra människor och hur mycket det kräver i form av tid och engagemang. Det kräver att partnern inte hetsar fram någonting men samtidigt visar intresse, ställer frågor och är kapabel att ta emot saker. Helt enkelt att lära känna en människa förutsättningslöst.

Jag tänker att jag själv varit bidragande i att hetsa fram närhet på det här sättet i relationer med män helt enkelt för att det inte funnits några alternativ. Att utveckla någon slags djupare intimitet över tid har inte vara tillgängligt, utan det har handlat om att skapa en slags artificiell närhet som snarare varit ett ömsesidigt beroende och byggt på lögner och falska förhoppningar. När denna väl är initierad är det svårt att skapa närhet på andra premisser.

Jag tänker också på detta i relation till sex. Hur jag ibland kunna tycka att det är skönt när män inte bryr sig så mycket om ens gränser för att det ska bli ”överstökat”. Att det varit enklare för mig än att försöka skapa någon slags verklig närhet. Det är enklare att bara vara alienerad från första början än att gå in i en situation med förhoppningen om att det ska kunna leda till något som det sedan inte gör.

Att berätta för män om ens gränser och hur en vill att sex ska äga rum är ofta ett sisyfosarbete. De är helt enkelt inte särskilt intresserade. Bättre då att låta dem köra på som vanligt istället för att lämna ut sig för att ändå bara bli överkörd. Likadant med intimitet i största allmänhet, att förvänta sig att en man ska visa så mycket hänsyn som det krävs för att komma nära varandra är i regel bara naivt, bättre då att skapa detta artificiella.

Problemet är inte att män vill mer utan att sex äger rum på mannens villkor.

Jag tänker på när kvinnor pratar om att de minsann har större sexdrift än sin manliga partner och att detta gärna beskrivs som något som gör dem mer ”manliga” eller ”jämställda”. Eftersom de kontrasterar sig mot idén att det alltid är mannen som vill ha mer sex så tycker de att det är någon slags framgång att de själv vill ha sex då och då när inte han vill.

Jag tänker på när min ”sexdrift” har varit större än min manliga partners, och att det knappast har inneburit samma saker som när han har velat ha mer sex än mig. När jag inte har velat så ar jag ändå ansträngt mig för att gå honom till mötes, om inte med sex så med andra former av bekräftelse och närhet. När jag har velat mer så har det inte alls blivit besvarat på samma sätt.

Mitt problem har sällan varit att min manliga partner har velat ha mer sex, problemet har varit att sex har ägt rum på hans villkor allena. Vi har kunnat ha relativt likvärdig sexlust, men ändå har det varit på hans initiativ som sex har skett för att ja har uppfatta det som skamligt när jag har tagit initiativ, för att han har behandlat det så.

Män demonstrerar inte bara sin sexuella makt över kvinnor genom att ha sex med oss mot vår vilja, utan också genom att avvisa oss på förnedrande sätt och klargöra att det fortfarande är de som bestämmer när och hur sex ska äga rum. Kvinnor har knappast en mindre sexlust än män, däremot har vi i heterorelationer inte ens i närheten av samma möjligheter att leva ut vår sexualitet.

Det var aldrig min sexualitet som var problemet, det var männen jag försökte leva ut den med.

När det pratas om kvinnors problematiska eller oproblemtiska sexualitet blir jag förvirrad. Jag ser det som en självklarhet att vi alla har olika svårigheter med intimitet och premisser de kan lösas på. Men en vid förståelse av ”sexualitet”, som innefattar all form av intimitet, så tänker jag mig att alla kan utveckla en sexualitet som de kan njuta av under rätt omständigheter.

Men det är just omständigheterna som är nyckelordet här. Varför pratas det alltid så mycket om hur kvinnor är, och så lite om vilka situationer vi befinner oss i.

Sex med män har för mig aldrig varit oproblematiskt. Jag har hemskt gärna velat att det ska vara oproblematiskt och intalat mig själv att det är det, men i efterhand så framstår majoriteten av det sex jag har haft snarare som en slags institutionaliserade och socialt accepterade övergrepp, eller åtminstone som ett resultat av att jag varit i underläge i en situation. Jag har tänkt och sagt att jag minsann inte tycker att det är det minsta jobbigt eller skamfullt med sex och att jag gärna har sex och så vidare, för det är så en tänker och säger om en har en ”oproblematisk” sexualitet, och det vet ju alla att en ska ha. Jag har helt enkelt aktivt ignorerat mina gränser för att jag har upplevt att jag då har fått fördelar i form av mäns bekräftelse.

Jag hade en sexuell relation med en man som var så kallat ”tolerant” gentemot mina ”närhetsproblem” som jag då beskrev dem. Det handlade om att jag hade närhetsproblem som hindrade mig från att till exempel ta initiativ sexuellt. Jag själv beskrev problematiken på det här sättet, antagligen för att det var den enda förklaringsmodell som fanns tillgänglig. I efterhand så kan jag se att det inte alls handlade om mina ”närhetsproblem” utan om att jag försökte tvinga mig själv till intimitet på vissa premisser för att jag tänkte att det liksom är så det ”ska” vara och att det var det som förväntades av mig.

Det har inte handlat om att jag har haft en problematisk sexualitet, det har handlat om att jag själv och andra omkring mig har försökt pressa mig till vissa former av sex och sex på fel premisser. Det var aldrig min sexualitet som var problemet, det var männen jag försökte leva ut den med. Jag upplever inte min sexualitet som det minsta ”problematisk” nu. Jag har vissa begränsningar som mestadels beror på sexuella trauman män utsatt mig för, men det är inte en fråga om att min sexualitet är ”problematisk”.

Att kvinnors sexualitet definieras som ”problematisk” för att de utsätts för situationer där de inte är bekväma är bara ytterligare ett exempel på hur skulden alltid hamnar på kvinnan. Det faktum att vi lever i ett samhälle där kvinnor sällan äger sin sexualitet och ofta utsätts för övergrepp spelar föga roll, det är kvinnan själv som ska ansvara för att ”lära sig” att ha en mindre problematisk sexualitet.

”Samtyckeskultur” och kontraktssamhället.

Angående husfridssexet så funderade lite på det här med ”samtyckeskultur” och vad vi egentligen menar med det.

Att samtycka till något betyder inte att en vill något. Vi kan ”samtycka” till att slita ut våra kroppar åtta timmar om dagen, för att det trots allt är det bästa alternativet. På samma sätt kan en ”samtycka” till att ha sex med någon trots att en inte vill helt enkelt för att det är det bästa alternativet.

Till exempel när en inte vågar säga nej för att det skulle innebära socialt obehag eller kanske till och med en risk för våld. Eller när en ”ställer upp” på att ha sex i en relation för att en inte vill behöva ta konsekvenserna av att inte ha det, som till exempel att det blir dålig stämning, att ens partner tjatar, att en blir straffad genom att ens partner blir sur, att ens partner är otrogen eller rentav att ens partner tröttnar och lämnar en.

I ett samhälle där män har makt över kvinnor och där kvinnor får fördelar (eller i alla fall tror sig få det) för att vara tillgängliga för män så är det svårt att prata om någon slags frihet i sexuella relationer mellan kvinnor och män. Män sitter ju på den sexuella makten, vilket gör att kvinnan alltid kommer att ha ett mindre förhandlingsutrymme när det kommer till vilka premisser en har sex på.

Jag har många gånger samtyckt till att ha sex som inte har varit ömsesidigt. Det vill säga sex som jag inte känt lust inför. Men jag har ”samtyckt” eftersom det har funnits andra fördelar med att ha sex i den situationen, eller för att jag tänkt att det har varit min plikt som kvinna att ställa min kropp till förfogande. Jag har haft sex när jag egentligen inte velat, eftersom sex har varit den enda formen av närhet och bekräftelse som stått till buds. Detta är ”samtycke”, men det är på intet sätt jämlikt eller bra sex för det. Detta är inte ”våldtäkt” i någon enkelt mening – männen har inte hotat mig – däremot är det uppenbarligen så att jag har agerat under inflytande av den maktobalans som råder mellan oss.

Detta hänger ihop med synen på sex som en vara. I detta samhälle så ”äger” människor sina kroppar i den bemärkelsen att de har rätten att sälja sina kroppar som de vill. Det finns en slags formell frihet att ingå i byteshandel med sina kropp, helt enkelt. Detta syns kanske mest konkret på arbetsmarknaden, där vi är ”fria” att sälja oss till högstbjudande, men där makten såklart är väldigt ojämnt fördelad. Samma sak kan säga om relationsmarknaden; kvinnor är ”fria” att ge män tillgång till sin kropp, men även detta utbyte är ojämnt. Kvinnor får existensberättigande genom sina relationer med män, män har större ekonomisk och social makt och så vidare vilket gör att kvinnor har ett underläge i sexuella relationer. Män har ett tolkningsföreträde som gör att de kan straffa kvinnor som inte gör som de vill socialt och så vidare.

För att vi ska kunna prata om någon slags frivillighet gällande sex så kan vi inte bara etablera en ”samtyckeskultur”, framförallt handlar det om att upphäva den sexuella makten som sådan.

Att behandla sin partner som en tillfredsställare av ”behov” är inte kärlek, det är objektifiering.

Lady Dahmer har skrivit om det här fenomenet ”husfridssex” som ses som helst normalt att en har i relationer, speciellt heterosexuella sådana.

Jag har själv sett det som närmast en självklarhet att jag ska ”ställa upp” om min partner vill mer än jag. Att en måste mötas på halva vägen och så vidare, vilket såklart innebär att jag ska kompromissa med min kroppsliga integritet och ”ställa upp” när jag egentligen inte har någon större lust, eller ”ställa upp” på praktiker jag inte uppskattar. Jag såg detta som en helt normal grej att göra, en självklarhet att han skulle ha rättigheter till min kropp eftersom vi hade en relation. Det var såklart ”frivilligt” från min sida, allt detta, men ”frivilligt”

Hur får detta personen som ska ”ställa upp” att känna? Jo, att den är undermålig som inte har samma sexuella ”kapacitet” som den andra. Att den är skyldig den andra parten tillgång till sin kropp för att en minsann är tillsammans och då har en skyldigheter gentemot varandra, för att vara i en relation är ju lite som att äga varandra (och mannen har såklart lite mer rättigheter).

Jag vill varken ”ställa upp” på sex för min partner eller att min partner ska ”ställa upp” på sex med mig. Jag vill ha en relation och ett sexliv som präglas av ömsesidighet och lust, av passion. Om jag har valt att vara med en människa så tänker jag mig att jag måste respektera dennes gränser och värdera det över mitt eget ”behov” av sex. Att älska en människa är så mycket mer än att vilja ligga med den.

När en talar om sexuella ”behov” undrar jag vad som menas. Jag tror inte att det finns någon särskild ”sexdrift” som är frikopplad från annat och kan tillfredsställas av lite vem som helst, det är ju en jättekonstig tanke. Människor har ett behov av närhet, av att känna sig uppskattade och älskade. Att detta behov skulle tillfredsställas just genom sex, oavsett hur detta ”sex” ser ut, är enligt mig mest en patriarkal konstruktion. Det är klart att det är kul med sex när det funkar och är ömsesidigt, men sex kan också vara väldigt destruktivt om det sker på fel sätt. Att ha sex som är passionslöst kan snarare ge motsatt effekt, att en känner sig dåligt behandlad.

Jag tänker att det handlar om att en inte har något annat sätt att bekräfta varandra i en relation än genom just sex. Det är inte så konstigt när en lever i ett samhälle där det som anses ”särskilt” med kärleksrelationer ofta är just sexet. Om en inte har sex, då kan en således inte vara kär. Om inte sexlivet fungerar fungerar inte relationen, eftersom ”sex” är det som bekräftas att en tycker om varandra. Och ja, så blir det ju såklart när en lägger en så stor laddning i just ”sex” snarare än andra former av bekräftelse, närhet och gemenskap.

Att välja att leva tillsammans med en annan människa borde inte vara en fråga om att få ”behov” tillfredsställda, det borde handla om att en älskar den människan och vill vara med den. Att behandla sin partner som en tillfredsställare av ”behov” är inte kärlek, det är objektifiering.

Angående att ”välja” sin sexualitet.

Eftersom det har gått en massa snack om att ”välja” att vara lesbisk och politisk lesbiskhet och så vidare så tänkte jag förklara hur jag ser på min sexualitet och ”val”. Det är intressant när folk pratar om att jag har ”valt” att vara lesbisk när jag inte har uttryckt det själv. Jag har inte heller kallat mig politiskt lesbisk. Däremot har jag beskrivit en process där jag med hjälp av feministisk litteratur och samhällsanalys lyckats förstå min begär i en bredare kontext och även omvärdera dem. Jag anser också att detta är någonting som flera kvinnor kan och borde göra, dels för sin egen skull men också för att det kan vara en väg mot frigörelse att vara kvinnosolidarisk. Däremot har jag inte ”valt” att bli förtryckt och exploaterad i mina relationer med män, jag har inte valt att leva i ett patriarkat där kärlek mellan män och kvinnor är i princip omöjlig då den solkas ner så mycket av strukturer, jag har inte ”valt” att vara en människa som begär trygghet, närhet och kärlek och gör motstånd mot förtryck. Jag har inte valt min situation eller det samhälle som gör att denna process varit meningsfull eller ens möjlig.

Alla mina relationer med män har gjort mig djupt olycklig. Uppenbarligen kunde jag trots detta rent fysiskt befinna mig i deras närhet under en tid. Jag kunde ha fleråriga relationer med dem. Jag dog inte. Jag upplevde rentav att jag uppskattade dem, som en ju lätt gör när en har lärt sig att relationer med män är livets mål och mening. Visst resulterade det i utbrändhet och långa depressioner, men det var ju inte som att det var fysiskt omöjligt. Det går att trycka ner sina behov och begär, det går att leva i känslomässig misär. Det är bara det att det gör en deprimerad som fan, det gör att en känner brist på glädje i livet och så vidare. Men det går att leva så. Jag kunde leva så i flera år.

Gör det faktum att jag hade dessa relationer mig mindre lesbisk? Nej, det är fortfarande sant att jag inte har någon som helt lust att varken ha sex eller relationer med män. Jag anser att det är detta som är viktigt när det kommer till att ”definiera” min sexualitet, hur mina begär är riktade idag. Relationer med män är inte ett alternativ, och därför tänker jag inte kalla mig ”bisexuell”. Däremot kommer jag inte sitta och säga att allt jag känt innan för män varit lögn. De känslorna har varit genuina, men det har inte varit samma typ av känslor eller begär. Det har varit begär efter vissa ideal snarare än dem som personer, det har varit begär efter att bli bekräftad som kvinna och få en plats i samhället. Jag tänker inte säga att dessa begär var mindre autentiska, uppenbarligen styrde de ju mitt liv under flera år och var avgörande i min utveckling. Att avskriva dem som falska är en förenkling jag inte vill göra.

Jag finner det inkorrekt att beskriva min process som att jag har ”upptäckt” att jag var lesbisk hela tiden. Jag ser flera problem i detta. För det första så gör det mina tidigare misslyckanden i heterorelationer till en fråga om att jag var lesbisk ”egentligen”. Detta är såklart inte sant. Anledningen till att jag mådde skit av mina heterorelationer var att männen jag hade dessa relationer med behandlade mig illa som män gör, och att jag lever i ett samhälle där detta ses som normalt och ibland rentav erotiseras. Om jag inte hade levt i ett patriarkat så hade jag aldrig accepterat att de relationerna såg ut som de gjorde. Ett annat problem är att det implicerar att andra kvinnor skulle vara mer bekväma med det jag utsattes för i mina relationer för att de ”är” heterosexuella.

När folk pratar om det som ett ”val” från min sida så undrar jag vad som krävs för att vara flata ”på riktigt”. Att en ska få en allergisk reaktion när en rör vid en man? Att en aldrig ska ha känt begär till en man? Att en ska förklara att alla ens heterosexuella begär och handlingar bara varit en stor lögn och att en nu funnit sanningen? Nej, jag tänker inte göra, då jag anser att det är att spela på heteronormens villkor. Jag tänker inte låtsas att mina heterorelationer var mer tragiska för att jag var flata ”egentligen”. De var tragiska för att det är sådana heterorelationer i patriarkatet är.

Nej, det var inte något ”val” att konstatera att heterorelationer gjorde mig sjuk (ja, jag blev utbränd, deprimerad och ångestfylld av dem, något jag beskrivit åtskilliga gånger på den här bloggen) och djupt olycklig och att jag inte skulle kunna leva ett rikt liv om jag skulle fortsätta med dem. Visst hade jag kunnat förneka mina behov och trycka ner mig själv lite till, men det skulle ha fått stora konsekvenser för min psykiska hälsa och min livskvalitet. Den situation som gjorde att jag var tvungen att värdera om mitt liv och mina relationer var ingenting jag ”valde”. Jag ”valde” inte att heterosexualiteten skulle vara djupt destruktiv och skadlig för mig. Jag ”valde” inte att jag trots detta skulle komma att indoktrineras i den.

Att någon tar sig rätten att definiera min sexualitet som ”självvald” tycker jag är väldigt respektlöst och bygger på en stor oförståelse inför mitt sätt att resonera kring de här sakerna. Jag är inte mindre lesbisk än någon annan, jag kan inte ”välja” att vara heterosexuell. Det skulle göra mig olycklig nu precis som det gjorde mig olycklig tidigare. Bara för att jag inte anpassar mig till en syn på sexualitet som något ”medfött” så innebär inte det att det är ett ”val” att vara lesbisk.