Idag har jag ägnat mig åt att ha brutal träningsvärk och se ett drömspel på teater moment. Sen blev jag full.
Imorgon levererar jag lite skön kritik om teatern. Och kritik, det blir det fan!
Kategori: Kultur
Skön låt.
Dagens tjejlyssnarlåt. Skön video må jag säga.
Mer Fight Club-terrorism om jag får be.
I tider som dessa skulle jag vilja se lite fin Fight club-terrorism istället för en massa tråkiga pajaskonster som bombhot. Om man ändå ska ägna sig åt terrorism kan man göra det med glimten i ögat, tycker jag.
Terrorism de ägnar sig åt i Fight club:
- Sätta eld på byggnader så att elden bildar ett smiley-mönster.
- Sno fett från fettsugningskliniker för att sedan göra tvål (som de säljer till samma rika tanter vars fett dem är gjorda av) och sprängämnen av.
- Mata duvor vid parkeringsplatsen på ett stort företag, så att duvorna sedan bajsar ner alla direktörernas bilar.
- Spränga alla kreditkortföretagskontor i hela staden, för att alla ska börja om på noll.
Det sista är väl kanske inte så mycket ”glimten i ögat” men åtminstone en rejäl jävla terrorattack. Fan vad grymt det hade varit om terrorister kunde ägna sig lite mer åt sånt.
Varför jag hatar Christina Ricci.
Det finns få skådisar som jag hyser sådant instinktivt hat mot som Christina Ricci. Så fort jag ser henne så bubblar det upp i magen. Jag har länge undrat varför, men nu kom jag på det.
Jag har sett denna kvinna i två roller. Dels i Monster, där hon spelar någon slags medelklassbrud som flyr sitt trista liv och inleder ett förhållande med en kvinna som har hamnat på glid. Den här kvinnan säljer sig och bjuder Christina på allt, mat och husrum, för att hon är kär i henne. I slutet av filmen så anmäler Christinas karraktär den här kvinnan, som jag förstod det för att hon ”lurat” henne att ta droger (typ röka på) och ”rövat bort henne”, vilket inte stämmer.
Den andra rollen är den i Fear and loathing in las vegas, där hon spelar något slags syravåp som Hunter S. Thompsons samoanadvokat dragit med sig till sitt hotelrum. Där sitter hon och målar portätt av Barbara Streisand.
Detta är typ de två vidrigaste karaktärerna jag sett på film, ever. Speciellt den hon spelar i Monster, där hon bara är totalt efterbliven genom hela filmen, utnyttjar den här stackars kvinnan för att sedan anmäla henne. Hon är inte ens ond eller så, bara en sinnessvag idiot som inte klarar av att stå för sina egna handlingar utan måste få sig själv att framstå som ett offer för att ingen ska döma henne där hemma. Idiot.
Men hon är en grym skådis, onekligen. Och snygg också. Men jag kommer nog aldrig kunna tycka om henne på grund av vilket fruktansvärt första intryck hon gett mig.
Dagens antiklimax.
Egentligen är detta några dagar gammalt, men fan vad ledsen jag blev att kanal 5:s Celebrity Rehab lades ner, jag hade så himla gärna velat se Ken Ring bli av med sitt ”missbruk” i TV, det hade kunnat bli mycket fin tv-historia.
Apropå Ken Ring: detta är fan det vackraste någonsin. Han står alltså framför kungahuset och skriker att man ska ”våldta Madeleine” . Det roliga är att han sedan blir intagen och förhörd, varpå de frågar om den här texten. Han ba: ”alltså, det är en metafor”, flera gånger, men polisen vägrar fatta. Så otroligt roligt.
Min livsdröm.
Jag har en enda önskan i mitt liv. En sån där grej som om den skulle inträffa skulle jag kunna dö lycklig. Jag skulle leva hela resten av mitt liv med ett leende på läpparna.
Och det är att se Mogi i lyxfällan. Satan vad vackert det hade varit. Så perfekt. Hela universum hade fan exploderat av all underbar ironi som skulle uppstå.
Svansjön.
Idag var jag finkulturell och såg Svansjön.
Under föreställningen tänkte jag primärt på två saker
1. Vilket schysst ”paket” prinsen hade och allas extremt välskulpterade ben.
2. Harry Potter, delvis på grund av att musiken (som jag för övrigt tycker är högst medioker) återkommer till en trudelutt som påminner om Harry Potter-temat, dels för att han som spelade narren såg ut som Daniel Radcliffe.
Men trots dessa små distraktioner så var det hela mycket vackert. Nu är dock årets finkulturgärning gjord.
Surdegsbröd och den delade människan.
Idag har jag lånat Kajsa Ekis (jävla namn det där) Ekmans mycket eminenta bok ”Varat och varan – Prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan”. Det är det bästa debattinlägget emot prostitution jag läst, alla gånger. Jag kan starkt rekommendera den till alla som är intresserade.
Men det jag tänkte skriva om var att jag fler gånger idag läst titeln fel och istället fått det till ”Varat och varan – Prostitution, surdegsbröd och den delade människan”. Snacka om att vara färgad av sin samtid.
En låt jag gillar.
Idag tipsar jag om musik! Detta är då låten Man-size av PJ Harvey. Jag har lyssnat på den ca 50 ggr den här veckan.
Running with Scissors.
På inrådan från Lisa så såg jag filmen Running with Scissors. Emanuel beskrev den som en ”bättre variant av Fanny och Alexander” vilket är en fullkomligt felaktig jämförelse, så det skrev jag bara för att dissa honom.
Running with Scissors heter i den svenska översättningen Det är något som inte stämmer, vilket bara sammanfattar filmen så jävla bra. Den är verkligen rakt igenom otroligt otroligt konstig. Den handlar om Augusten som av sin knäppa mamma skickas att bo hos hennes psykolog som är spritt språngande galen. I hans nya hem så står julgranen framme året om, hundmat ät som snacks framför tv:n och framtiden spås i avföring. Samtidigt som han lever i komplett kaos där så ska hans mamma ”finna sig själv” efter uppbrottet med sin man, vilket i princip går ut på att hon när sin dröm om att bli känd för det geni hon ”faktiskt” är.
Det är obehagligt att se hur psykologen manipulerar både sin familj och sina patienter till att avguda honom och samtidigt proppar dem fulla med psykofarmaka. Augustens mammas sammanbrott var det jag reagerade starkast på, mina tankar vandrade direkt till mamman i Requiem for a Dream som flippar när hon försöker bli smal genom att ta tabletter innehållande amfetamin, en grej som jag tycker är otroligt obehaglig. Det är så jävla sorgligt, samtidigt som man hyser en stark antipati för karaktären för det gör liksom lite för ont att tycka synd om människan.
En på det stora hela en mycket bra film. Stundtals otroligt jobbig att kolla på men stundtals även väldigt rolig. Jag antar att det är så film om psykisk sjukdom ska göras: man ska lyfta fram det absurda och komiska i situationerna, men samtidigt kunna bryta av det för att lyfta fram det tragiska i att människan som vi skrattar åt på fullt allvar ägnar sig åt dessa galenskaper. Det är hur som helst en berättarteknik som fungerar väldigt bra på mig.
Skådespelarinsatserna var bra, jag älskar Gwyneth Paltrows roll som den galna kristna dottern till psykologen. Men jag hade velat att berättelsen var mer matig, att det kom fram mer om galenskaperna i familjen. Kanske handlar det bara om mitt omättliga sug efter information om märkliga personer, för detta var ju trots allt en spelfilm och inte en dokumentär. Jag ville helt enkelt aldrig att den skulle ta slut, jag ville bara vet mer om den här komplett galna familjen. Men man måste ju sluta när det är som bäst också. Jag tror hur som helst att jag ska läsa boken som är filmens förlaga, alltså Augustens självbiografi.
Så för den som inte fattat det rekommenderar jag filmen starkt. Och tack för tipset! Kom gärna med fler om ni kommer på nåt.