Kategori: Kultur

Böcker.

IMG_20130411_142608

Alltså böcker, vilket jävla skräp det kan vara. Fascineras så ofta när jag går in i bokhandlar över hur mycket skit som produceras i bokväg. Typ alla böcker om entreprenörsreligionen The Secret/Attraktionslagen. Tänker mig att folk i regel ser böcker som en ”bra källa”, det är ju det en har lärt sig i skolan och så vidare. Internet är skräp, böcker är bra och ”seriöst”. Tänker på alla människor som av någon anledning anförtros att skriva böcker som handlar om… hur män och kvinnor är olika eller hur en ska ~*tänka positivt*~ för att nå alla sina drömmar. Den enorma mängd skit som produceras av dessa, och alla de människor som köper det och liksom tar det för sanning. Och så tänker jag på alla fruktansvärt begåvade, smarta människor som aldrig får tillfälle att ge ut en bok. En kan bli deppig för mindre.

Polariserad debatt om näthat.

Har själv inte läst Svelands nya bok Hatet men har läst Lemoines recension av den här. Jag kommenterade också recensionen på hens blogg.

Väldigt bra recension. Har själv inte läst boken men jag tycker du har en poäng kring delar av den feministiska retoriken överlag. Det är olyckligt när all kritik blandas ihop med uttryck för antifeminism och hat.
Tyvärr är det inte bara feminister som gör detta, debattörer från andra politiska läger är också duktiga på det. Det är alltid tråkigt när en debatt om en viktig sak smutsas ner så att människor som inte klarar av att se skillnad på ogillande och hot.

Och följde sedan upp med:

Vissa former av ”kritik” ser jag som mkt problematisk utan att för den sakens skull kalla det hat. Till exempel när någon kommer och kritiserar utan att ha försökt förstå vad jag vill säga, eller förstå feminism alls. Vissa har också en tydlig ”lilla gumman”-approach (du lär ju knappast ha missat detta). Detta är ju också ofta en effekt av ett sexistisk samhälle där feminism och kvinnors perspektiv ses som mindre värda.
Sådana kommentatorer läxar jag upp och blockar eventuellt om de blir för jobbiga, men jag anklagar dem inte för näthat. Bara för att det inte är näthat betyder inte det att det är oproblematiskt, bara att det inte är att likställa med att bröla ”jävla hooora”. Tycker det är viktigt att spara de laddade uttrycken till då de är adekvata, och problematisera på andra grunder i resten av fallen.

Det här är mycket av det problem jag ser i den pågående näthatsdebatten. Den har blivit extremt polariserad. Allting ska kategoriseras in i ”sexistiskt näthat” eller ”helt ofarligt yttrande av åsikter”. Verkligheten är ju knappast så enkel. Det finns gott om sätt att vara en jävligt ful debattör, bidra till sexism och så vidare och fortfarande hålla en ”god ton”. För den som önskar vara sexistisk utan att ägna sig åt näthat finns det en uppsjö av spännande möjligheter.

Jag förstår varför det blivit så mycket fokus kring näthatet. Det är en enkel fråga att ta ställning i. Klart ingen ska behöva bli mordhotad, kallad hora eller hotad med våldtäkt för att hen råkar vara kvinna och skriver offentligt. Frågan är vad som du händer med all den där andra sexismen, den som inte trovärdigt kan placeras in i den här kategorin. Ett samtal blir inte jämställt för att ingen mordhotar mig eller skriker hora till mig. Och något blir inte näthat för att det skrivs i en otrevlig ton, vilket Sveland verkar göra anspråk på.

Lönesänkarna.

IMG_20130216_165552

Såg nyss en dokumentär på Svt som heter lönesänkarna och handlar om de senaste trettio årens ekonomiska politik, som i mångt och mycket gått ut på att hålla tillbaks löneutvecklingen så att löntagarnas andel i förhållande till vinsterna minskar. Jag tycker att den är väl värd att se.

Jag ämnar göra ett inlägg om dokumentären senare med citat och egna reflektioner. Den som inte vill vänta till dess kan se den här.

Kultur.

Ett rikt och levande kulturliv är något som de flesta är någorlunda överens om att vilja ha. Vilka vägar som leder dit är dock vitt skilt från person till person. Ofta så anses vi som förespråkar avskaffandet av immaterialrätt vara kulturfientliga, eftersom vi hindrar kulturskapare från att ta betalt för sina skapelser.

Som en person som dagligen är kreativ och delar med mig av mina skapelser utan ersättning (förutom de sporadiska donationer jag får) så förefaller tanken på att de främsta incitamenten för kreativitet skulle vara ersättning absurd. En massa människor är kreativa helt utan ersättning för det, helt enkelt för att det finns något njutbart i att uttrycka sig. Min erfarenhet är också att verk som präglas av en vilja att förmedla något brukar vara betydligt intressantare än svulstiga storproduktioner.

I kulturdebatten finns ofta en skiljelinje mellan människor som tar den gemensamt finansierade kulturen i försvar och de som tycker att marknaden ska sköta det hela. Ofta anses de som vill ha en högre gemensam finansiering av kultur vara elitistiska personer som vill ”trycka på” andra människor kultur de egentligen inte vill ha. Den så kallade kultureliten. Istället så ska vi ha den kultur som efterfrågas av människor, vilket alltså blir den kultur som kommer till utan statligt stöd. Kultureliten brukar å sin sida svara med att människor kanske mår bra av att bli serverade något annat, att det är viktigt med ”kvalitetskultur” och så vidare. Lite av detta har kunnat ses i Björklunds förslag om att göra kulturutbildningarna mer elitistiska, alltså bara satsa på dem som i framtiden kommer att kunna försörja sig på kulturskapandet.

Jag tror inte att ett bra kulturklimat skapas av att det satsas mycket på några få stora kulturinstitutioner, några få produktioner, några få scener som sätter upp ”kvalitetsföreställningar”, några få elitskolor för elitelever. Jag tror inte på en speciell ”konstnärsklass” som ska få konstnärslön för att förse den dumma massan med kvalitetskultur. Jag tror att ett bra kulturklimat skapas av att många får testa sina vingar, pröva olika uttrycksformer och berätta sin historia. Jag ogillar idén om att bra kultur enbart skulle komma ur ett drillande av en speciell kreativ elit, det tror jag av nödvändighet leder till ett tråkigt, platt och ickevarierande kulturliv.

Jag tror inte heller på en kultur som primärt drivs av monetära incitament. Om det hela sköts av marknaden så kommer kulturen dels att bli dyrare för den enskilda konsumenten, vilket kommer att skapa en klyfta mellan vilka som kan och inte kan konsumera kultur. Detta är emellertid inte det jag ser som det största problemet. Det kommer nämligen även leda till att en större del av kulturproduktionen blir olika former av återskapande av säkra kort, alltså kultur som företagen som skapar kulturen vet säljer. Vidare så kommer en större del av kulturen att behöva ta in olika sponsorer. Reklaminflytande är något jag dels vänder mig emot rent principiellt och ideologiskt, men det är också tydligt att reklam ändrar på kulturen i sig. Det handlar sällan bara om att en innan tom yta får en logga på sig, det handlar också om att skapa utrymme för produktplaceringar. Den som kollar uppmärksamt på den här typen av kommersiella filmproduktioner kan i regel tydligt se när filmmanuset har anpassats för att tydligt placera olika produkter. Det rör sig alltså inte ”bara” om loggor som skymtar förbi, utan dikterar mer grundläggande innehållet.

Jag tror inte att det är viktigt att det går att tjäna mycket pengar på kultur för att kultur ska skapas. Människor drivs av en vilja att uttrycka sig, och redan idag finns det en massa människor som gör det helt utan ersättning som mål med det hela, mig själv inkluderat. Med detta inte sagt att kulturskapande inte handlar om materiella förutsättningar. Det krävs såklart att människor får tid att ägna sig åt kreativitet, och denna tid måste delvis dras från arbetstiden. Därför tror jag att en dellösning i ett rikare kulturliv är arbetstidsförkortning. Jag tror att med en sextimmars arbetsdag så skulle många få mer tid över för att vara kreativa på sin fritid, och längre fram i tiden hoppas jag såklart på att vi ska kunna ägna ännu mindre tid åt lönearbete.

Vidare så tror jag på att tillgängliggöra produktionsmedlen för kultur till fler personer. Detta är något som idag redan sker i begränsad omfattning på till exempel folkhögskolor, där en stor del av ”grejen” ofta är att eleverna får tillgång till det som behövs för att skapa konst, och dessutom får vara i en konstnärlig miljö. Det finns en massa andra saker som fyller liknande funktion, främst för barn. Exempel är de ”kreativa” ämnena i grundskolan och gymnasium, kulturskolan, fritidsgårdar och så vidare. Många personer som sysslar med detta under sin uppväxt kanske inte kommer göra det alls som vuxna, men det betyder inte att det är meningslöst att låta folk pröva. Själv har jag sysslat med både teater och musik utan att ha fastnat alls, men sådant kan en omöjligt veta på förhand. Vidare så kan det vara värdefullt då utan att för den sakens skull vara något som leder in till en yrkesbana. Jag skulle gärna se att det fanns offentligt ägda ateljéer och liknande, även för vuxna.

Att ha en omfattande statlig uppbackning av kultur behöver inte innebära att en pumpar in mer pengar i olika former av elitprojekt, snarare så bör det handla om att skapa möjligheter för fler att testa kulturskapande. Jag ställer mig starkt emot en elitistisk kultursyn som bygger på ”kvalitetsetsning” och liknande, utan tror snarare på att skapa möjligheter för de personer som brinner för att skapa och sprida kultur att också göra detta. Det finns en mängd sätt att göra detta på, där jag tycker att alla behövs. Festivaler, folkhögskolor, kvällskurser och så vidare och så vidare.

Det viktigaste i mina ögon är inte att personer kan ägna sig åt kulturskapande på heltid utan att det stora flertalet får utrymme i sina liv åt att vara kreativa. Detta tror jag kommer leda till en stor diversitet och en högre kvalitet på den kultur som skapas, för att inte tala om den glädje det innebär att vara kreativ. Det system vi har idag, med en konstnärsklass som i väldigt hög utsträckning pratar om sin rätt att kunna leva på kulturen, medan det store flertalet saknar möjligheter till kulturskapande, tycker jag är elitistiskt och jag tror dessutom att det leder till likriktning och sämre kvalitet.

Kapitalets gåta och kapitalismens kriser.

Läser för närvarande boken Kapitalets gåta och kapitalismens kriser av Harvey som är menad att förklara hur kapitalismen fungerar i praktiken.

Nedan har jag saxat ett citat från boken som handlar om hur tillgången på arbetskraft måste skapas:

Vad Marx kallade den ”industriella reservarmén” är en nödvändig förutsättning för kapitalets reproduktion och expansion.  Denna reservarmé behöver vara tillgänglig, socialiserad, disciplinerad och besitta rätt egenskaper (det vill säga arbetarna måste vara flexibla, fogliga, möjliga att manipulera och ibland ha vissa specifika kvalifikationer) […] Genom att beröva den stora massan av befolkningen direkt tillgång till produktionsmedlen (i synnerhet mark) frigör man arbetskraft som kan köpas och säljas som en vara på marknaden […] På ett eller annat sätt måste befolkningar försättas i en situation där de tvingas arbeta för kapitalet för att överleva.

När människor diskuterar kapitalismen såsom den ser ut idag så lyser ofta något slags perspektiv på detta med arbetskraft med sin frånvaro. Vårt samhälle är uppbyggt som så att den absoluta merparten inte förfogar över produktionsmedel för att försörja sig själva, utan istället måste lönearbeta för att kunna göra detta. Såhär har det såklart inte alltid sett ut. Ägandet av mark har till exempel varit mycket jämnare fördelat tidigare i historien, fler personer har varit självförsörjande och så vidare.

I Sverige hade vi till exempel innan något som kallades allmänningar, det vill säga jordplättar som inte tillhörde någon utan som kunde brukas av den som behövde. Många personer som saknade egendom levde av dessa allmänningar. Det var säkert pissigt på många sätt det också, men det var inte lönearbete. Senare så uppgick dock denna mark i privat ägo istället, vilket gjorde att många fråntogs sin möjlighet till försörjning. Detta, i kombination med lagar kring lösdriveri där de som inte hade något hederligt arbete ofta blev satta i tvångsarbete, skapade en foglig arbetarklass, eller en efterfrågan på arbete. Det skapade även förutsättningar för arbetslöshet, eftersom det numera var nödvändigt för många att ha ett arbete för att kunna överleva, vilket såklart ledde till att arbete efterfrågades även när något sådant inte stod att finna.

Jag menar inte att vi på något vis ska gå tillbaks till en bondesamhälle, det finns en massa fördelar med ett samhälle där produktionen av livsmedel är både centraliserad och effektiv. Däremot så tycker jag att det behövs ett historiskt perspektiv på just förutsättningarna för lönearbete för att kunna förstå kapitalismen. Varför uppkom detta och hur gick det till? Hur kommer det sig att självförsörjning som innan var kutym idag har blivit en raritet som typ endast existerar inom downshiftningmedelklassen? Det är såklart nödvändigt för kapitalismens fortlevnad att många människor är av nöd tvungna att arbeta för kapitalet, annars hade det helt enkelt inte fungerat.

En viktig komponent i detta är ägandet av naturresurser, som ju är grundläggande för att någon form av produktion ska ske över huvud taget. Naturresurser har av naturen ingen rättmätig ägare, det finns inga rimliga skäl till att en människa eller ett företag ska kunna förfoga över såpass mycket som det görs på sina håll idag. Naturresurser har i mångt och mycket bytt ägare under historien med hjälp av våld, lurendrejeri och tvång, vissa intressen har skaffat sig kontroll över mer naturresurser än de någonsin skulle kunna bruka för egen försörjning, och hanteringen av dessa naturresurser dikterar villkoren för alla vi som saknar medel för att kunna försörja oss själva.

SCUM.

Investerade lite i mig själv och köpte den orimligt dyra, men även mycket snygga och otroligt bra, boken SCUM-manifestet på Projektil. Jag var och såg pjäsen i helgen, och måste säga att det var väldigt ögonöppnande. Det var underhållande med otroligt rappa och sanna iakttagelser av manssamhället, samtidigt som det var sorgligt (jag började till och med gråta en gång, men det har nog även en del att göra med min blödiga natur).

Pjäsen sätts upp på Stockholms Stadsteater nu snart, och jag rekommenderar alla som inte redan gjort det och som bor i eller har vägarna förbi Stockholm att gå och se den. Var ute i god tid med att boka biljetter, speciellt kvinnobiljetterna tar sluta snabbt.

Under det rosa täcket.

Jag läser för närvarade denna feministklassiker av Björk, Under det rosa täcket. Att jag inte tagit itu med den tidigare är egentligen lite märkligt,eftersom det är ett ganska centralt feministiskt verk. Boken är, som jag förstått den hittills, ganska mycket av en reaktion på särartsfeminism. Björk menar på att det inte går att nå jämställdhet genom att ”uppvärdera det kvinnliga” eftersom det kvinnliga härleds från det manliga (alltså med mannen som norm) och därför alltid måste vara underordnat detta. Björk menar också att anledningen till att särartsfeminismen blivit så trendig är för att den är bekväm, alltså inte på riktigt utmanar positionerna i samhället utan mest strävar efter att kvinnor ska uppleva det som trevligare att vara kvinnliga.

Jag tror att det är en bra bok för den som vill förstå stora delar av den inomfeministiska debatten. Den har ett tydligt vänsterperspektiv, vilket jag såklart sympatiserar med. Jag gillar också hur den verkligen behandlar kön ur ett feministiskt perspektiv på ett grundläggande sätt. Idag så talas det ju en hel del om genus, och ibland kan jag tycka att det blir så mycket könsrollssnack att könsmaktsordningen faller i glömska. För även om både män och kvinnor begränsas av sina könsroller, så är det kvinnor som förlorar mest på dem i termer av makt. Det tycker jag är väldigt viktigt att inte glömma.

Rekommendation.

Jag rekommenderar starkt denna dokumentär om nationalekonomi. Det har ju sedan krisen funnits en idé om att krisen var helt omöjlig att förutse, vilket stämmer om en utgår ifrån de ekonomiska modeller som har varit paradigm sedan 90-talet. Dessa modeller kallas neonklassicistiska och det är också dem som jag har skrivit lite om här på bloggen. Problemet med dessa modeller är, enligt programmet, att de inte tar hänsyn till hur finanssektorn ser ut och hur stor den är utan att den endast betraktas som ett smörjmedel i ekonomin.

I Sveriges ekonomiska debatt talas det ofta om hur otroligt välskötta statsfinanser vi har. Borg betraktas närmaste som en gud när det kommer till att ”få ordning på ekonomin”. Sveriges sägs ha väldigt goda statsfinanser, och detta motiveras med att vi har en väldigt låg statsskuld. Vad som inte tas med i beräkningen är att vi har en väldigt hög privat skuld, det vill säga att hushåll och företag har lånat mycket pengar. Detta är en situation som innehåller en potential för kriser. Tänk er till exempel att bostadspriserna går ner kraftigt i en situation där många människor har lånat en väldigt stor del av värdet för sin bostad, det leder till att många personer sitter på lån som överstiger värdet på deras bostäder. Eftersom sådana situationer också brukar leda till att bankerna höjer räntorna så kan det leda till att en massa människor behöver lämna sina bostäder (jag har skrivit mer om just bostadsbublan här). I dokumentären tas det upp att alla länder som ligger på samma nivå av belåning som Sverige (Amsterdam, Danmark, Usa) har drabbas av bostadsbubblor men att det inte skett i Sverige. Än.

Att vi har en låg statsskuld är en liten säkerhet om vi istället har en skyhög privat skuld, vilket är fallet. Skillnaden är dock ganska stor retoriskt: dåliga statsfinanser kan endast skyllas på att staten är keff och korrumperad, en hög privat skuld kommer däremot att skjuta över skulden till hushållen för att de ”lånat för mycket” trots att det är den ekonomiska politiken (och även bostadspolitiken) som ligger till grund för det skuldläge vi befinner oss i.

Nå, jag tycker i alla fall ni ska se dokumentären för den ger en väldigt bra insikt i vad det är som styrt den ekonomiska debatten de senaste åren och jag tror att det kan vara ett verktyg för att begripa den politiska debatten mer. En annan bra grej med den var att chefsekonomen för Nordea tydligen heter Annika Winsth.