Kategori: Kultur

Fucking Sofo.

Idag har jag ett boktips: Fucking sofo av Lena Ackebo som enligt mig och många andra är en av Sveriges bästa satiriker. Jag gillar väl egentligen hennes tidigare grejer bättre, men den här är jävligt bra den med.

Det är stundom sådär pinsamt att man inte riktigt pallar utan måste sluta läsa och hämta andan, fast det kan nog vara jag som överdriver också. Det är ett släktdrag att inte klara av pinsamheter på film eller bok. Hursomhelst så är alla skildringar av olika personer jävligt träffsäkra, mina personliga favoriter är en sjukt pinsam ”stå upp”-komiker och en ”personlig tränare, hälsoföreläsare samt coach”.

Men läs den och läs resten av hennes grejer också. Det är skönt avslappnande med lite kvalitetsserier när man manglar böcker hela tiden.

Biggest loser och bättre tjockistv.

Idag kollade jag lite på det svenska ”biggest loser” på webben (hehe, ”webben” är ett så jävla töntigt uttryck). Först trodda jag att konceptet gick ut på att ett gäng bantade i en månad, och att den som gått ner mest vann. Men det är tydligen även så att två personer (dvs ett ”lag”) ska röstas ut varje vecka. Utröstningen sker mellan de par vars gemensamma viktminskning är lägst.

De som förlorade hade gemensamt förlorat 6,3 kilo på en vecka. Det är ca 3 kg per person och vecka. Att förlora mer än så är verkligen inte hälsosamt. Visst, jag fattar att man är ute efter effekt och mest vill att folk ska titta på skiten, men det känns så himla orimligt att någon ska betraktas som sämst när man förlorat mer i vikt än vad de flesta gör när de inte äter alls. Och dessutom försöker de ju få det att framstå som nån jävla hälsogrej. FY!

Jag borde verkligen älska tv-program som handlar om tjockisar, träning och hälsa och sånt då jag är ett jävla hälsofreak som dessutom älskar lyteskomik, men alla såna program handlar om alldeles för tjocka tjockisar för att det ska vara kul. Det är liksom inte skojigt att se en 300 kg tjock kvinna äta, det är så jävla fjärran från min vardag att det bara blir konstigt. Och om det handlar om mindre tjocka tjockisar så är det alltid folk som ska banta och då får man inte se när de äter, vilket ju är hela poängen. Jag vill ha ett program som är typ ”mitt liv som ganska tjock” som handlar om en inte överdrivet tjock tjockis som är lat och äter mat, helst ska personen sura lite också och bråka om den inte får godis. Det skulle vara bra TV.

Hunger.

Idag såg jag filmen hunger, som handlar om den fängslade IRA-medlemmen Bobby Sands som drar igång en hungerstrejk i protest mot hur de blir behandlade i fängelset och mot att de inte har den officiella statusen ”politisk fånge”. Eller, den handlar inte så mycket om strejken i sig, mer om omständigheterna i fängelset och konflikten som sådan.

Jag upplevde manuset och dramaturgin som väldigt originell, det var inte förutsägbart vem filmen skulle handla om och hur det skulle ta sig uttryck, en massa saker som i normala fall hade varit självklara att ta med togs bort, personer som inte alls hade något särskilt med storyn att göra porträtterades noggrant och huvudpersonen presenterades långt in i filmen. I princip så var filmen bara en samling scener utspelade på samma plats som bands samman, detta gjordes dock utan sedvanligt fjanteri som brukar tillkomma när man gör den typen av stämningsfilm.

Det var väldigt lite dialog i filmen, nästan ingen alls, med undantag från när huvudpersonen sitter och har en lång diskussion med fängesleprästen. Det var också ett grepp jag tyckte om, att filmen nästan bara byggde på stämningsfulla scener för att tvärt brytas av av ett långt försvarstal för huvudpersonen sak, för att sedan endast handla om honom och hans strejk. Både oväntat och effektfullt.

I övrigt är scenerna långa, gråa och tysta. Jag tycker att det är en kvalitetsindikator när en film klarar av att det inte händer så jävla mycket vilket den här verkligen gjorde. Vad jag också gillade var att Sands inte blev glorifierad och att hans lidande inte överdrevs. Visserligen tyckte man skitsynd om fångarna, men man tyckte synd om alla poliser som slog dem och alla anhöriga också. Det illustrerades helt enkelt jävligt bra att ibland finns det inga vinnare.

Jag är ingen filmanalytiker och det finns säkert mer att säga om klippning och dramaturgi, men jag tyckte verkligen att det var en originell och ”uppfriskande” film, den passade dåligt in i min bild på hur en film som heter Hunger ska vara, samtidigt som den passade in på en massa kriterier också. Överdrivet snyggt foto på smala män med sår, estetisering av det äckliga (bland annat när de målar med bajs på väggarna i sina celler), rökning används hela tiden som stämningsskapare. Jag tror ni vet vad jag menar för slags grejer. Att lyckas pricka in allt detta och fortfarande vara oväntad och intressant, det är fan ett mästerdrag.

Mary and Max.

För drygt en vecka sedan såg jag och Emanuel Mary and Max på bio.

Filmen handlar om en mobbad tjej som skickar ett brev till en slumpvis utvald person, som råkar vara den autistiska new york-bon Max. Deras brevväxling utvecklas till en djup vänskap och de får båda ut mycket av varandra. Jag tänker inte skriva mer om själva innehållet, för det skulle förstöra filmen, men den var verkligen otroligt fin. Animation var assnygg och historien väldigt söt och rörande, jag började gråta ca 5 ggr under filmen, men det har nog mer med mina hormoner att göra.

Max.

Jag älskar hur de skildrat Max i filmen, han ger verkligen en autistiskt intryck. I en scen blir han arg och skriver ”Jag känner en massa känslor just nu, nu ska jag lista de känslor jag känner i den ordning de känns mest”, fruktansvärt roligt och träffsäkert. Sen älskar jag hans ångestanfall och han sökande efter trygghet, det känns väldigt trovärdigt.

Marys mamma.

Mary.

De lyckas också bra med att skildra tragiken i historien på ett lättsamt och komiskt sätt, utan att det för den sakens skull förlorar tyngd eller blir svulstigt. Marys hemförhållanden är tragiska, men skildras med glimten i ögat, Maxs ångestattacker lika så.

Hursomhelst är det en film jag kan rekommendera.

Alla kan bli entreprenörer.

Det blir mycket bloggkommentatorerna här men jag måste bara kommentera ett inlägg av dem. Det är om Sofi Fahrmans bok Elsas mode som är någon slags modebloggschicklit, vilket borde säga det mesta om boken och dess innehåll (jag har själv inte läst den). Anna-maria tycker att Sofi Fahrman är trångsynt eftersom hon presenterar en bild av en ”lyckad” person som det tuffa bruden som flyttar till Stockholm och har snygga kläder.

Nu tycker jag visserligen inte att litteratur ska ge en ”rättvis” bild av världen på något vis, det är snarare litteraturens charm och ide att bjuda på förvridna verklighetsbilder och nya, om än banala och felaktiga, perspektiv, men jag kan också blir lite irriterad på alla dessa ”fräscha brudar” som ska vara så jävla lyckade och framgångsrika och liksom se ner på dem som ”inte satsar på sin själva”.

Det handlar ju om individualism såklart, om att det enda sättet att förverkliga sig själv på är att satsa på just sig själv; sin kropp, sina intressen, sitt liv. Man ska alltid välja sig själv framför en kompis, en partner eller ett eventuellt barn, men ingen tänker på att just den här andra personen också kan vara en satsning på just en själv. Det är ett väldigt banalt sätt att se på livet att tycka att det enda viktiga är att införliva sina drömmar vad gäller karriär, utseende och liknande och ta partnerskap, vänner och barn i andrahand.

Jag dissar inte självförverkligande som koncept men jag tror att känslan av att tillhöra ett kollektiv smäller högre för de flesta. Jag är ju ingen antiindividualist men jag tycker att människor idag reflekterar en aning för lite över hur de ingår i och arbetar i samklang med ett kollektiv, både samhället som stort men också den lilla kretsen, och det är väl det som gör mig så irriterad när jag läser diverse ”modebloggar” (=blogg som drivs av ung framgångsrik tjej), jag tycker att de reflekterar så himla lite över vem de är och varför.

Alltså, det här handlar inte om att jag dissar Blondinbella eller hennes hårda arbete, men det är ju så oändligt mycket oftare en svensk, snygg tjej som har det bra ställt kommer någonvart än att en helt vanlig miljonprogramsbrud med alkoholiserade föräldrar gör det. Blondinbella har kanske inte fått pengar till sin blogg av sin farsa, men hon har inte behövt bekymra sig om sin familjs ekonomi, sin mammas alkoholism eller något annat praktiskt problem vilket har gjort att hennes ”satsande på sig själv” har kunnat vara så stort. De flesta behöver en grundläggande ekonomisk och social trygghet för att kunna komma nånstans och skapa intressen. Det är svårt att satsa och ta risker om man inte har något att falla tillbaks på så att säga.

Det här handlar inte om missunnsamhet, det handlar bara om att jag vill att folk ska placera sig själva i ett större perspektiv och förstå att alla faktiskt inte kan göra allt, att det finns sociala strukturer som gör att vi har olika förutsättningar. Jag vill att Mia Törnblom ska fatta att alla inte kan uppbringa den där självkänslan och det där jävlar anammat som tydligen ska vara det enda som behövs, alla kan eller vill inte satsa på sig själva. Jag vill inte vara nåt verklighetsfrånvänt optimistentreprenörsmongo, jag vill se världen som det är, både det bra och det dåliga.

Ja, nu svävade ju det bort från ursprungsämnet en hel del, men jag håller med om att det är en löjligt svartvit bild som levereras bland de flesta av de där tjejerna som ändå många säger sig slå ett slag för tjejer självkänsla och vilja att gå sin egen väg. Synd att den enda egna vägen är att blogga sig till toppen och skriva chicklit.

Ingen kvalitetsmätning av kultur tack.

Nu hittar dessvärre inte artikeln, men jag läste i DN för ca två dagar sedan att folkpartiet tycker att man ska införa ett kvalitetsråd för att säkra kvaliteten på kulturen som får bidrag från staten. Ju sämre kvalitet desto mindre bidrag. Tanken ska tydligen vara att hindra att vissa kulturella institutioner får företräde när det gäller bidrag, man ba: som om? Som om något mossigt och politiskt korrekt kulturråd skulle prioritera teater moment i gubbängen framför dramaten, hur pissiga deras uppsättningar än har blivit.

Problemet med kulturkvalitetessäkring är att kultur måste få vara banbrytande, nyskapande och röra sig utanför linjerna. Visserligen skulle de människorna som satt i rådet säkert vara kompetenta, men det säger sig själv att ingen kan hålla koll på alla de strömningar som går inom kulturen och att det som bara verkar motbjudande, hafsigt och vulgärt idag i framtiden kan bli en av de viktigaste delarna i vårt kulturarv: det hände hela tiden innan och det händer sannolikt nu också.

Det är ju fan i mig en självklarhet att man omöjligt kan styra det kulturella utbudet från politiskt håll i en så kallad demokrati, kulturen måste få vara fri från statens värderingar precis som forskningen, annars hänfaller den åt populism och annat snusk.

Sen vill folkpartiet ta bort inträdesavgiften på museer, något jag säger starkt ja till. Dels av egoistiska skäl men också för att jag tycker att de statliga kulturinstitutionerna ska erbjuda sina tjänster till ett så lågt pris som möjligt för att alla ska kunna ha tillgång till kulturen, själva vitsen med statlig kultur är ju att göra mångfald och tillgång bredare, annars fyller den knappast någon funktion i samhället.