Sex – Sida 5 – Fanny Åström

Om att få rum att begära.

Det var intressant att läsa era tankar om positiva sexuella erfarenheter!

En grej som jag har tänkt på mycket angående detta är att kunna säga nej och att få sin vilja respekterad.

Ofta när en diskuterar detta så finns det en utgångspunkt att en som kvinna ska vara glad och tacksam om en man en har sex med ”respekterar” ett nej, det vill säga slutar om en ber dem. Detta är såklart bra, men ett problem som jag ser med den här formuleringen är att kvinnans egna begär liksom raderas ut ur det hela.

Ett av de största problemen för mig när det gäller sex och intimitet har inte varit att ett rakt nej inte har respekterats, utan snarare att sexet har ägt rum på mannens premisser. Det vill säga att om jag säger nej till vissa sexuella praktiker så säger jag också nej till allt, och om jag säger ja så säger jag ja till allt. Jag är tvungen att köpa hela paketet, och utrymmet för omförhandling är ofta ganska litet.

Detta är något jag upplevt i i princip alla mina sexuella erfarenheter, och det har också varit en av de bästa sakerna med min nuvarande relation. Jag känner mig på ett helt annat sätt delaktig i utformandet av ”sexet” eller intimiteten. Jag kan inte bara säga vad jag inte vill ha, utan också vara mer fri i att utforska det jag faktiskt vill ha.

Har ni positiva sexuella erfarenheter?

En grej jag funderar på rätt ofta är om folk i allmänhet typ har ”positiva” sexuella upplevelser. Alltså upplevelser som verkligen varit befriade från press, osäkerhet och obehag, där det funnits närhet och ömhet och som inte har följts upp av respektlöst beteende.

Jag tänker på hur mycket jag själv har omvärderas min sexuella erfarenheter. Erfarenheter som jag innan har satt i kategorin ”bra” för att jag kände mig mer bekväm än innan, för att det inte gjorde direkt ont eller för att jag fick orgasm, betraktar jag nu som ganska dåliga. Inte för att sexet i sig var dåligt rent tekniskt, men för att jag inte kunde slappna av, för att jag inte kunde vara trygg i att personen skulle respektera mina gränser eller behandla mig i respekt, för att jag inte hade något utrymme för att själv styra upplevelsen och så vidare.

Hela tiden hör jag hur folk pratar om ”sex” på ett sätt jag själv uppfattar som väldigt frånkopplat, men som jag samtidigt vet att jag själv pratat på innan. ”Sex” som något slags ”behov” som ska fyllas, där det spelar mindre roll med vem det är och hur det går till om mer att kvoten blir uppfylld.

Idag tänker jag att en positiv sexuell upplevelse är en där jag känner att jag har utrymme att vara ett subjekt, att begära, där jag kan avsluta utan att det blir någon slags dålig stämning, där den andra inte bara lyssnar in mina gränser för att det är fel att ha sex med någon mot dennes vilja utan också för att den tycker att mitt deltagande är grundläggande för aktiviteten som sådan. Kanske är detta något jag kommer omvärdera tids nog.

Om ni vill får ni jättegärna svara angående om ni har några positiva sexuella erfarenheter och vad som definierar en sådan.

”Sex” som enda form för intimitet.

Har tänkt en del på det här med närhet i relationer på sista tiden.

I tidigare relationer jag varit i har närhet och sex varit väldigt tätt sammankopplat. Det har funnits en idé om att om en vill ha närhet så ska det alltid vara sexuellt laddat, och helst leda till sex.

Typ såhär:

Efter att en har nått ”finalen”, det vill säga Den Manliga Orgasmen, så är det helt enkelt slut. Kanske kan en få ”mysa” lite efteråt, men det är bara på nåder för mannen har ju redan uppnått det kan ville med det hela.

Jag har slagits av hur oerhört svårt det är att komma ur den här typen av mönster och ha närhet och intimitet på andra premisser. Om en inte har ”sex”, och om detta ”sex” inte inkluderar vissa praktiker, så är det liksom ofullständigt. Då är det något som är fel, något som fattas.

En av de saker jag saknat mest i relationer har varit sätt att visa varandra ömhet och närhet som inte inkluderar sex. Jag har nog inte riktigt förstått att det var detta jag saknade, men i efterhand har insikten smugit sig på.

Jag tänker att det blir väldigt svårt med alla former av intimitet om det alltid förutsätts att en ska komma till någon slags final. Även om personen en är med ”respekterar ett nej” så är det fortfarande en absolut gräns som måste sättas upp, och som ofta utesluter all intimitet, och som dessutom tas som en besvikelse. All intimitet innan finns inte till för sin egen skull, den finns bara som ett led i att komma till slutet. En ”får” avbryta när en vill, men då måste en tacka nej även till det en faktiskt vill ha.

Detta gör också att det blir väldigt svårt att vara nära varandra i perioder då en inte vill ha sex. Om en liksom vet redan från början att en inte kommer vilja ha sex ska en inte ”luras” genom att vara intim på andra sätt, eftersom partnern då kan bli uppkåtad och det är taskigt. Det enda som är legitimt är om en under förspel ”ångrar” sig, och i så fall avbryter.

Jag minns i en relation när närhet blev väldigt jobbigt. Han var ofta väldigt ”på” sexuellt, men stängde också av helt relativt ofta, vilket gjorde att det inte fanns något naturligt sätt att visa ömhet mot varandra. Det var liksom att jag visste att om jag inte ville ha sex när det ”erbjöds” så fanns det inga andra chanser till närhet sedan. Jag visste inte när han skulle få för sig att ”stänga av” igen. Det var väldigt obehagligt och utelämnande. När han inte hade lust till sex så fanns det inga möjligheter till kontakt över huvud taget.

Senare så började han tycka att sex var jobbigt och ville närma sig på andra sätt, men då hade jag redan fastnat i beteendemönster som kopplade samman närhet med sex. Eftersom sex var den enda formen av närhet som hade erbjudits innan så tog jag illa vid mig när han ville ha närhet utan att ha sex. Det blev bara frustrerande och sårande. Jag tog det som att han inte tyckte att jag var attraktiv längre och liknande, när det såklart snarare handlade om vår relation och hans känslor inför intimitet. Det fanns liksom inget sätt för oss att prata om detta, för vi var alldeles för inkörda i en massa förväntningar och mönster.

Närhet är ett sätt på vilket vi får kärlek och bekräftelse i relationer, och det är väldigt viktigt att det fungerar. Ofta reduceras denna fråga dock till ”sexliv”. Det är liksom panik om en slutar ha sex med sin partner, för ”sex” är ett ”behov” som en måste tillfredsställa i en relation. Jag tänker att om det finns andra sätt att ha närhet på i en relation så blir ”sex” inte lika viktigt.

Det anses helt normalt att ha typ handlingsplaner för att ”få igång” sexlivet i relationer, eller att ”ställa upp” på sex fast en inte vill och liknande. Jag tror inte en ska underskatta hur oerhört skadligt det kan vara för en relation och personerna i den att ha press kring intimitet på det här sättet, typ att en ”ska” ha sex si och så många gånger och så vidare. Även om en kanske vill ha sex så blir pressen i sig lätt ett problem.

Jag tror att det är viktigt att ifrågasätta det här förhållningssättet till intimitet för att kunna ha rimliga relationer. Det ska finnas möjligheter att vara nära varandra utan att få ”hela paketet” automatiskt på köpet. Det ska finnas möjlighet att njuta av varandra som inte behöver innebära praktiker en inte är bekväm med.

Bifobi.

Jag har tänkt lite på det här med begär och vad en kallar sig, specifikt angående en diskussion om bifobi som har blossat upp. Jag tänkte försöka ge min syn på saken, men jag är ganska kluven i frågan så jag tar gärna emot andra tankar.

För ungefär ett och ett halv år sedan så började jag för första gången fundera på frågan om jag var heterosexuell. Detta kom sig av att en person ifrågasatte mig när jag påstod att jag var det. Jag tänkte; jag har varit i relationer med män, jag har haft sex med män, alltså är jag heterosexuell. Helt enkelt; jag har levt som om jag vore heterosexuell, och därför är jag det. Mina erfarenheter blev i sig determinerande för framtida val. Eftersom människor i min omgivning alltid utgått från att jag var heterosexuell så valde jag att agera på begär jag kände inför män, de avvikande erfarenheterna jag trots allt hade skyfflades undan till ”tonårsfas”. Och eftersom jag agerade på dessa begär så blev antagandet om att jag ”var” heterosexuell mer och mer etablerat.

Sedan funderade jag lite på det här med begär, och kom underfund med att jag inte bara kände begär mot män. Men det kändes konstigt att kalla min bisexuell eftersom jag inte hade någon praktisk erfarenhet (som jag kunde placera in i något fack i alla fall). Jag visste att det var en möjlighet att jag kunde känna begär för kvinnor, men jag hade inte följt dessa begär och hade därmed ingen aning om vad de skulle innebära. Under en period var jag väldigt förvirrad. Jag visste att jag vantrivdes i relationer med män, men jag hade ingen erfarenhet av något alternativ.

När jag säger att jag ”blivit” lesbisk så menar jag inte att jag trollat fram ett begär från ingenstans, jag menar att jag har gjort ett visst tankearbete och vissa val som har lett fram till att jag nu är i en relation med en annan kvinna. Anledningen till att jag kallar mig just lesbisk och inte bisexuell är att jag inte har några planer på att vara i relationer med män. Detta kan såklart ändras, men nu är det så jag känner. Precis som att jag innan kallade mig hetero för att jag inte såg relationer med kvinnor som en praktisk möjlighet i dåläget. En skulle väl kunna säga att jag varit bisexuell hela tiden, eftersom jag bevisligen kan känna begär för såväl kvinnor som män, men för mig är det mer meningsfullt att prata om mina relationer på det här sättet.

Heterosexualitet för mig är mer än vem en känner begär för, det är ett sätt att organisera sitt liv och framförallt ett sätt som samhället organiseras på. När jag pratar om ”heterorelationer” är det inte specifika relationer jag pratar om, utan snarare detta sätt att arrangera relationer på en samhällsnivå. Anledningen till att jag använder begreppet ”hetero” är att jag ser det som en större grej än bara sam-/olikkönat begär. Jag tänker inte att en person i en heterorelation nödvändigtvis ”är” hetero. Jag var inte hetero när jag var i relationer med män, lika lite som jag ”är” lesbisk nu. Jag ser det som en fråga om hur jag för tillfället organiserar mina relationer snarare än någon essentiell identitet jag har.

Jag tänker att det i det här samhället finns en generell tendens att ge det kvinnor gör med varandra mindre värde, så även relationer. Därför blir det lätt så att en person som känner begär till såväl kvinnor som män blir sedd som hetero ”egentligen”, men att denne typ experimenterar lite. Jag tänker mig att detta också kan fungera förtryckande åt andra hållet, typ att kvinnor som har relationer med bisexuella kvinnor blir rädda att de ska bli bortvalda för en man och därmed ägnar sig åt kontrollerande beteende. Jag tänker att det hänger ihop med monogaminormen; att om en är i en relation med en person så är det bara den personen som räknas och inte ens andra begär. Och eftersom relationer struktureras kring kön så anses det alltså givet att personen som ingår i relationen har ett begär som riktas exklusivt till människor av det könet.

Det finns också en idé om att begär måste vara binärt könat, alltså att en måste tända på antingen män eller kvinnor och att de som är bisexuella är förvirrade. Jag tänker att om det inte vore för den här idén så skulle jag absolut ha släppt fram mina begär mot kvinnor tidigare, så på det sättet kan jag absolut se att bisexualitet förtrycks.

Jag tror att det är så att om jag levde i ett samhälle där kärleksrelationer inte strukturerades kring kön så hade jag varken kallat mig lesbisk eller hetero eller bisexuell, för jag tror inte att begär är kopplat till kön ”egentligen”, utan ser det som en samhällelig konstruktion. Jag tänker mig att det blir viktigt att hävda sin position som just en människa som ingår i en samkönad relation extra tydligt just för att det annars lätt utgås från att en inte hyser eller agerar på den typen av begär ”egentligen”, utan att det mest är något en säger. Jag kan se hur detta är problematiskt.

Att tvingas ”välja” om en ska vara i samkönade eller olikkönade relationer tänker jag mig är något som görs för att människor ska välja att agera på sina olikkönade begär, vilket är ett upprätthållande av heteronormen och därmed patriarkalt. Jag tänker på en kommentar jag läste där en man skev typ ”ni lesbiska kvinnor kommer aldrig att hitta någon pojkvän”. Detta kan tyckas skrattretande, men jag tycker ändå det sätter fingret på något; det personen vill få fram är att kvinnor som är med kvinnor blir ”döda” i patriarkatets ögon, de bli borträknade. Och därför blir det också läskigt att agera på begär inför andra kvinnor, för att en är rädd att uteslutas ur heterosexualiteten. Det är i alla fall så jag har känt när jag har funderat på begär jag känner inför kvinnor, jag är rädd att uteslutas från det etablerade (heterosexuella) samhället och att jag sedan inte ska ha någon väg in igen. Det var troligen detta som gjorde att det tog så lång tid för mig att utforska dessa begär.

Mäns sexuella makt.

Detta är mäns sexuella makt. Fast egentligen är det inte någon ”sexuell makt”, utan det är bara makt rakt av som ibland manifesterar sig ”sexuellt” eftersom den är könad. Den sexuella makten finns för att det finns en samhällelig makt, en materiell och social makt, som män utövar över kvinnor.

Män talar ofta om att ha sex med kvinnor som ett sätt att ”sätta dem på plats” och få makt över dem snarare än att ha någon slags ömsesidig aktivitet som båda deltar i och uppskattar. Skildringar av sex utgår ofta från att män gör det ena och det andra med kvinnor, kontrollerar dem genom sex och så vidare.

Det sägs att män tycker mycket om sex, men ofta när de talar om sex så låter det snarare som att de talar om makt och förnedring av kvinnor. De talar om kvinnor som objekt de ska använda för sin njutning. Uttryck som ”pumpa och dumpa” är liksom helt okej att använda, även inför kvinnor. Kan bara föreställa mig hur snacket går när de är ensamma, troligen är det inte särskilt sympatiskt.

Om kommunikation och ritualiserande av relationssamtal.

Det finns en sån där kliché som förekommer i relationsspalter och det är att det är viktigt att ha ”bra kommunikation” i en relation. Detta kan såklart de flesta skriva under på, men jag tror att människor har väldigt olika uppfattningar om vad ”kommunikation” betyder.

Jag har försökt få till ”bra kommunikation” i en mängd olika relationer, med varierande resultat.

Ett vanligt problem är att en visserligen ”pratar” om problem, men att det en kommer fram till inte tillämpas eller att en inte når fram till varandra. En jättevanlig grej jag har haft i relationer med män är att de säger typ ”okej jag förstår”, men de försöker inte sammanfoga det n säger till en större bild utan det blir mer ”just den här enskilda grejen ska jag inte göra”. De gör inget eget tankearbete för att förstå en som människa, utan lägger snarare en mängd olika saker på minnet för att en påpekat just precis dem.

Jag tänker att bra kommunikation först och främst bygger på att en är i kontakt med sig själv och sina behov. När jag inte varit det så har jag liksom inte kunnat kommunicera, hur mycket jag än försökt. Det har bara gått i cirklar. I vissa lägen i livet eller i en relation går det helt enkelt inte.

Det finns också en risk att en skapar en slags ritual kring ”kommunikation”, det vill säga att en känner att en har uträttat något när en sätter sig ner och ”pratar” om saker och ting, alldeles oavsett vad en kommer fram till. Att kommunicera om sin relation är ju ett arbete som måste utföra i relationen, så det handlar inte bara om att ha någon slags kommunikation utan också om att den ska vara effektiv. Jag har varit med om många gånger att relationer börjat handla om att prata om relationen, att en klamrar sig fast vid detta imaginära förbättringsarbete för att det är det enda som finns kvar att stråla samman om.

Ofta är retoriken väldigt mycket att det finns ett egenvärde i att få en relation att ”fungera”. Istället för att uppmana folk till att fundera över om det verkligen är en bra grej att ha en relation, så ska alla ”relationsproblem” lösas. Men grejen är att det är inte alltid de kan ”lösas”. De kan döljas till att bli mindre uppenbara, men grundproblematik kvarstår ofta. Vissa problem går helt enkelt inte att komma runt. Om problemet är att den ena parten inte utför relationsarbete, då går det inte att ”lösa” genom att den andra utför mer relationsarbete eller gör det på ett annat sätt. Om den ena parten helt enkelt inte har någon lust att anstränga sig spelar det ingen roll. Och detta handlar i grund och botten om makt. Män har helt enkelt utrymme att anstränga sig mindre och bry sig mindre eftersom de inte är lika beroende av relationen, och för att det inte anses vara deras ansvar primärt.

Jag upplever att ”kommunikation” är väldigt mycket enklare när en är relativt jämlika i relationen, alltså har det underlättat för mig att ha relationer med kvinnor. Detta gör såklart inte att det flyter på friktionsfritt, men det är ändå en stor ojämlikhet som försvinner. Det finns inte samma självklara förväntan på att jag ska dra hela lasset.

Twitter 20/12. Om ”sex” i relationer.

Att sluta ha sex i en relation är ofta väldigt laddat, och jag tänker att detta har att göra med att sex ofta är den enda formen för närhet. I de relationer jag har haft med män har det i regel inte funnits närhet som inte förväntas leda till sex. Om en då inte vill ha sex måste an avvisa närheten, annars är en taskig mot dem. Detta har även varit förväntningar från eget håll, att jag har tänkt att enda skälet till att någon skulle vilja vara nära mig är sex. Och så blir det ju när en ser sex som en vara, för egentligen är det absurt att en skulle vilja ha sex med någon en inte vill vara nära.

När jag och en partner slutade ha sex så fanns det inga andra sätt för oss att närma oss varandra. Det fanns inga sätt att vara nära på där vi inte behövde förhålla oss till förväntningen att vi skulle ha sex. Viktigt för mig nu är att bygga upp många olika sätt att vara intim och njuta av varandra på, som inte inkluderar sex. För ibland vill en inte, men vill ändå ha närhet och kärlek. Och det ska finnas utrymme för det i en relation.

Ofta med män så blir det som att så fort en släpper dem nära så förväntar de sig att få ”hela kittet”, det vill säga ”sex”. Denna förväntan förhåller en sig aktivt till som kvinna, en måste vara säker redan INNAN en varit intim på något sätt. Om en ”ångrar sig” när en redan varit intim så anses en vara skyldig mannen något. De kan inte förstå att en kanske måste vänta in, bygga upp tillit och trygghet, för att personen ska känna sig bekväm. För de kan inte förstå att kvinnor också kan njuta av sex, det ser det som en tillgång vi har som antingen kan ges eller inte ges. Så när vi väl bestämt oss för att ge så är det liksom upp till dem hur det går till, det finns inget utrymme för förhandlingar.

Jag tror inte mina partners ville ha det såhär heller, men det är så jävla inpräntat i hur män och kvinnor ska förhålla sig till varandra. Det var som en dans ingen av oss kunde träda ur, för vi hade inte språket för att förstå vad som hände. Jag underkastade mig, jag gav mig till dem, för jag har lärt mig att det är min plats. Och de tog emot, för det är deras.

Män vill aldrig ta ansvar för konsekvenserna av sex.

Ibland slår det mig att preventivmedel är en stor ickefråga i mitt liv, och att det inte alltid har varit så. Till exempel minns jag när jag som 15åring tyckte det var helt rimligt att jag skulle äta piller för att göra det mindre jobbigt det här med kondom under sex. Att det var mitt ansvar att se till att den jag hade sex med bar kondom var en självklarhet, likaså att det sex vi hade nödvändigtvis var tvunget att vara penetrerande. Jag tänkte att det blir ”enklare” med p-piller eftersom jag alltid kände mig så jobbig och besvärlig när jag behövde påminna dem.

Sedan började jag ha sex med män som själva tog ansvar för kondom och som inte heller tyckte det var så viktigt att komma under penetrerande sex utan mer behandlade penetration som en möjlig del i sex men inte hela grejen så att säga. Detta förenklade saken avsevärt. Jag hade också sex med män som inte uppskattade penetrerande sex alls, något jag för övrigt kan rekommendera om en nu ska envisas med att ha sex med män.

Numera behöver jag inte tänka på den här saken alls vilket är helt otroligt skönt, och det gör det också mer tydligt hur mycket jag anpassat mig tidigare och hur normaliserat det har varit. Hur mycket jag anpassat mig efter att kunna ha en viss typ av sex och för att mannen ska slippa ta ansvar.

Det är verkligen helt otroligt hur vanligt det är att cissnubbar bara kör in sin penis i en utan att fråga, oskyddat. De verkar utgå från att en ska ta ansvar för de eventuella konsekvenserna på det sätt de önskar, det vill säga utsätta sig för den risk som det innebär att göra en abort om en skulle bli gravid (nej menar inte att abort är jättefarligt, men det är helt klart med riskfyllt än att skydda sig från första början) alternativt själv stå för att proppa sig full med hormoner för deras skull. Till och med när jag klart och tydligt SAGT i god tid innan samlag att jag inte vill att de ska försöka penetrera mig utan att prata om saken först så har sådana försök förekommit, vilket med all önskvärd tydlighet påvisar hur oerhört lite de bryr sig om min vilja.

Det är intressant tycker jag, hur oerhört normaliserat det har varit för mig att det är upp till mig att ta ansvar för att inte bli gravid samtidigt som män kan göra lite som de vill och ändå förvänta sig att en ska göra abort eller rentav bli kränkta och känna sig lurade om någon trots allt behåller barnet de själva varit högst delaktiga i att skapa.

Om en ska ha en sex med någon så är det väl rimligt att diskutera eventuella förhållningssätt till risker och konsekvenser innan? Detta verkar vara ganska kontroversiellt för många män dock, som snarare verkar anse att det enda som spelar någon roll är att de aldrig behöver ta något som helst ansvar.

Om ”teknik” gällande ”sex”.

Människor pratar gärna om ”teknik” när det kommer till sex, typ vilken ”teknik” som är bäst för oralsex och så vidare. Detta intresserar mig, för vi pratar inte om ”teknik” när det kommer till till exempel att föra en konversation (visserligen finns ”etikettregler”, men generellt sätt bryr folk sig inte så mycket om sådana och det är inte riktigt jämförbart) eller umgås med en vän. Däremot när det kommer till raggande och ”sex” så pratas det på det här viset.

Jag tänker att det har att göra med att ”sex” ses som en aktivitet frånskild från andra mänskliga aktiviteter och relationer mellan människor. Jag tycker det är tydligt i hur människor pratar om sex. Typ ”jag hade sex i helgen”, helt frånkopplat från vem en hade detta ”sex” med. Det anses vara något värdefullt i sig att ha haft ”sex”, eftersom det symboliserar något, nämligen att en är en könsvarelse, att en har ett ”värde” på kärleksmarknaden och så vidare.

Och jag tänker att det i en sådant här sammanhang också faller sig naturligt att prata om ”teknik” när det kommer till ”sex”, eftersom ”sex” snarast ses som en fysisk angelägenhet där olika ”mål” (orgasm) ska uppnås än ett sätt att umgås med en människa en värderar på ett eller annat sätt. Typ om båda kommer så anses det vara bra ”sex”, oavsett om det varit soft under tiden.

Det spelar föga roll om någon har läst hur en ska slicka fitta om jag inte kan känna mig trygg med personen i fråga. Tekniken kan vara fulländad, men det handlar om så mycket mer. Det handlar om närvaro, trygghet, tillit. Sånt kan inte trollar fram, utan det handlar om ett genuint engagemang.

Ibland känns det som om män försöker gå runt detta genom att bocka av olika punkter på listan, genom att lära sig ”teknik” och så vidare. Eller med Valerie Solanas ord:

Även om vi förutsätter rent mekaniska kunskaper, något som få män har, är han för det första oförmögen till en skön och lustfylld avrivning [….] För det tredje känner han ingen empati med sin partner utan är besatt av hur det går för honom, han utför sin topprestation, gör ett bra rörmokarjobb.

Just denna besatthet vid ”prestationen”, att lära sig ”teknik” för att prestera ”bra sex”. Som om det var någonting frikopplat från relationen en har med människan ifråga.

Först när ”sex” är befriat från denna symbolik och dessa förväntningar, först när det är något människor har enbart för njutningens skull, och inte något som används som handelsvara i relationer eller som ”kärleksbevis”, så kommer det att kunna vara soft på riktigt.

Om samhällets ursäktande av mäns gränsöverskridande.

Läste Sandra Beijers lista på high school-filmer och stannade vid beskrivningen av filmen Can’t Buy Me Love:

Can’t Buy Me Love handlar om Ronald (spelad av Dr. McDreamy) som betalar 1000 dollar till skolans populäraste tjej för att hon ska vara hans flickvän i en månad. Hon blir förälskad men han blir helt uppe i sin nyvunna status och förvandlas till en douche.

Reagerade på detta. FÖRST betalar han en tjej för att vara hans flickvän, SEDAN ”förvandlas han” till en douche.

Jag tänker generellt på vilken oerhört ursäktande inställning samhället har till män som försöker få kvinnor på kroken. Det mesta verkar vara helt jävla okej om de

Detta hänger ihop med den patriarkala födslorätten som jag skrev om innan. Eftersom män anses ha rätt till kvinnor så har de män som inte får några kvinnor rätt till att ta till en massa vidriga metoder för att gå detta.

Det anses ”romantiskt” när mannen tvingar sig på kvinnan. Han räddar henne, kanske från sin cynism, eller från att vara ihop med ”bad boys” eller liknande. Poängen är att han gör henne en tjänst genom att överskrida hennes gränser eller uttryckliga vilja, genom att få henne att ”inse” att hon egentligen borde vara med honom. Den töntiga killen anses ha rätt att överskrida kvinnors gränser för att få en ”chans” att ”bevisa” att han inte är som de andra killarna, att han ”respekterar” kvinnor och så vidare.

Skrev om detta fenomen tidigare:

En kan resonera att mannen gör kvinnan en tjänst genom att få henne att släppa cynismen och lita på honom. Han ”botar” henne från hennes manshat, han visar henne att det finns sätt att vara tillsammans på som inte innebär våld och förtryck. Och det är givetvis fint att det finns män som respekterar kvinnor, men själv handlingen att bryta ner kvinnans cynism för att få en chans är i sig ett respektlöst våld.

Det grundläggande mönstret är följande: män har rätt till kvinnor, om de på grund av något skäl inte får tillgång till kvinnor så har de rätt att bruka patriarkala gränsöverskridande beteenden för att bevisa att de är ”bra killar”, eller att de ”förtjänar” kvinnor. Mannen anses vara tvingad till detta eftersom han inte kan få tillgång till kvinnor på något annat sätt. Det faktum att han ägnat sig åt gränsöverskridande anses inte vara en del av hans person, det anses inte säga något om hur han kommer agera senare, det anses bara vara något han blivit tvungen att göra på grund av samhällets orättvisa som drabbat honom.

Och grejen är att folk visar en sådan oerhört förståelse inför detta beteende. Det bara tas för självklart att män MÅSTE överskrida gränser om de inte får vad de ”förtjänar”, det vill säga tillgång till kvinnor. Det ingår liksom bara i mannens rättigheter. Kan han inte få tillgång till kvinnor genom att attrahera dem så måste han tränga sig på dem.

Det är väl en jävla dröm för många män att det skulle ”bevisas” att de gjorde rätt i att tränga sig på kvinnor genom att slutligen lyckas fånga någons intresse. Det tjänar liksom som ”bevis” på att kvinnan ”egentligen” ville med att hon var för förvirrad/högfärdig/svårfångad för sitt eget bästa. Bra då att det kommer in en man och styr upp och berättar för henne vad hon egentligen vill ha och behöver. Kvinnor kan ju vara lite motsträviga ibland med det är bara att köra på! Och tänk så bra det blev på slutet!

Detta är inte gulligt på något sätt, det är ett jävla övergrepp. Det spelar ingen roll att kvinnan sedan blir kär eller whatever, lika lite som det spelar någon roll om en kvinna får orgasm under en våldtäkt. Ett övergrepp är ett övergrepp och att inte respektera någons vilja är aldrig aldrig okej, oavsett vad en tror sig veta om vad som ”egentligen” är bäst för någon.