Kategori: Böcker

Därför bör du läsa SCUM.

Lady Dahmer lade upp en twitterkonversation där jag förespråkar läsning av SCUM-manifestet för att få ro i själen på sin blogg. Under inlägget frågar en person om en som feminist bör läsa SCUM. Här är mitt svar:

Jag tycker att en bör läsa SCUM, och gärna ett gäng gånger. Detta för att det är en väldigt intressant text på många sätt.

Det första intressanta är textupplägget. Det är en text som talar till kvinnor, om män. Det är en text som ser kvinnor som starka, kapabla och intelligenta. Detta är något väldigt ovanligt och det märker en när en läser texten. Att som kvinna bli tilltalad på det sättet upplevde jag som väldigt stärkande och befriande. Att liksom vara ett subjekt på ett väldigt tydligt sätt.

Sedan är manshatet intressant, det är nämligen på många sätt befogat. Patriarkatet ställer till med så jävla mycket elände i kvinnors liv, och jag tycker att det är jävligt rimligt att vara arg. Det betyder inte att jag instämmer med Solanas om allt hen säger, verkligen inte. Däremot tycker jag att det är skönt med en feministisk text som inte ber om ursäkt för sig, som inte kompromissar. Det är nämligen väldigt ovanligt.

Jag läser texten som en uppgörelse med patriarkatet, och läser ”män” som ”manligheten”. Ur det perspektivet tycker jag att den har mycket relevanta saker att säga om samhället vi lever i. När jag läser boken känner jag igen många av beskrivningarna av den patriarkala manligheten, även om jag inte håller med Solanas om att ursprunget till detta är att mannen rent biologiskt är en ofullständig kvinna.

Jag tycker att det är dumt att stirra sig blind på de problematiska delarna i texten och därför bli oförmögen att ta in det som faktiskt säger oss någonting. Jag tycker att det är mycket det som är själva vitsen med texten, just att den tillåter sig att vara problematisk, orimlig, kompromisslös och hatisk.

Och ja, det är väl typ därför jag tycker att en ska läsa SCUM. Andra delen av mina läsanteckningar kommer imorgon.

Läsanteckningar, SCUM-manifestet. Del 1.

Jag kommer att lägga upp tankar kring SCUM-manifestet här, detta för att försöka flytta fokus från manshatet som så många stirrar sig blinda på, och istället ta upp vad Solanas har att säga om patriarkatet. I detta inlägg kan ni läsa om vilka problem jag ser i SCUM-manifestet och hur jag tolkar texten. För den som vill finns texten i sin helhet på den här bloggen. Håll till godo!

Inledning

Först kommer en inledning om varför det manliga könet måste förgöras. Som sagt så läser jag detta som den socialt konstruerade manligheten/patriarkatet, mer specifikt de delarna av män som bidrar till förtrycket av kvinnor. Solanas går snabbt vad hen anser om män, och lägger fram sin tes om att mannen är en ofullständig kvinna och att han vill bli kvinna. Sedan kommer hen in på att män är väldigt bra på Pr, och specifikt att de lurat alla att män är kvinnor och kvinnor är män.

Detta genom att påstå att de kvinnliga egenskaperna är hans egna – känslomässig styrka och oberoende, kraft, dynamik, beslutsamhet, lugn, saklighet, bestämdhet, mod, integritet, vitalitet, intensitet, karaktärsstyrka, coolhet, etc – och genom att projicera de manliga egenskaperna på kvinnor – fåfänga, lättsinne, banalitet, svaghet, etc.

Jag vet inte vad jag anser om manliga och kvinnliga egenskaper riktigt. Jag kan hålla med om att i dagens samhälle så har män ofta väldigt många negativa karaktärsdrag, vilket beror på att förtryckarrollen är en ganska sympatisk roll, men jag tror absolut inte att det måste vara så.

Det jag tänker på här är hur män ofta projicerar det ”dåliga” i mänskligheten på kvinnor. Kvinnor är känslosamma och svaga, medan män är starka, rationella etcetera. Mycket av att vara människa är att vara svag och beroende, att ha känslor och styras av dem och så vidare. Denna aspekt av sig själva försöker många människor, men i synnerhet män, att förneka. Istället är det kvinnor allena som bär på dessa ”negativa” egenskaper.

När jag umgicks med så kallade Smarta Killar mycket i högstadiet/gymnasiet så var detta otroligt vanligt. Så fort någon visade upp ett beteende som var ”irrationellt” (gissa vilka som definierade rationell/irrationell…) så var det ”kvinnligt”, oavsett om det var en man eller en kvinna som stod för det. Det var liksom kvinnligt att prata om eller ge uttryck för känslor, det var kvinnligt att vara ”svag” och så vidare. Att vara kvinnlig var självklart något dåligt, men det behöver en väl knappast skriva.

Dessa män hade såklart själva och dessa ”kvinnliga” egenskaper, eftersom det är en del av det mänskliga villkoret, men de dolde dem bakom en fasad av rationalitet. Eftersom de aldrig pratade om sina känslor så kunde de låtsas som om de inte hade några. Det blev istället ofta upp till kvinnorna i sällskapet att anpassa sig efter deras uppenbart känslostyrda beteende. Eftersom männen alltid gick omkring med övertygelsen om att de var ”rationella” och inte styrdes av sina känslor så kunde de såklart inte förstå att de själva också kunde behöva förstå och ifrågasätta sitt eget agerande.

Efter denna inledning kommer vi in på delen ”Mannen är ansvarig för”, som är en lång lista över alla de hemskheter Solanas anser att män har ansvar för. Jag kommer inte beröra alla punkter, utan bara de jag finner mest intressanta.

Artigheter, trevligheter och ”värdighet”.

Överväldigad av en känsla av primitivism och i djup skam över det, och med ett mycket primitivt konstruerat nervsystem som lätt upprörs av den minsta känsla eller sinnesrörelse försöker han – inte för att uttrycka sig utan för att dölja sin totala kroppslighet, sin totala självupptagenhet och det förakt han känner för andra män samt, inför sig själv, dölja det hat och förakt han misstänker att andra män känner för honom – upprätthålla en »social« kod som försäkrar fullständig förbindlighet, renad från alla spår av känslor och upprörande åsikter.

Detta är något jag själv känner igen i oerhört hög utsträckning. Jag har aldrig varit en artig människa. När jag skaffade min första partner så tyckte han att min oartighet var ett stort problem, och ville ”lära mig” att bete mig bättre. Ett bra beteende sammanföll ofta i hans ögon med att inte skapa ”dålig stämning” när folk kläckte ur sig sexistisk skit och liknande, att inte göra folk obekväma genom att tala om vissa ämnen som var ”privata”.

Det är klart att han hade poänger i det han sade, men det var också så att det ofta handlade om just att upprätthålla en social kod bara för att inte skapa situationer som kunde upplevas som obehagliga eller upprörande. Mycket av det här med att upprätthålla god stämning handlar om att människor med makt ska kunna gå på med sin sexism, rasism och så vidare utan att bli konfronterade av de människor det drabbar.

Solanas fortsätter på detta spår senare i boken, när hen diskuterar faderskap. Jag tar upp det här eftersom jag tycker att det är relevant för att förklara hur jag ser på saken:

Ogillandet av känslosamma »scener« leder till rädsla för starka känslor, rädslor för vrede och hat, rädsla för att konfrontera verkligheten, eftersom en konfrontation med verkligheten till en början alltid leder till vrede och hat. Rädsla för vrede och hat, i kombination med en brist på självförtroende när det gäller att hantera och förändra världen och när det gäller att på det allra minsta sätt påverka sitt öde, leder till en oreflekterad tro på att världen och de flesta människor i den är trevliga, och att de mest banala triviala förströelser är jätteskojiga och djupt tillfredsställande.

Detta handlar om uppfostran, och mer specifikt (som jag tolkar det) att lära någon just ”artighet”. Artighet handlar om att undvika obehagliga situationer, vilket ofta är detsamma som känslomässiga ”scener”. Eftersom en konfrontation med verkligheten oundvikligen blir känslomässig på det obehagliga sättet så skapar detta behov av artighet en ständig falskhet i vår kommunikation, ett ständigt döljande och överslätande, som tvingar människor att ljuga och hindrar dem från att se ”sanningen”, alltså komma i kontakt med sina sanna känslor kring saker och ting.

Jag tycker att det ligger väldigt mycket i detta. Jag tror att det finns en allmän rädsla för att orsaka obehagliga scener, vilket effektivt hindrar kampen emot förtryck eftersom det alltid är otrevligt att upptäcka och konfrontera förtryck. Och eftersom det är jävligt jobbigt att inte agera på insikter en skaffat sig så slår människor ifrån sin insikterna till att börja med. Jag tycker att en ofta ser detta hos kvinnor som klagar på sin livssituation men som inte klarar av att politisera det, helt enkelt eftersom det är smärtsamt att inse att en är förtryckt, speciellt i ett samhälle där en kan förlora mycket på att agera på denna insikt. Det är helt enkelt bekvämare att ”lyckligt” ovetande foga sig under samhällets förtryck.

Det var allt för nu. Skriva gärna era egna tankar kring texten.

SCUM.

Verkar finnas intresse för SCUM-cirkeln! Jag vill först och främst säga att det finns delar i SCUM som jag anser problematiska, bland annat den otroligt biologistiska syn Solanas har på män och kvinnor. Hen beskriver mäns problem som främst biologiska, något jag såklart inte ställer upp på eftersom jag anser att kön främst konstrueras socialt.

Boken innehåller också en hel del transfobi, något som i hög grad följer från just biologismen.

Sedan brukar ju folk tycka att en ska ”ta ställning” till att Solanas vill förstöra det manliga könet. Jag tycker att manssamhället och den patriarkalt konstruerade manligheten ska utrotas, jag tror däremot inte att det är nödvändigt att döda alla individuella män för den sakens skull. Jag läser Solanas text som en uppgörelse med patriarkatet, inte med alla individuella män, och läst som så tycker jag att den har mycket att säga om verkligheten. Om du inte tolkar det så, visst, men jag är inte intresserad av din klagosång över att det är så taskigt och våldsamt skrivet.

Jag anser att boken bjuder på bra insikter om manssamhället och den socialt konstruerade manligheten. Den är befriande att läsa eftersom den är så arg och kompromisslös och uteslutande vänder sig till kvinnor, betraktar kvinnor som starka och kapabla att förändra sina liv. Det märks verkligen att den är skriven med glödande ilska mot patriarkatet, en ilska en också kan känna och sympatisera med när en läser. Jag tycker också om hur den uteslutande riktar in sig på de privilegierade skikten i samhället, alltså medelklassen, och beskriver patriarkatet som väldigt mycket en produkt från detta. Detta är för det första en beskrivning jag håller med om, för det andra är det en kul kontrast eftersom det är så vanligt att det är fattigare människor, icke-vita och så vidare som får stå modell för det ”riktiga” kvinnoförtrycket.

Jag lägger upp första delen av läsanteckningarna senare idag. Den som vill läsa boken kan kolla på den här bloggen där den finns, det finns också ett långt förord skrivet av översättaren Stridsberg som jag rekommenderar er att läsa.

Vad tror ni?

IMG_20121210_091808Som sagt så har jag bokcirkel på SCUM-manifestet nu. Jag tänkte att det kunde vara en kul grej att lägga upp läsanteckningar och så vidare här på bloggen (givetvis omgjorde till vettiga inlägg). Jag tänker att det skulle vara bra att flytta fokuset lite från manshatet till vad Solanas faktiskt har att säga om patriarkatet.

Vad tror ni om detta?

Boktips!

IMG_20130807_130333

Nu i sommar har jag läst den här boken, vilket ni kanske har märkt eftersom jag då och då har refererat till den. Den har varit till stor hjälp för mig i att skapa en teoretisk förståelse av patriarkatet.

Jag rekommenderar den till alla som är intresserade av feministisk teori. Boken utgår från en marxistisk eller historiematerialistisk syn på könsförtrycket, som centrerar kring kvinnors roll i produktionen av liv, och diskuterar även hur patriarkatet historiskt har utvecklats från det feodala samhället in i det borgerliga, en övergång jag tycker är oerhört intressant.

Det finns den del där Jónasdóttir går igenom två av våra stora politiska teoretiker som legat till grund för mycket av agens dominerande politiska teori, nämligen Hobbes och Locke, och diskuterar deras teorier ur ett feministiskt perspektiv. Hen finner att kvinnorna både formellt likställs med männen som argumentationsknep, men att de sedan försvinner från resonemanget när de inte längre behövs för att driva en tes. Det är väldigt intressant eftersom dessa teorier har legat till grund för väldigt mycket av hur den liberala demokratin ser ut, och förklarar mycket hur vi kan leva i ett samhälle med formell och juridisk jämlikhet men där det fortfarande finns en stor ojämlikhet.

Det är en ganska teoretisk bok, men den är för den sakens skull inte helt omöjlig att ta sig igenom. Det underlättar om en har lite koll på västerländsk politisk idéhistoria och sådär, men det är ingen nödvändighet.

Besviken.

IMG_20130715_171622

Köpte denna bok för ett tag sedan, jag har ju inte läst den innan trots den stora debatten kring den.

Jag måste tyvärr säga att det var en besvikelse. Samtliga kvinnor som skrev i den var vita medelklasskvinnor, av vad jag kunnat utläsa med tillräckliga ekonomiska resurser för att kunna skilja sig utan problem. Visst, sänkt levnadsstandard och så, men inte så att det verkligen blev svårt eller något.

Men visst, det hade väl kunnat vara okej om det fanns en intressant politisk eller teoretisk diskussion, men det gjorde det liksom inte. Ingenting om hur vi ska underlätta för kvinnor med mindre resurser att lämna sina män, ingenting intressant om äktenskapets grunder eller liknande. Jag tycker att det är väldigt tråkigt.

Visst att sådana här böcker säkert kan vara himla bra för att stärka kvinnor som går igenom en skilsmässa, men som ett inlägg i samhällsdebatten? Vette fan. Alldeles för lite fokus på samhället, alldeles för mycket  på vita medelklasskvinnors personliga frigörelse.

Om Twilight, 50shades och Det Fria Valet™.

Det har varit en del snack de senaste åren om Twilight-böckerna, och nu även om 50 Shades of gray-böckerna. Jag har inte läst någon av dem och är inte heller intresserad av att göra det, varken för att jag är intresserad av böckerna som sådana eller av att ”kritisera” dem. Däremot vill jag sammanfatta lite tankar kring debatten som gått kring det hela.

Jag finner det problematiskt att det nästan alltid är kultur som kvinnor ägnar sig åt som kritiseras hårdast. Nej, det kanske inte är något feministisk med en bok som handlar om en kvinna som lever för en vampyr eller ingår i ett Bdsm-förhållande med en man, men så kan det väl fan få vara? Finns säkert gått om sexism i populära pojkböcker men de blir inte utsatta för samma ”granskning”. Antar att det är samma mekanism som får oss att hata på Biebers fans, det kvinnliga ska ständigt nedvärderas och synas.

Det finns absolut en sexism i att ständigt sätta ljuset på kvinnors agerande, hur kvinnor upprätthåller sin egen underordning och så vidare, hur mycket poäng en än kan ha i det enskilda fallet. Intressen som är exklusivt kvinnliga ses sällan på med blida ögon. En kan fråga sig hur vi hade sett på 50shades eller Twilight om publiken hade varit till lika stor del män som kvinnor. Frågan är inte om kulturen i sig är ”bra” eller ”dålig” ur ett feministiskt perspektiv utan var en väljer att lägga fokus, och sorgligt ofta hamnar det just på att kritisera kultur som många kvinnor konsumerar.

Vad jag däremot tycker är konstigt är när folk försvarar Twilight eller 50shades genom att säga att det faktiskt är kvinnorna som ”väljer själva” i böckerna. Det lyfts fram att kvinnorna är drivande karaktärer. Att de är drivande kan ta sig uttryck i att det ”gör val”, något som enligt vissa automatiskt gör en kvinnlig karaktär feministiskt. Rätta mig om jag har fel, men det är väl ändå ganska ovanligt med böcker med kvinnor i som liksom är helt jävla passiva? Speciellt om de råkar vara huvudpersoner, vilket faktiskt inte är sådär fruktansvärt ovanligt att en bok blir feministisk bara för att den innehåller en kvinnlig huvudkaraktär. Att hävda det är att ignorera en otroligt omfattande mängd litteratur.

Ibland sägs det att eftersom kvinnorna själva väljer okonventionella vägar i livet, som att vara ihop med en vampyr och leva i ett Bdsm-förhållande så gör de motstånd mot samhällets normer och värderingar. Detta är för mig en väldigt konstig syn på saken. De flesta kvinnor som är i destruktiva förhållanden kan knappast köra på utan motstånd från familj och vänner. Är det feministiskt att välja bort familj och vänner för en man?

Jag kan förstå att det kan ses som feministiskt att till exempel vända ryggen mot en familj som försöker styra en och leva med den en älskar, men mycket av inflytandet från vänner och familj kan ju faktiskt vara jävligt viktigt och vettigt. Bara för att någon försöker ”styra” en gör det inte att den personen står för något slags patriarkalt inflytande, det kan faktiskt lika gärna vara ren omtanke om människor en tycker om. Vidare kan en gott frigöra sig från en patriarkal och begränsande relation för att trava rakt in i en annan, rentav värre.

Och så det här med att ”göra val”. I den tid vi lever i så lyfts Det Fria Valet™ alltid upp som något stort, feministiskt och frigörande. Vad innebär det egentligen? Visst kan det finnas en poäng i att kvinnors val problematiseras i betydligt högre grad än mäns i ett patriarkalt samhälle, men detta gör inte kvinnors val till något automatiskt gott. Kvinnor är också influerade av patriarkatet när de beslutar kring saker och ting. En sak en måste förstå när det kommer till patriarkatet är att en stor del av det bygger på kvinnors frivilliga underordning. Att en kvinna gör ett ”val” utan att direkt tvång är inblandat gör det inte fritt från patriarkala strukturer. Kritiken mot böckerna bygger väl, som jag förstått det, inte på att huvudpersonerna är förskräckliga kvinnor/feminister eller liknande utan på att böckerna romantiserar något som är patriarkalt. Det är ju liksom inte den kvinnliga huvudkaraktären som är utsatt för kritik, utan hur författaren valt att skildra hens tillvaro.

Böcker.

IMG_20130411_142608

Alltså böcker, vilket jävla skräp det kan vara. Fascineras så ofta när jag går in i bokhandlar över hur mycket skit som produceras i bokväg. Typ alla böcker om entreprenörsreligionen The Secret/Attraktionslagen. Tänker mig att folk i regel ser böcker som en ”bra källa”, det är ju det en har lärt sig i skolan och så vidare. Internet är skräp, böcker är bra och ”seriöst”. Tänker på alla människor som av någon anledning anförtros att skriva böcker som handlar om… hur män och kvinnor är olika eller hur en ska ~*tänka positivt*~ för att nå alla sina drömmar. Den enorma mängd skit som produceras av dessa, och alla de människor som köper det och liksom tar det för sanning. Och så tänker jag på alla fruktansvärt begåvade, smarta människor som aldrig får tillfälle att ge ut en bok. En kan bli deppig för mindre.

Polariserad debatt om näthat.

Har själv inte läst Svelands nya bok Hatet men har läst Lemoines recension av den här. Jag kommenterade också recensionen på hens blogg.

Väldigt bra recension. Har själv inte läst boken men jag tycker du har en poäng kring delar av den feministiska retoriken överlag. Det är olyckligt när all kritik blandas ihop med uttryck för antifeminism och hat.
Tyvärr är det inte bara feminister som gör detta, debattörer från andra politiska läger är också duktiga på det. Det är alltid tråkigt när en debatt om en viktig sak smutsas ner så att människor som inte klarar av att se skillnad på ogillande och hot.

Och följde sedan upp med:

Vissa former av ”kritik” ser jag som mkt problematisk utan att för den sakens skull kalla det hat. Till exempel när någon kommer och kritiserar utan att ha försökt förstå vad jag vill säga, eller förstå feminism alls. Vissa har också en tydlig ”lilla gumman”-approach (du lär ju knappast ha missat detta). Detta är ju också ofta en effekt av ett sexistisk samhälle där feminism och kvinnors perspektiv ses som mindre värda.
Sådana kommentatorer läxar jag upp och blockar eventuellt om de blir för jobbiga, men jag anklagar dem inte för näthat. Bara för att det inte är näthat betyder inte det att det är oproblematiskt, bara att det inte är att likställa med att bröla ”jävla hooora”. Tycker det är viktigt att spara de laddade uttrycken till då de är adekvata, och problematisera på andra grunder i resten av fallen.

Det här är mycket av det problem jag ser i den pågående näthatsdebatten. Den har blivit extremt polariserad. Allting ska kategoriseras in i ”sexistiskt näthat” eller ”helt ofarligt yttrande av åsikter”. Verkligheten är ju knappast så enkel. Det finns gott om sätt att vara en jävligt ful debattör, bidra till sexism och så vidare och fortfarande hålla en ”god ton”. För den som önskar vara sexistisk utan att ägna sig åt näthat finns det en uppsjö av spännande möjligheter.

Jag förstår varför det blivit så mycket fokus kring näthatet. Det är en enkel fråga att ta ställning i. Klart ingen ska behöva bli mordhotad, kallad hora eller hotad med våldtäkt för att hen råkar vara kvinna och skriver offentligt. Frågan är vad som du händer med all den där andra sexismen, den som inte trovärdigt kan placeras in i den här kategorin. Ett samtal blir inte jämställt för att ingen mordhotar mig eller skriker hora till mig. Och något blir inte näthat för att det skrivs i en otrevlig ton, vilket Sveland verkar göra anspråk på.

Kapitalets gåta och kapitalismens kriser.

Läser för närvarande boken Kapitalets gåta och kapitalismens kriser av Harvey som är menad att förklara hur kapitalismen fungerar i praktiken.

Nedan har jag saxat ett citat från boken som handlar om hur tillgången på arbetskraft måste skapas:

Vad Marx kallade den ”industriella reservarmén” är en nödvändig förutsättning för kapitalets reproduktion och expansion.  Denna reservarmé behöver vara tillgänglig, socialiserad, disciplinerad och besitta rätt egenskaper (det vill säga arbetarna måste vara flexibla, fogliga, möjliga att manipulera och ibland ha vissa specifika kvalifikationer) […] Genom att beröva den stora massan av befolkningen direkt tillgång till produktionsmedlen (i synnerhet mark) frigör man arbetskraft som kan köpas och säljas som en vara på marknaden […] På ett eller annat sätt måste befolkningar försättas i en situation där de tvingas arbeta för kapitalet för att överleva.

När människor diskuterar kapitalismen såsom den ser ut idag så lyser ofta något slags perspektiv på detta med arbetskraft med sin frånvaro. Vårt samhälle är uppbyggt som så att den absoluta merparten inte förfogar över produktionsmedel för att försörja sig själva, utan istället måste lönearbeta för att kunna göra detta. Såhär har det såklart inte alltid sett ut. Ägandet av mark har till exempel varit mycket jämnare fördelat tidigare i historien, fler personer har varit självförsörjande och så vidare.

I Sverige hade vi till exempel innan något som kallades allmänningar, det vill säga jordplättar som inte tillhörde någon utan som kunde brukas av den som behövde. Många personer som saknade egendom levde av dessa allmänningar. Det var säkert pissigt på många sätt det också, men det var inte lönearbete. Senare så uppgick dock denna mark i privat ägo istället, vilket gjorde att många fråntogs sin möjlighet till försörjning. Detta, i kombination med lagar kring lösdriveri där de som inte hade något hederligt arbete ofta blev satta i tvångsarbete, skapade en foglig arbetarklass, eller en efterfrågan på arbete. Det skapade även förutsättningar för arbetslöshet, eftersom det numera var nödvändigt för många att ha ett arbete för att kunna överleva, vilket såklart ledde till att arbete efterfrågades även när något sådant inte stod att finna.

Jag menar inte att vi på något vis ska gå tillbaks till en bondesamhälle, det finns en massa fördelar med ett samhälle där produktionen av livsmedel är både centraliserad och effektiv. Däremot så tycker jag att det behövs ett historiskt perspektiv på just förutsättningarna för lönearbete för att kunna förstå kapitalismen. Varför uppkom detta och hur gick det till? Hur kommer det sig att självförsörjning som innan var kutym idag har blivit en raritet som typ endast existerar inom downshiftningmedelklassen? Det är såklart nödvändigt för kapitalismens fortlevnad att många människor är av nöd tvungna att arbeta för kapitalet, annars hade det helt enkelt inte fungerat.

En viktig komponent i detta är ägandet av naturresurser, som ju är grundläggande för att någon form av produktion ska ske över huvud taget. Naturresurser har av naturen ingen rättmätig ägare, det finns inga rimliga skäl till att en människa eller ett företag ska kunna förfoga över såpass mycket som det görs på sina håll idag. Naturresurser har i mångt och mycket bytt ägare under historien med hjälp av våld, lurendrejeri och tvång, vissa intressen har skaffat sig kontroll över mer naturresurser än de någonsin skulle kunna bruka för egen försörjning, och hanteringen av dessa naturresurser dikterar villkoren för alla vi som saknar medel för att kunna försörja oss själva.