Sex – Sida 4 – Fanny Åström

Att ”bli lesbisk”.

Ok, har fått frågor från flera olika håll om ”hur en blir lesbisk” och liknande, så jag tänkte skriva om hur denna process gick till för mig. Observera att jag inte tror att det är såhär alla lesbiska känner eller att detta kan fungera för alla, men det är såhär jag har upplevt min egen process.

Nu är det lite mer än ett och ett halvt år sedan min resa mot att bli lesbisk började. Jag tror det tog ganska tydligt avstamp i en kvinna jag träffade som på allvar frågade mig varför jag utgick från att jag var heterosexuell. Vid detta tillfälle så var jag väldigt olycklig i min relation med min dåvarande manliga partner, men jag visste liksom ingen väg ur det hela. Eftersom jag utgick från att jag var heterosexuell (har refererat till mig själv som ”hopplöst hetero” och liknande, nu känner jag bara avsmak av att tänka på heterorelationer) så antog jag att alternativet var att härda ut.

Jag upplevde i alla fall en helt annan form av gemenskap med den här personen än vad jag någonsin gjort med män, och jag tror att detta blev en ögonöppnare. Vi hade inte någon kärleksrelation, men jag insåg väl att det fanns andra former av mänsklig gemenskap. Inte för att jag inte haft nära relationer med kvinnor innan, men det handlade ju om att det kom i en livsfas där jag var väldigt uppgiven inför heterosexualiteten och försökte hitta nya vägar.

Sedan var jag och min dåvarande pojkvän ihop i ungefär ett halvår till, men jag mådde sämre och sämre i relationen och blev väl mer och mer uppgiven inför att det någonsin skulle kunna funka. Det blev också väldigt tydligt för mig hur relationen med honom gick ut över andra relationer eftersom den gjorde mig så olycklig och tog så mycket kraft. Sedan gjorde vi slut och jag träffade lite män, framförallt en jag ”dejtade” under en period. Men eftersom jag var bränd från den relationen och inte ville göra mig för känslomässigt involverad i en ny så fungerade det dåligt.

Jag hade även en relation med en ickeman lite av och till under den här perioden, som tyvärr fungerade ganska dåligt av en mängd olika skäl. Jag tror att en bidragande orsak var just att jag var så uppe i min relation med mitt ex och prioriterade den högt då jag var väldigt emotionellt beroende av honom.

Det blev mer och mer aktuellt att inte ha några relationer med män och då var ju alternativet att ha relationer med kvinnor eller att vara ensam. Just detta med sex är en grej som många fastnar på. Jag tänker att det handlar om att en som kvinna lär sig att vara sexuellt passiv och då blir det jättekonstigt att tänka sig en situation där det inte finns en självklart ”aktiv” part. Det bidrar nog också mycket att det helt enkelt inte finns särskilt många beskrivningar av hur kvinnor har sex med varandra i kulturen, och de som finns är ofta inriktade på mäns njutning. För mig har det varit en process att ha sex på andra sätt än jag hade i mina heterorelationer. Den största skillnaden i mina ögon är att det krävs att jag ska vara ett begärande subjekt på ett helt annat sätt. Detta är obehagligt på ett sätt, men det har också varit en stor befrielse. Sedan är det såklart inte så att jag skulle kunna ha sex med vilken kvinna som helst bara för att jag är lesbisk, ibland känns det som att det är så folk tänker på saken.

Jag hade en period där jag funderade väldigt intensivt på det här med sex och jag tror att det var en stor hjälp i min process. Jag försökte omvärdera min syn på sex och det sex jag hade haft. Jag tänker att när det kommer till heterosex så finns det liksom ett ”schema” som en kan följa även om det saknas passion, som gör att det blir ”sex”. Om jag ser tillbaks på det heterosex jag haft så har ju i princip allt varit passionslöst, tråkigt och ofta obehagligt, men det har varit ”okej” eftersom det ju förväntas vara ungefär så. Jag kom fram till att sex för mig inte hade handlat så mycket om njutning utan snarare om bekräftelse och att etablera relationer med män. Jag kom också fram till att även det sex jag haft som var ”bra”, alltså där jag fått orgasm, hade varit förnedrande, kravfyllt och oömsesidigt.

Istället för att tänka i termer av sex började jag tänka i termer av närhet. Jag ville inte nödvändigtvis ha sex, men jag ville ha nära relationer där en även kan vara fysiskt intim. Att tänka såhär tror jag öppnade upp många möjligheter för mig. Det gjorde att jag började se på relationer på ett annat sätt och vara mer okej med att kanske inte ha sex på ett tag, eller kanske inte alls. Nu blev det ju inte riktigt så, men jag har fortfarande fått med mig mycket av att ha det här perspektivet på sex. Det känns betydligt mindre pressat att ha sex nu, och det finns mer utrymme för andra former av intimitet vilket jag värderar högt.

Hela idén om att problemet skulle ligga i just ”sex” och ”attraktion” tror jag har att göra med att detta upplevs som något naturligt. Det vill säga att kärlek är någonting som bara händer en och en kan inte göra så mycket åt saken. Alltså blir det helt rimligt att ha sex med människor som en inte har något känslomässigt eller intellektuellt utbyte av och som en kanske rentav mår dåligt av att umgås med, eftersom ”sex” är någonting skilt från annan mänsklig samvaro.

Det jag attraherades av med min nuvarande partner från första början var ju inte att jag ville ha sex med henne, utan att jag kände att vi var intellektuellt samspelta och att jag fick energi av att vara med henne, att hon intresserade mig som person och att jag ville lära känna henne mer och utveckla någon slags relation. Jag tänkte mycket på henne men jag förstod det inte som ”kärlek” på samma sätt som jag troligen hade gjort om det var en man. Om det inte var för att jag hade tänkt väldigt mycket på att ha relationer med kvinnor hade det nog lika gärna kunnat utvecklas till en vänskap. Det handlar ju om vilka ramverk en har för att förstå sina känslor. Eftersom jag såg lesbiskhet som ett alternativ teoretiskt så tänkte jag att det kunde vara värt att pröva, det hade jag troligen inte gjort två år tidigare. Men nu när detta väl är framsläppt så känns det betydligt mycket mer ”äkta” än vad heterosexet någonsin har känts.

Den största grejen för mig var nog inte att börja begära kvinnorutan snarare att ifrågasätta mitt begär mot män. Typ ”varför tänker jag att det här sexet jag har är bra” ”är jag verkligen bekväm i de här situationerna” och så vidare. Det visade sig att jag tagit väldigt mycket för givet som inte alls var självklart. Att ”bli lesbisk” har för mig inte handlat om att rikta om mitt begär från män till kvinnor och begära dem på samma sätt, utan snarare om att dekonstruera hela min uppfattning om vad begär, attraktion och sexualitet är och ska vara.

Människor som är så jävla duktiga och säger ifrån.

Ibland får en kommentarer av typ ”men om du inte vill är det väl bara att säga ifrån” och så vidare. Jag blir så jävla trött på att få den här typen av präktiga kommentarer från människor som minsann aaaaaaldriiiig har haft problem med att säga ifrån. ”Jamen så SKÖNT för dig då, vad DUKTIG och perfekt du är, kan du inte lär mig att bli lika PERFEKT som du” vill jag skrika i deras självgoda ansikten.

För det första: att ”säga ifrån” är inte alltid så jävla enkelt som det verkar. Många män respekterar helt enkelt inte ett nej. Antingen tjatar det vilket är jobbigt, eller så blir de ”sura” vilket också är jobbigt, eller så kanske de helt enkelt struntar i vad en säger och fortsätter ändå. Kanske de rentav tvingar en med fysiskt våld. Dessa saker händer!!!!! Det handlar inte om att någon inte sagt ifrån ordentligt utan om att män helt enkelt skiter i vad kvinnor vill och säger.

Det finns ett sätt att se på sex och mänsklig samvaro i största allmänhet som normaliserar och legitimerar gränsöverskridande beteende. Att prata om att folk faktiskt måste ”säga ifrån” om de inte gillar det ena eller det andra är en del av detta sätt att se på saker. Varför ska det vara den utsatta personens ansvar att ”säga ifrån”? Det är ju faktiskt möjligt att initiera ett samtal om gränser, om hur en vill ah det, om vad en gillar och inte gillar. Det ÄR möjligt att ta det lite lugnt och kolla läget kontinuerligt. Det ÄR möjligt att läsa av sin partners signaler. Det är möjligt att stanna upp om en känner sig osäker på vad den andra vill.

Alla som varit en en utsatt position vet hur svårt det kan vara att ”säga ifrån” när ens gränser överträds. En kanske inte hinner tänka efter ordentligt på vad en vill eftersom det går för snabbt, en kanske inte vågar säga ifrån eller så säger en ifrån men inte tydligt nog för att det ska uppfattas av en person som är lite småignorant, eller så uppfattas det men personen struntar helt enkelt i det.

Om en nu är en sådan person som alltid är tvärsäker på vad en vill och alltid känner sig bekväm med att uttrycka det och som bara omger sig med människor som lyssnar och respekterar en så är väl det trevligt, men så är det liksom inte för alla. Om en nu har så jävla bra självkänsla eller vad det handlar om kan en väl fan gotta sig i det istället för att skuldbelägga andra som uppenbarligen inte har det och som har ett behov av att prata om saken. Varför detta behov av att komma in i ett samtal med människor som pratar om sina upplevelser av att känna sig utsatt och ba ”men jaaaag har aldrig känt mig utsatt faktiskt”?? Handlar det om förnekelse av sin utsatthet? Handlar det om att hävda sig själv? Jag begriper det inte.

Varför vill en legitimera ett sätt att förhålla sig till andra som bygger på att inte känna av läget ordentligt? Det är ju uppenbarligen ett sämre sätt att gå till väga på än att jobba för att människor ska efterforska och respektera varandras gränser. Hur kan en tycka att det är rimligt att människor som säger sig tycka om varandra inte själva värnar om att inte göra något som känns obehagligt för den andra? Det är bara våldtäktskultur rakt igenom.

Om att känna sig pressad till frisläppthet.

Fick den här kommentaren angående 50 Shades of Gray och att ha olika former av experimentellt sex, och hur även det kan vara någonting som en känner sig pressad till på grund av patriarkala strukturer.

Har en väldigt jobbig relation till mig själv i och med att mitt ex var den typen av man som tjatade till sig sex. Har nu i efterhand tänkt på hur mycket man har pressats till för ”men du vet ju inte om du kommer gilla det om du aldrig har prövat” eller ”men vad tråkig du är” eller ”det är ingen big deal, ALLA gör det!” och det värsta av alla ”Men du kan väl testa det en gång i alla fall och om du inte gillar det så gör vi det aldrig mer”. När man sedan har gjort det är skadan redan skedd liksom, man har redan kuvats till att göra något man inte var intresserad av och då har liksom en spärr släppt och självskadandet har redan börjat, på samma sätt så får man höra typ ”men du klarade ju av det förra gången, vad är annorlunda den här gången?” och då är man ju helt fast, det går inte ta sig ur den argumentationen och man bara dras in djupare och djupare!
Och för att göra det värre så har jag så sjukt många ”sexpositiva” kvinnor i min närhet som inte tycker man ska skamma andras sexualitet, men som själva gärna basunerar ut hur tråkiga ”oäventyrliga” kvinnor (för ja, de skuldbelägger bara andra kvinnor, män som bara gillar missionären får gå fria utan några pekpinnar om hur tråkiga de är) är som bara har kuken-i-fittan sex och vilka moralister de är och så vidare. Jag förstår liksom inte hur folk på allvar kan tro att det finns någon slags ”fri sexualitet” i ett patriarkat, ingen är ju fri från normer och förtryck, så varför skulle vi vara det ”mellan lakanen”?

Ritade denna bild:

Jag har själv både påverkats av och uttryckt den här typen av värderingar kring sex. Typ att en minsann ska ”pröva” det ena och det andra för annars kan en inte veta hur det känns. Att detta ”prövande” alltid ska ske på mannens initiativ och att det alltid är jag som kvinna som måste ”offra” mig på olika sätt.

Att vara en kvinna som ”ställer upp”på olika saker ger status. Och att ”ställa upp” är ju att ”samtycka” i någon mening. Frågan är ju på vilka premisser detta ”samtycke” äger rum. Det handlar ju en en situation där en som kvinna vill ha mäns godkännande och bekräftelse och att en på grund av detta gör saker en kanske inte hade velat annars.

Kanske vill en vara en ”skön tjej”:

Att vara en Skön tjej innebär att jag är en åtråvärd, klipsk och rolig kvinna som gillar fotboll, poker, snuskiga skämt och rapningar, som spelar tv-spel, dricker billig öl, gillar trekanter och analsex och stoppar i sig hamburgare och hot dogs som om hon kan äta hur mycket som helst, samtidigt som hon är en nätt storlek 34, för Sköna tjejer är framförallt heta. Heta och förstående. Sköna tjejer blir aldrig arga; de ler bara en smula på ett sorgset, kärleksfullt sätt och låter männen göra vad de vill. Fortsätt bara, pissa på mig, jag bryr mig inte, jag är en Skön tjej.

Att som kvinna värna sina gränser är ju såklart besvärligt för män. Men de vill inte heller att det ska vara alltför uppenbart att en ”ställer upp”, utan det måste paketeras i ”skön tjej”-förpackningen. Det måste handlar om att vilja ”testa nya saker” och så vidare. Det måste handla om att lära sig uppskatta, eller i alla fall låtsas uppskatta, att män gör lite som de vill med ens kropp.

Det finns en slags idé om den frigjorda kvinnan som är en kvinna som verkligen tycker om att ha heterosex, och gärna utanför normen. Detta ideal hyllas av feminister, kvinnan som ”vet vad hon vill” (att ha sex med män) och inte skäms för det. Hon ska inte blanda in några känslor och förväntningar i det hela utan helt enkelt bara tycka om att knulla. Men om en däremot uttrycker att en absolut inte vill ha sex, eller att en inte vill ha sex på det sättet, eller att en inte vill ha sex med män, då är det plötsligt inte så fint att ”veta vad en vill” längre. Kanske ”respekteras” det men det hyllas knappast som frigjort.

Att andra kvinnor bidrar till detta r inte så konstigt, de vill väl själva framstå som frigjorde och enkla att ha att göra med.

50 Shades of Gray och försöket att dela upp sex i ”bra” och ”dåligt”.

En grej jag är så jävla trött på att höra i ”debatten” om 50 Shades of Grey är att det minsann inte är riktig BDSM för riktig BDSM är minsann konsensuellt och fint och bra och bla bla bla.

Det är ungefär som när folk säger att våldtäkts inte är sex, för sex är något som båda är med på. Ungefär som om ”sex” vore något väsensskilt från våldtäkt, som om det inte fanns överlappningar, som om en alltid kunde se en definitiv skillnad mellan dessa tåv kategorier. Jag tror inte att den här typen av tal kring sex gör saker och ting tydligare, snarare förvirrar det i en värld där skillnaden mellan sex och våldtäkt är långt ifrån självklar.

Såhär: saker kan vara båda delarna. En kan ha begär efter vissa praktiker samtidigt som en kan bli pressad. En kan uppskatta något och känna obehag. En kan vilja syssla med vissa praktiker, men på andra premisser. Jag tänker att det är viktigt att kunna diskutera detta utan att göra någon slags skarp gränsdragning. Själva grundproblemet är ju att vår sexualitet är formad i patriarkatet.

En annan aspekt är att en kan ”samtycka” till sex på vissa premisser trots att det kanske inte är vad en vill eller vad som är bra för en. Till exempel att ha vissa typer av sex för att framstå som mer åtråvärd och på så vis få den bekräftelse, trygghet och närhet som en söker i relationer med andra människor.

Ett typiskt exempel på detta är väl kvinnor som pressas till att ”ställa upp” på analsex för att de kanske anses vara tråkiga annars. Samma sak sker såklart gällande till exempel BDSM.

Många människor använder sex som en del i att skada sig själva, och detta gäller även BDSM. Vi kan inte förutsätta att folk har koll på sina begär och vad som är bra för dem.

Det finns ett sexliberalt sätt att prata om saker sexualitet och begär som något helt frikopplat från makt och som är naturligt gott, och i denna diskurs faller ofta BDSM in. Att ha BDSM-sex ses som ett per automatik ”gott” val eftersom det är normbrytande, och den som tycker något annat är en moralist. Det handlar ”bara” om preferenser, och därför är det helt omöjligt att diskutera varför en känner vissa begär och vad det innebär i en större kontext.

Vi måste kunna prata om sexuellt våld och begär på något annat sätt än att skapa två fasta kategorier av ”bra” konsensuellt sex och ”dåligt” ickekonsensuellt sex.

Hur kan en känna det en inte levt?

Hur ska jag kunna säga att jag ”alltid vetat” någonting som jag inte haft ett språk för att beskriva? Vilka känslor och tankar ska jag hänvisa till för att bevisa att mitt begär till kvinnor är någonting som följt mig genom livet, och därmed autentiskt? Det faktum att jag inte vågade ta några initiativ sexuellt förrän ett år efter min sexdebut? Det faktum att jag aldrig blev våt när jag hade sex med män, i alla fall inte som nu? Det faktum att jag aldrig kände ett så starkt, rent och lustfyllt begär till någon man som jag gör nu? Ska jag använda dessa erfarenheter för att bevisa att mina begär är autentiska, att jag är född såhär men bara inte har vågat erkänna det på grund av samhällets homofobi och min egen internaliserade.

Det har alltid varit något som skavt i mina heterorelationer. Jag har alltid känt mig otillfredsställd. Men jag tror inte att det är för att jag egentligen, innerst inne, begärde kvinnor. Snarare började öppna mina ögon inför mitt begär för kvinnor för att heterorelationerna skavde så mycket att det till slut blev stora öppna sår som tog månader att läka. Det var först när jag var helt söndertrasad av allt skavande som jag började se mig om efter något annat.

Min process var en resa bort från något, inte till något. Jag visste inte vad jag ville ha, bara vad jag inte under några omständigheter kunde tänka mig att genomleva igen. Om jag hade hittat en man som hade gett mig det jag behövde, eller i alla fall något som inte skavde fullt så mycket, så hade jag nog slutat leta. Om jag hade kunnat vila i heteromonogamin så hade jag aldrig behövt ta reda på att jag också kan begära kvinnor, för det hade inte varit relevant för mig.

Samtidigt var det något som hindrade mig att söka under flera år. Jag var under många år helt övertygad om att jag var heterosexuell, om att jag bara kunde känna begär gentemot män. Det var inte det att jag kände något starkt tvång från min omgivning eller från mig själv, det var mest bara en självklarhet att det var så det var. Inte kunde jag känna begär till kvinnor, för då hade jag ju vetat det. För det är så det är, när en känner begär till kvinnor, att en vet. Det ska inte bara vara något som skaver, det ska vara en ren känsla av begär.

När folk pratar om att vara född på ett visst sätt blir jag arg, för jag vill inte att min sexualitet jag förstås utifrån de termerna. Jag är inte född till att älska och begära kvinnor, jag är född precis som alla människor med ett behov av närhet, trygghet och gemenskap, och det är någonting jag inte kan få utan väldigt omfattande uppoffringar inom ramarna för en heterorelation i detta samhälle. Det är inte något inre begär hos mig som gör att jag dras till kvinnor, utan den mycket konkreta erfarenheten av hur heterorelationer skadar mig.

När ni pratar om att vara ”born this way” så ställer ni ett krav på alla kvinnor som begär kvinnor att bevisa sig, att passa in sig i er mall om hur en riktig lesbisk ska vara. Jag åläggs kravet att bevisa att mitt begär är autentiskt på ett sätt som jag aldrig behövde i mina heterorelationer, trots att det kanske hade varit mer välbehövligt.

Varför gör ni detta? Jo, för att inbilla er att mina begär inte spelar någon roll för er. För att inbilla er att om ni hade begärt kvinnor, då hade ni minsann vetat det. För att inbilla er att era heterosexuella begär sitter hårt som berget. Och detta handlar i sin tur om att upprätthålla heteromonogamin. Genom att förpassa mig in något slags undantagsland som ni kan tolerera så håller ni heteromonogamin intakt.

Hur kan en känna det en inte levt? I vilken vrå av mitt inre ska jag gräva för att hitta det där rena begäret, den där känslan av att vara ”born this way”, som ni vill att jag ska känna? Vilken av alla dessa erfarenheter ska jag plocka fram, så att ni ska kunna granska den och tänka att ”gud vad skönt sådär har inte jag känt” och godkänna den, eller känna igen er och avgöra att den inte är nog för att bevisa min autenticitet.

Mitt begär har ingen kärna, det är någonting jag lever. Det är inte mer eller mindre autentiskt än era begär. Jag är inte född till att begära kvinnor, lika lite som ni är födda till att begära män. Jag är, liksom er, en produkt av mina erfarenheter och det liv jag lever.

Att ”sättas på plats” med sexuellt våld.

Fick denna kommentar (triggervarning: sexuellt våld):
Den här ”feminister har bara fått för lite kuk” är ju en sån grej som faktiskt inte alls är särskilt rolig att skämta om, för det är ju ett resonemang som leder in i att tycka att det är rimligt att använda sexuellt våld eller hot om sådant som ett sätt att ”bota” en feminist. Det är ett sätt att resonera som känns igen från män som slår sina partners; kvinnor som säger ifrån, som domderar, som berövar dem deras ”manlighet” ska utsättas för våld för att lära sig att hålla sig på plats. Och det gör dem ju såklart, eftersom det gärna faller sig så att en underkastar sig någon som utsätter en för våld i rädsla för att drabbas av mer.

Det säger något om män och patriarkatet att så många tycker att det är rimligt att dra till med hot om sexuellt våld när de stöter på kvinnor som inte gör som de vill, närmare bestämt opponerar sig emot patriarkatet. Då blir det plötsligt rimligt att dra fram sin manliga makt, det vill säga det sexuella våldet, för att trycka ner en.

Män älskar tanken på att få straffa en olydig kvinna sexuellt och sätta henne på plats, visa att i slutet av dagen är det fortfarande den patriarkala makten som väger tyngst. Visa att vi kan säga emot hur mycket vi vill med att de ändå kan komma och sätta oss på plats med sexuellt våld. Det är en uppvisning i patriarkal makt, i över- och underordning.

Vissa påpekar motsägelsen i att personen vill knulla feminister rots att feminister enligt honom är för fula för att få kuk. Grejen är att det sexuella våldet som beskrivs inom den patriarkala tankevärlden ligger långt ifrån vanligt sex. Det han vill göra är inte att ha ”sex” utan att bruka sexuellt våld. Anledningen till att våldet ska vara just sexuellt är att sådant våld är könat, det är ett våld som drabbar en som specifikt kvinna. En kan säga att det är en snabbuppvisning i könsmaktsordningen.

Det är väl just därför en är feminist, för att kämpa för ett samhälle där män inte tycker att det är rimligt att hota med sexuellt våld när en kvinna beter sig på ett sätt de inte gillar. Och givetvis försöker män tysta en med precis samma våld en kämpar emot.

Det är korkat att tro att ett strukturellt problem som våldtäkt kan lösas genom högre straff för extremfall.

Våldtäkt är ett samhällsproblem som hänger ihop med att män har makt över kvinnor och att de anser sig har rätt till kvinnors kroppar. Det är en utbredd idé som finns i samhället, att män har rätt till kvinnors kroppar. Detta tar sig många olika uttryck. Kanske han som tycker sig ha rätt att fälla kommenterar om hur hans flickvän väljer att raka eller inte raka sig. Han som tycker att det är okej att ta på en främmande kvinna. han som tycker sig ha rätt att bli arg om en kvinna inte besvarar hans kontaktförsök. Han som tycker att han har rätt att kommentera kvinnors kroppar inför andra, prata om dem som objekt för hans egen eller andra mäns njutning och reducera dem till enbart detta,

Ibland tar sig detta väldigt extrema uttryck. När en man har sex mot en kvinnas uttryckliga vilja, när han använder fysiskt våld för att kunna genomföra ett samlag och kanske även skadar henne på andra sätt under processen. Detta anses oacceptabelt i detta samhälle. Det är att gå över gränsen. Men det handlar fortfarande om samma grundproblem, om att män anser sig har rätt till kvinnors kroppar. Samma människor som inte tycker att de behöver ta tag i grundproblemet, det vill säga det faktum att män på grund av sin överordnade samhällsposition kan ta sig rättigheter över kvinnors kroppar, tycker att det är viktigt att vi höjer straffen för dessa fall som så uppenbart går utanför vad som är socialt accepterat. Män kan ta sig rätt till kvinnors kroppar, men inte för mycket.

Alla kvinnor är mer eller mindre utsatta för detta. Alla kvinnor berörs av det faktum att män anser sig ha rätt till kvinnors kroppar, oavsett om en har varit med om en sån här händelse eller ej. Som kvinna lär en sig att aktivt förhålla sig till det faktum att män anser sig ha rätt till ens kropp, redan innan någon man tagit sig den rätten. Som kvinna lär en sig att röra sig på ett visst sätt i samhället för att undvika riskerna som det faktum att män anser sig ha rätt till ens kropp innebär. Som kvinna lär en sig att om en ändå misslyckas med att skydda sig själv så får en skylla sig själv.

Det är inte bara de kvinnor som blir utsatta för de där uppenbart brutala och gränsöverskridande handlingarna som förtjänar upprättelse, alla kvinnor förtjänar upprättelse för att vi lever i ett samhälle där män anser sig ha rätt till våra kroppar och tar sig friheter på vår bekostnad.

Att införa strängare straff för dessa extremfall är ett sätt för män att förskjuta över problemet på en liten grupp män, en liten grupp som ägnar sig åt saker som de flesta redan fördömer. Samtidigt kan det stora flertalet män gå runt och fortsätta ta sig friheter på kvinnors bekostnad, den typen av friheter som är normaliserade i detta samhälle.

Jag vill ha en diskussion kring våldtäkt där mäns rätt till kvinnors kroppar står i fokus, och inte handlingen våldtäkt som sådan. Våldtäkt är ett symptom på ett underliggande problem som genomsyrar hela samhället, och som drabbar alla kvinnor. Alla kvinnor blir i detta samhälle konstruerade som objekt för mäns njutning, som potentiella våldtäktsoffer.

Jag är trött på att kvinnors utsatthet används av politiker för att göra populistiska utspel om att höja straffen för den här gruppen män som alla liksom redan vet går över gränsen och hatar. Jag som kvinna lever ju i detta dagligen, och för mig är det ganska uppenbart att min utsatthet inte kommer minska för att vi pekar ut en grupp” onda” män och straffar dem hårdare. För mig är det uppenbart att min utsatthet är ett resultat av generella attityder, inte extremfall.

När vi pratar om våldtäkt som en fråga om enskilda individer som gör oacceptabla gränsöverskridanden så har vi förflyttat diskussionen från en strukturell nivå som rör alla kvinnor och män, till en individuell som handlar om att rättsväsendet ska bestämma vilka överträdelser som en enskild kvinna har rätt att få upprättelse för.

Det är verkligen korkat att tro att ett strukturellt problem som våldtäkt kan lösas genom högre straff för extremfall, men så är det kanske å andra sidan inte lösningar en vill åt. Tyvärr tror jag att det kan vara så cyniskt som att en försöker plocka poäng på kvinnors utsatthet och låtsas som att en bryr sig om en fråga genom att peka ut en liten grupp som syndabock.

Om manlig och kvinnlig homosexualitet.

Läste i Rosa – den farliga färgen av Ambjörnsson att lesbiska kvinnor under förintelsen inte blev förföljda på samma sätt, eftersom de ansågs möjliga att bota. Istället för att märkas ut med en rosa triangel, som homosexuella män gjorde, så märktes de ut med en svart som symboliserade antisocialt beteende.

Jag tänker att detta fenomen lever kvar även idag. Homosexuella män hatas öppet på ett helt annat sätt, medan homosexuella kvinnor snarare förnekas. Det är vanligare att en hör ”bög” som skällsord än ”flata” och så vidare. Det finns helt enkelt ett öppet erkännande av att manlig homosexualitet existerar och att det är ett hot.

När jag tänkte på homosexualitet som yngre var det alltid män det handlade om. Jag tror inte att jag riktigt insåg att även kvinnor kunde vara homosexuella, för hela tanken att någon skulle bry sig om kvinnor som begärde kvinnor kändes absurd. De enda gånger jag exponerades för det var när det objektifierades av en manlig blick, men då stod ju inte just kärleken mellan två kvinnor i fokus utan hur de uppfattades av män.

Jag har också uppfattningen om att det är fler kvinnor som är öppet bisexuella, och jag tänker att det kan vara för att en bisexuell kvinna kommer tolkas som hetero primärt medan en bisexuell man snarare kommer tolkas som homosexuell. Som kvinna kan en kanske vara öppen med vissa saker, till en viss gräns, just för att ingen ändå tar det på allvar. Detta är såklart också förtryck, men en annan form av det.

Jag tänker också på hur många förklarar till exempel min relation utifrån män, alltså att jag är med en kvinna helt enkelt för att jag inte har fått till det med en man alternativt för att jag är rädd för män. Alltid är det mäns agens som står i fokus. Män förutsätts kapabla att begära, och därför anses de också ansvariga för sina begär. Kvinnor anses inte kapabla att begära på samma sätt, och därför förnekas våra begär snarare. Vi anses helt enkelt möjliga att bota om ”rätt” man kommer in i våra liv.

Mer om graviditet och sex.

Har fått kommentarer på mitt inlägg om graviditet och sex om att kvinnor faktiskt också kan gilla sex. Nå, det har jag aldrig förnekat. Däremot så tror jag knappast att den hets jag ofta ser kring att få ett Fungerande Sexliv efter graviditet handlar bara om att det är så himla viktigt för kvinnan. Det finns andra saker som troligen utgör ett bra mycket större hot mot ens välbefinnande än det.

Det är väl knappast någon hemlighet att det anses högt prioriterat bland både kvinnor, män, det omgivande samhället och vården att kvinnors kropp ska vara funktionell och tillgänglig för män.

Att det är en rädsla som många kvinnor tampas med att de kanske kan komma att bli ”tråkiga” och ”osexiga” som mammor är inte heller någon hemlighet. Jag menar, hur många gånger har en inte sett folk göra en stora jävla affär av den och den har fött si och så många barn och är ÄNDÅ jättesexig.

Eller alla dessa tips om hur en ska ”få till det” när en har barn, som om det var livsviktigt för förhållandet. Vilket det säkert också är för många, då sex är ett väletablerat sätt att visa omsorg och begär till varandra.

Eller hur folk pratar om frånvaron eller närvaron av ett sexliv som avgörande för andras relationer, trots att de inte har någon jävla aning om hur mycket parterna i relationen värderar detta. Men att inte ha haft sex på flera månader ses liksom automatiskt som att en har det tråkigt och passionslöst med varandra.

Nä sorry men jag köper inte att detta bara har att göra med att ”kvinnor minsann vill ha sex”. Det faktum att kvinnor bedöms efter sig sexuella kapacitet och att sex anses vara den mest värdefulla formen av intimitet har nog också ett finger med i spelet.

Om asexualitet och förnekande.

Jag har funderat lite på det här begreppet ”asexuell” och vad det innebär. Jag hade en period för några månader sedan då jag själv funderade väldigt mycket på sex. Jag kom fram till att i princip allt sex jag haft varit destruktivt på ett eller annat sätt, vilket var en både smärtsam och befriande insikt.

Sedan så undvek jag sex under en period. Inte direkt benhårt, men jag engagerade mig mindre än jag någonsin gjort i det hela. Sedan träffade jag min nuvarande partner och upplever intimitet med henne på ett helt annat sätt än jag gjort tidigare. I ljuset av det har det blivit än tydligare hur destruktiva mina tidigare sexuella erfarenheter varit. Jag har kunnat utveckla en förståelse för vad det är som har skavt, och framförallt för det faktum att det inte behöver se ut på det sättet. Det går att ha intimitet utan att det ska bygga på skuld och skam, utan att det ska vara något slags steg i en relation en ska få avklarat.

Nå, min poäng med allt detta är att jag knappast är asexuell, däremot hade jag inte omständigheter under vilka jag kunde leva ut min sexualitet på ett bekvämt sätt vilket gjorde att jag upplevde att sex inte var något jag kunde uppskatta alls. Jag tänker mig att detta kan vara fallet för många som upplever liknande. En enkel väg är då att utesluta sex helt ur sitt liv, för att slippa fundera på saker som begär, gränsdragningar och så vidare. Det var i alla fall så jag agerade när jag kom till insikt om hur destruktivt sex hade varit, jag började frukta dessa situationer.

Och jag tänker på hur det här samhället, i synnerhet när det kommer till sexualitet, lockar fram behovet av att definiera sig; av att sätta sig i en kategori för att kunna tala om sina problem och få någon form av erkännande. För att kunna kräva någon slags respekt för sina gränser så sätter en sig på den säkra sidan, genom att helt avböja från sex. Jag tänker mig att en kan dra paralleller till hur jag känner behovet av att kalla mig lesbisk trots att jag bevisligen kan känna begär till män, för att jag inte vill att män i allmänhet ska tro att jag är tillgänglig för dem.

För om en inte skapar den här fasta kategorin så finns det alltid en större risk för att folk överskrider ens gränser. Eftersom sex i regel är något en tackar ja eller nej till, speciellt som kvinna, så kan en vara ganska säker på att ett ”ja” till sex kommer innebära att människor gör just detta. Genom att säga ”ja” så har en också godkänt en förhandling, som oundvikligen kommer att ske utifrån en position där en själv är underordnad och kan pressas till att ”gå med” på saker.

Detta kan såklart vara en bra strategi för att kunna vara relativt säker, men det innebär också ett stympande av ens möjligheter. Detta stympande är såklart något som i grunden samhället gör sig skyldigt till; den som inte vill köpa hela paketet ”sex” med allt var det innebär i detta samhälle upplever sig tvungen att helt avsäga sig det hela. En får välja mellan utestängande eller underkastelse.

Men ur detta förnekande kan det också växa fram någonting nytt, en positiv tes om hur det skulle kunna vara, om vad vi kan bygga upp istället. Och jag tänker att det är dit en vill komma. Från att se att något en tagit för givet i själva verket vara destruktivt och ta avstånd, till att börja definiera något nytt.

Det här är hur jag har upplevt konceptet asexualitet och den plats dessa tankar haft i mitt liv och min utveckling. Jag läser gärna tankar från andra som funderat på det här med asexualitet, eller ser sig som asexuella.